Viktigt meddelande

Den skarpsynte har kanske noterat att det inte skrivs rimligt antal tecken här nuförtiden. Det kanske det kommer att göra igen i framtiden, men just nu hänvisas alla balkongodlarfans till min nya tumblr, där det händer lite mer grejor. Det heter Chiliballen. Välkomna.

Chilisäsongen 2013

Första skörden är gjord. Ja, den andra också, förresten, och resultatet ligger i ugnen i väntan på att bli torra och spröda och chilipulver. Men mer om det en annan gång. Det börjar helt enkelt bli dags att sammanfatta min första säsong som chiliodlare. Detta gift som sakta har infekterat mig.

Jag har förstås läst en hel del under året – allt från Boslands chilibibel till hipstern som bloggade om hur han testade att kissa sina plantor i form (och misslyckades), men i grunden är jag en ren amatör. Och som en sådan har jag försökt att göra så lite som möjligt, bara ta det lugnt, ge dem vatten varje dag och näring en gång i veckan och se vad som händer. Och vad man inte bör göra.  Jag har inte klippt ner dem, ansat blad, inte haft extrabelysning, plockat ”tjuvar” eller rensat tidiga knoppar. Och jag tycker att det har gått hyfsat ändå.

Skörden har varit ganska skral, men av de 14 plantor (av 11 chilisorter) som överlevde hela säsongen så har 13 givit frukt, även om alla inte mognat än, bara min habanero, med frön från en ICA-chili, har svikit mig. Så här har jag gjort: Jag lade första sådden i mitten på februari i ett ett minidrivhus från ICA, som jag ställde i fönstret ovanför elementet. Ett fönster som tyvärr pekar åt nordväst, men vad ska man göra? En månad senare hade jag fått nys om den fantastiska webbsidan jalapeno.nu och gjorde en mer avancerad sådd i pluggbox.

Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.

Det var ganska hög dödlighet i drivhuset, trots att jag sådde sent. Däremot var pluggboxexperimentet nästan hundraprocentigt, möjligtvis eftersom jag var bortrest under dess första vecka och inte kunde trakassera dem med mina nyfikna gobbablickar. Resten av säsongen har varit en ständig jakt på krukor. Jag har fortfarande inte förstått mig på litersystemet de flesta verkar svänga sig med, men de plastkrukor jag har fastnat för är i alla fall 25 cm breda*20 cm höga (de stora), och 18*15 (de små). Några av plantorna har fått lida för att jag haft brist på stora krukor, och de flesta är betydligt rangligare än vad de borde vara på grund av den vädermässigt usla våren.

Men redan i maj blev vädret bättre och då fick de också flytta ut på chilihyllan på balkongen, och där fick de stanna ända till början av september, då hösten kom. Vad jag inte hade räknat med var att min balle skulle vara ett sånt blåshål så att vissa plantor tvingades stå väl skyddade vid balkongväggen. Jag kan också konstatera att de plantor som gjort det också är de som är tätast och finast. Om det är en slump eller inte vet jag inte. Nu är i alla fall vardagsrummet fullt av dåligt upplysta plantor – chilin får samsas med kryddor och diverse citrusplantor, och några står under den rödblå LED-lampan i gästrummet – i söderfönster. Med olika resultat. Vissa plantor har trivts och frukterna har mognat snabbt, andra har fällt blad och sett allmänt griniga ut.

Pappas chilihylla innan jag hade upptäckt fördelen med plastkrukor. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.

Faktum är att chilin inte tar så stor plats som jag var rädd för. Eftersom mina krukor är ganska små så har de hållit sig mellan 50-70 cm, och det har man plats för i en trerummare i Solna. Allteftersom jag har läst på och besöken till Plantagen blivit fler har plantornas miljö förbättrats. Där de allra första fröna fick nöja sig med en på balkongen övervintrad påse blomjord av tveksam kvalitet, så har senare omskolningar skett i kvalificerad såjord med vermiculit och lecakulor i botten, men om det har gjort någon större skillnad är svårt att säga.

Planen för vintern är att försöka övervintra så många plantor som är utrymmesmässigt möjligt, när de har mognat klart, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Eller hur jag kommer att göra. Vissa källor hävdar att man ska beskära rotsystemet, ställa dem i mindre krukor och kapa dem rejält. Andra att man bara kan låta dem vara, och beskära dem på våren. Mycket ljus, lite vatten och svalt verkar alla däremot vara eniga om. Och sedan kanske min Fish pepper kan bli en stilig bonchi.

Och eftersom jag nu har både LED- och lysrörsbelysning så hoppas jag kunna hålla en liten plantskola i gästrummet under vintern genom att flytta in chilihyllan dit. Och i år lär första sådden bli redan runt nyår. Problemet är att jag har c:a 35 olika sorters chilifrön nu – i fjol hade jag två. Vad jag inte har är en villa med vidhängande växthus. Det lär bli många svåra val nästa vår.

Nästa inlägg, om gudarna så vilja, tänkte jag låta bli en bildfest över hur alla mina chilis har haft det under året.

Skördetider

Den 1 oktober 2013 blåste änglarna upphetsat i sina basuner, ty det var dagen då Ron Obvious gjorde sin historiska första chiliskörd, och håvorna voro om inte ymniga så åtminstone adekvata, och de bestodo av såväl röd som gul ICA-chili, av Golden Cayenne, Cayenne Long Slim, av Fish pepper och av den exotiska chinensen Aji Cachucha.

Färgprakten! Man typ bländas inte alls, men man kan ändå säga att man gör det för att inte vara taskig.

Ymniga voro ännu de chiliplantor som flyttats in i hemmets varma, men bedrägligt torra härd, lovande fler skörder under oktober månad, och Gud såg att det var gott.

Annan vinkel, samma härlighet.

Vad ska jag göra med det här då? Ja, jag ska väl börja med att provsmaka dem, och sen ska jag förmodligen torka dem och gå middle-age på dem med kaffekvarnen och krydda onödigt mesiga maträtter med dem. Fish peppern har jag redan provsmakat. Ser ni den lilla på bilden ovan, den allra minsta röda? Den finns inte mer. Förutom i min mage dit den förpassades tillsammans med en smygande behaglig hetta. Jag vet inte vad den tyckte om det, men jag tyckte i alla fall om det.

Växtbelysningsbonanza

OK, så jag gjorde en provisorisk lösning, tack vare en konkursutförsäljning på Bromma Blocks. Jag kom över ett högt zinkbord till det ganska facila priset 138 kronor, varför jag snabbt kunde fylla det med liv och montera LED-lampan i gardinstången like so:

Så nu tror grannarna att vi spelar in porr i gästrummet.

Jag testkör med Habaneron, som ju ligger sist i utvecklingen, och den röda ICA-chilin. Den har gått i nån sorts dvala och slutat att producera blommor. Jag skolade om den igår, och hoppas på att lite rött och blått artificiellt ljus, i kombination med morgonsol, kan få den att vakna till liv igen. Frukterna är stora, så det vore synd om de inte fick utvecklas färdigt. Vad det nu är för sorts chili.

Jag har höjt lampan lite sedan bilden togs. Jag vet inte om man kan ha lampan för nära plantorna, men jag har läst nånstans att 30 cm är nån sorts minimum. Det viktiga är väl ändå att ljuset ”täcker” plantorna? Jaja, vi får se vad som händer. Nu ska jag skaffa ännu en timer på Clas Ohlson.

Chili update

Midsommar har kommit och gått och hemma hos de professionella chiliodlarna börjar man så smått fundera på om det börjar bli dags att ställa ut sina plantor i växthuset, så här efter de första skördarna. Mina plantor har stått ute sedan början av maj, den kalla och blåsiga maj. Det här, föreställer jag mig, kommer att göra mina plantor sturska och hårda. Fast i själva verket betyder det väl bara att de inte kommer att ge någon frukt förrän nån gång i oktober eller så. (Till och med min kompis Micke, som okynnesodlat Penispeppar på fönsterblecket i söderläge, börjar få frukt redan.)

Jo, jag fattar att det inte är så här man bäst odlar chili, men ur rent experimentellt syfte kan det la inte skada att låta dem växa så vilt och orört som möjligt. Sedan sist har jag planterat om igen, i större krukor efter behov. Dessutom har de fått vermiculite i jorden – det här gjorde jag främst så att de – och tomaterna – skulle överleva utan tillsyn när jag var i Prag under fem nätter. Och de gjorde de också. Chilin verkade till och med må bra av att få torka ut en skvätt.

Aji – Oh yeah!

 

Och i och med att plantorna har växt så såg jag ingen annan råd än att plocka bort ett hyllplan i chilihyllan. Min Aji Cachucha och röda Habanero har fått flytta in på fönsterbrädan (och har mått alldeles utmärkt av det) och mina tre bjässar, Cayenne Long Slim och tvenne Fish Pepper, står nu mitt i blåshålet bredvid balkongdörren.

Jo, de har små, små knoppar också. Blommor kanske om en månad eller så.

För ungefär tre veckor sedan dök de första knopparna upp på min gula peppar. Förra helgen började den blomma. Av två blommor har nu den ena ramlat av, men det har kommit två nya i gengäld. Den är 15 veckor gammal nu (14 när bilden togs).

”They’re like a flower that has grown out of the city dirt.”

Annars rullar det på. Tomatillon blommar som tokig sedan 3-4 veckor, men jag har inte sett tillstymmelse till frukt än. Även djungelgurkan börjar se gurkig ut.

Den har klättrat upp till toppen av spaljén nu. Ska bli spännande att se vad den gör nu.

Och körsbärstomaterna – de är så höga att jag blivit tvungen att binda ner dem längs balkongräcket – har så sakta börjat få färg.

I dagsläget har vi 50-60 tomater. Mums.

 

Supermegastora ballechiliinlägget

Även om jobbet suger och det är alldeles för långt kvar till semestern och korven är slut så går det alltid att finna lugn och ro om man bara kliver ut på balkongen och insuper sitt ballprunk. Det är väl bonnajäveln i mig som ger sig till känna. Det är en hobby som inte bara alienerar och irriterar din omgivning, den bjuder också på nya upptäckter varje dag (som du kan använda för att irritera din omgivning ännu mer). Tomatcount? 22! Knoppläget? Jo, nu ska ni får höra! Musmelonen som knoppade så lätt i går, så här ljuvflig är den i dag.

Den är typ gul och så. Och krullig, men det var den förut också.

Och tomatillon. Knopparna dyker upp överallt, men bara en har blommat, och i morse såg den blomman ut så här:

Jag menar – HÄRREGUD! Den är också gul! Det är SÅ SPÄNNANDE!!!1

Fast i dag tänkte jag ett vi skulle prata om odlingens stolthet och högmod – chilihyllan. Jag älskar den så mycket! Det har i sanning ballat ur en smula sedan jag hittade en torkad peppar på diskbänken och tänkte ”hmmm…”. I dag har jag läst om bonchis (bonsai chili – det utan tvekan fränaste sättet att övervintra dina små kärleksbarn), hydroponisk odling (vågar jag definitivt inte prova av rädsla för fuktskador och  allmän krånglighet), ZenGrow (TM) (För mesigt) och hur man bygger ett åretruntlaboratorium medelst växtbelysning, värmemattor och intrikata hyllsystem (blir svårt att realisera pga sambo).

Men i år är det old school som gäller. Frösådd i billig ICA-jord i början av mars. Vanligt sketet solljus i icke-söderlägefönster. Utplacering på balkong vid första längre sammanhängande nattemperatur på över 12 grader (Vilket var för tre veckor sen. Vilket i sin tur följdes av tre veckors riktigt rövigt väder). Så plantorna växer inte direkt som ogräs.

Däremot växer det sånt här ogräs ur nästan varenda chilikruka.

Nästa år kan det bli sådd i perlite, belysning, värmemattor och kanske rentav kaliumnitratlösning strax efter julafton, men för nu kör vi amtörstyle. Jag sådde första omgången i vanlig jord i minidrivhus i början av mars. Nästan inget har överlevt hela vägen sedan dess. Andra vändan sådde jag i en pluggbox av plast i mitten av mars, och där har jag en nästan 75-procentig överlevnadsratio. När de grott flyttade jag in dem i småkrukor i minidrivhuset, och därefter har de skolats om två gånger. Ungefär. Och 11 veckor senare ser chilihyllan ut så här.

Konstruktion: Pappa. Den skarpsynte räknar till 16 krukor (plus en som inte hör dit, dvärgbergtallen som numera står på fönsterbrädan under en plastpåse.)

Eftersom de små liven har vuxit upp under svensk vårsol (som, vill jag bestämt hävda, inte har visat sig så ofta som man torde kunna begära) samt (när jag har kommit ihåg) en gammal läslampa så har de koncentrerat sig mer på att växa på höjden än på bredden. Vilket i sin tur innebär att ett halvdussin av dem måste stagas av blompinnar.

Min Golden cayenne är så ranglig att jag börjar ge upp hoppet. Dessutom är vissa blad sura på någonting. Det här var ändå innan jag lyfte på fiberduken och började härda dem mot riktig sommarsol. (Minns ni att vi hade det i några timmar i helgen?)

Maffigast är mina Fish pepper. De har också väldigt snygga blad. De ska alltså se ut sådär, de är inte skadedjursangripna. Än i alla fall. Jag har fått lära mig att det kan funka att blanda vanlig såpa i vattensprutan om man vill bli av med bladlöss. Fast när de står utomhus lär risken vara mindre för angrepp, eftersom även bladlössens ärkefiende nyckelpigan bor utomhus.

Fiskpeppar. Bra till soul food.

Jag har dålig koll på vilka sorter som tillhör vilken art (men det är nästan bara Capsicum anuum, den tåligare sorten för vårt klimat) och vilka sorter som är starka och milda. Jag har i alla fall inte sått några av de karibiska eller indiska mördarvarianterna med miljontals scoville. Det må vara macho, men den här snubben får ont i hela ansiktet av thaiställets vanliga röda chili, så vad ska jag med Trinidad Morugas till? Stiligast hittills är den här rackaren: Aji cachucha.

Ajaj, så tjusig!

Tittar man närmare ser man små vita prickar på bladen. Får man hoppas så hoppas jag att det inte är bladlusrelaterat. Jag har i alla fall inte sett något som krallat runt.

Sedan balleprojektet övergått till en mani har jag införskaffat ett par dussin krukor av skiftande storlek, lecakulor och perlite (ännu oanvänt dock), en tex-mex-kokbok, en stor chilibok av legendaren Dr. (i peppar då får man anta) Paul Bosland (som förväntas anlända i slutet av veckan), en pluggbox av mer hållbart material, en kaffekvarn (för att mala torkad chili till pulver, såklart), en sekatör och diverse mindre tillbehör. Värmematta och belysning, root kit och rothormon och såna goa grejor lär tillkomma. Men jag kan sluta när jag vill.

Cayenne Long Slim. Det här är typ standardchili – avlång, röd och förmodligen min starkaste sort.

Och jo, jag har även börjat följa ett dussin chilibloggar. De rackarna har oftast frukter att skörda redan i mars (å andra sidan hittade jag även en snubbe som experimenterade med att använda sitt eget kiss som gödning), men jag har ingen sådan tur. Det första livstecknet kom dock i veckan. Det är min gula peppar från en chilimix inhandlad på ICA Maxi (för deras frön. Jag kan sluta när jag vill.) som börjat visa tecken på knoppning.

Hämta edert förstoringsglas så ska farbror se att man kan skymta nånting där i mitten.

Tidigare har jag täckt chilihyllan med dubbelvikt fiberduk mest hela tiden, men nu när det har blivit lite varmare har de fått stå öppet på dagarna. Och för första gången i natt på natten. Och de verkar inte ha tagit skada av det.

Här har vi hyllplan tre av fyra: Röd habanero, Pimento Barra do Ribeiro och den klena Golden Cayenne.

Två sorter blev det inte ens groddar av: Tequila sunrise och Poblano. Synd på poblanon, den ska vara god. Och sålunda är min chilisamling i dag. Ni lär inte ha hört det sista om den.

Ballprunket – snart på ballen

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.

Dr Stein grows funny creatures

Mina gröna fingrar i kombination med deras girighet och den sena våren har gjort vår boendesituation… problematisk. I dag fick jag lov att hämta in balkongpallarna för att ha någonstans att ställa de gröna underverken. Jag har också planterat om några trångbodda stackare, vilket kan ha hjälpt till att ta livet av en och annan planta. Det återstår att se. Här är i alla fall en lägesrapport för alla ballprunksfans.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon har inte växt så mycket på höjden, men bladen blir mer och mer erigerade vilket ju borde tyda på att den trivs i mitt fönster. Snart är den nog redo för omplantering, kan jag tänka mig.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Tomaterna ångar också på. Ännu inte tillräckligt rangliga för att behöva bindas upp, men om några veckor till kan det vara dags att ta fram lädermasken och visa dem vem som bestämmer.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Tomaternas kusin tomatillon är blott tre veckor gammal nu (första bilden är från en vecka) och verkar alltså växa i ungefär samma takt som tomaterna. Om jag nu inte dödade dem med min omplantering (ej i bild) eftersom rötterna visade sig vara pyttesmå.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Det kräver ett visst engagemang att odla peppar. Man måste veta när de behöver vatten, när de behöver torka (om de börjar visa tendenser till röta ställer jag krukan på ett hushållspapper en stund, det verkar funka), när de behöver mer ventilation, och – men hit har jag inte kommit än – när deras rötter är tillräckligt utvecklade för att, som man säger, skola om dem i en större kruka. Jag har inga bra jämförelsebilder, eftersom jag har flyttat omkring dem i takt med att jag har fått ge upp på vissa plantor och andra har fått sprutt. Chilin till höger är i alla fall ursprungschilin som jag planterade i slutet av februari. Fönstret härbärgerar även ett andra minidrivhus med plantor som är lite kortare i växten.

Om allt för många överlever fram till blomningen så kommer jag att ha ännu ett problem, ett som jag kanske inte tänkte på från början. De olika sorterna bör nämligen inte stå i närheten av varandra, eftersom de då kommer att korspollineras och (förutsätter jag) ge liv åt de mest horribla mutationer. Eller inte. Men har man satsat på fräsig peppar i glada färger och former så vill man ju inte att det på hösten visar sig att den allra tråkigaste jalapeñon varit alfahanne och häradsbetäckare som lämnat sin plantsäd i varenda pepparbuske. Man kan säkert plasta in dem på nåt sätt när de blommar, men det skulle ju minska mina möjligheter att beundra dem.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Titta här då! Blodapelsinkärnorna som Messa sparade åt mig visar att den menar allvar. Den står fortfarande under en perforerad plastpåse, och jag vet inte riktigt hur länge den ska göra det. Så länge den trivs och inte börjar sätta iväg på höjden så får den väl bo kvar i sitt tält.

Djungelgurka!

Anisbasilikan klarar kanske inte den här veckan. Otaktiskt nog planterade jag den i en sån där pappkruka när den hade vuxit ur miniatyrdrivhuset, och eftersom den har visat sig torka ut jorden nåt alldeles överjävligt så är det risk att basilikan har torkat ur. Och gör den det så dör den, har man sagt mig. Den ser naggat ut i bladkanterna, så det är nog kört för den. Det behövs dessutom två för att den ska kunna föröka sig. Men skåden bredvid – det är den mexikanska musmelonen som har rest sig ur myllan den tredje veckan. Gud, så spännande!

Honungsmelon (flankerad av mynta), med stödben.

Växt utav helvete har även honungsmelonen gjort. När vi drog till Lissabon bestod den blott av några små gröna knoppar. En vecka senare har den rest sig upp och vrålat att det visst är sant att den är en snabbväxande gynnare. Jag blev tvungen att låta den flytta från sin Ben & Jerrysburk till en vindruvslåda. Om den överlever återstår att se. Den bör ha en decimeter eller så mellan plantorna, men det visade sig inte vara så lätt att skilja dem åt. Eftersom det är en örtväxt har de en tendens att tvärdö om man skulle råka klämma stjälken. Dessutom var rötterna ytterst ytliga, varför de nu mest ligger och drönar i sitt nya hem. Jag har försökt staga dem, men det skiter de i, de otacksamma jävlarna. Dör de ska jag prova på gojibär i stället.

Förutom grabbarna ovan så väntar jag fortfarande på två pepparfrön i miniatyrdrivhuset, det har ju trots allt bara gått knappt tre veckor sen jag planterade dem så än finns det hopp för dem. Vitlöken frodas, medan citronen fortfarande inte har gett något livstecken ifrån sig. Tiden börjar rinna ut för den. Och avocadon begravde jag i matavfallet idag. Vila i frid. Myntan lever också, och skulle behöva en större kruka. Eller vårväder.

Balle für alle

Hej och välkommen till ett nytt avsnitt av ballprunksbloggen. Det råder en viss oro i ena halvan av hushållet nu, några dagar innan flyget går till Lissabon, om huruvida mina bäbisar ska överleva påsken utan mig. Planen är att försöka städsla Sexet som vikarierande vattnare.

Hur som helst. Ni är förstås helt sjukt nyfikna på hur det har växt sen sist. Och ni ska inte behöva sväva i ovisshet. I torsdags hände det nämligen grejor. Lätt nyfiken skulle jag lyfta på den plastpåse som omgivit snoppmangon under dess första dagar i livet. Och möttes av ett ljudligt fjång (och ett nervöst Iiiih! från mig om du frågar Messa, men henne ska ni inte lita på) och en välväxt mangostam. Skåda underverket själva:

Snoppmango, tre veckor gammal. Omplanterad och allt.

Nu har den börjat sloka lite otäckt, men förhoppningsvis är det bara en anpassningsfas. Även körsbärstomaterna är omplanterade nu. Rangliga och eländiga är de, men förhoppningsvis fortsätter de växa nu när de har fått lite mer lebensraum. Oroväckande nog kommer de att vara törstigare nu, så det är inte helt omöjligt att jag kommer att mötas av sex sorgliga lik efter resan.

Ett av de sex körsbärstomatfrön som befruktats av mina gröna fingrar.

Tomaterna har fått sällskap av sin kusin från Mexico. Tomatillon jag planterade i söndags i mitt senaste tillskott, pyttedrivhuset, har redan blivit för reslig för sitt barndomshem. Nu är den på frigång.

Nu: fånigt liten planta. I höst: supersmarrig salsasås?

Kompisen basilika anis – lakritsörten – får dock bo kvar tillsammans med chilin ett tag till. Tills jag har bestämt vad fan jag ska ha den till.

Annars har jag mest ägnat mig åt att flytta runt krukorna. Allt som har börjat gro får stå tillsammans, medan de som ännu inte visat sig får bo med sämre ventilation. Här är tjuvstartarna:

Övre raden från vänster: Fish pepper, jalapeño och den röda pepparen jag hittade på diskbänken.
Närmast: Fefferoni (!), paprika och smultron.

De är fem veckor gamla, förutom paprikan som är tre och fish pepper (fiskpeppar?) som lades i jord för blott nio dagar sen. Dessutom har det blivit liv i de där blodapelsinfröna min flickvän, stöttande nog, sparade åt mig för dryga månaden sen. Skåden:

Det är en liten rackare uppe till vänster också. I’ve created life!

Roligare än så blir det inte förrän Örebro har gått upp i elitserien.

Ballprunk III – the return

Den där Ron Obvious, är han inte riktigt klok, undrar ni kanske. Fläska i gång ballprunkssäsongen redan i februari, är det rimligt? Jag tyckte det. Efter att ha noterat ett gäng förtorkade chillipeppargynnare på diskbänken för några veckor sen gick jag i spinn. Nu är jag insnöad igen, nämligen. På peppar. Det är i dag exakt en månad sen jag pulade ner de första fröna, och även om framgångskurvan inte är spikrak så har det i all fall hänt lite grann i drivhuset på fönsterblecket. Beskåda (med förstoringsglas kanske) min chilipeppar av okänt ursprung:

Rackaren i förgrunden är smultron. Pepparn smyger i bakgrunden. Så här såg det ut för en vecka sen.

Lägg förresten gärna märke till den lilla plantan i övre vänstra hörnet. Jalapeño står det på skylten, men det borde inte vara rimligt. Det är nämligen frön från inlagd, skivad jalla som jag har torkat och planterat. Jag trodde länge att det rörde sig om förlupna smultronfrön, men i takt med att smultrona sjäva har tagit sig så kan man konstatera att det där är fan inga smultron. Kanske blir det verkligen nånting av det, i så fall kommer jag att skryta om det på ett oerhört påträngande sätt, det kan ni vara säkra på.

Och så här ser det ut i dag. Notera de stolta bladen, förföriskt utlovandes kryddiga höstdagar i framtiden.

Jag provade samma variant med fefferonis, men där är det fortfarande dött. Jag ger det en vecka till, sen får de ge plats för annan, fränare peppar.

Dessutom har jag planterat en mangokärna. Jag rekommenderar inte någon att skrubba rent en sådan från fruktkött, men jag gjorde det i alla fall. Det var lite roligare än att titta på melodifestivalen. Och redan efter en vecka hade det hänt saker. Djupt obehagliga saker:

Mangon hade fått en snopp!

Det fick gå ytterligare en vecka innan jag lyfte på plastpåsen igen:

Och nu har snoppen fått ett ollon. Ett ollonblått ollon. Rimligt.

Fjolårets tomater blev en succé. Messa stagade och planterade om som om hon aldrig gjort annat, och efter att ha räddat några av de resliga plantorna från den första nattfrosten blev det faktiskt 6-8 söta små tomater att avnjuta till salladen sent på hösten. I år börjar jag därför lite tidigare. Med körsbärstomater. De växte ur drivhuset i veckan och står nu i divar sig helt öppet i sina lagom äckliga organiska pappkrukor.

Krukornas slemmiga kvalitet görs dock inte rättvisa av mina begränsade foto-skills.

Har du mer, frågar ni häpet. Jajamen. Paprikan är tydligen ett säkert sätt att locka ohyra till sitt hem, så det experimentet kunde jag inte motstå. Det går rätt trögt än så länge, men det går.

Paprika, två veckor gammal.

I och med att körbärstomaterna flyttat ut så öppnades det plats för några av mina senaste fynd från jalapeno.nu. Det blir, om gudarna står oss bi, Hungarian black, Monkeyface yellow (gissa vem som valde den) och Fish pepper. För att inte tala om min djungelgurka, den mexikanska musmelonen, som jag har orimligt höga förhoppningar på. Den ska enligt uppgift växa som ogräs, se ut ungefär som vindruvor, men smaka som gurka.

I övrigt är det som vanligt – vitlöken växer fortare än man hinner äta den, och gräslöken växer inte alls. Det aset. Jo, sen kan det ha slunkit ner lite citron, blodapelsin, honungsmelon och avocado också, men det är sånt man får räkna med. Än har det inte hänt nåt där.