Varats olidliga tungsinne

5 09 2012

Nämnde jag stämsång och datastrul? Att det var lite ”jobbigt”? Låt mig då försäkra er att det inte blev bättre efter det. Inte alls. Det blev musikal. Framfört av tre mycket, mycket onda redigerare, med oerhört stort känsloutspel och svulstiga gester. Länge.

Och när jag sen skulle bege mig ut i natten för att äntligen åka hem efter tolv timmars slit i mitt anletes fotsvett. Så stod det en farbror utanför. Som ville diskutera vårt journalistiska värv. På ett mycket ingående sätt. Länge.

Jag orkar inte.





Ryktesspridaren

18 08 2012

Häromdagen satt jag på jobbet när det börjades prata semester. Vissa konstiga kroppar, inga namn, plockar ut en veckas semester här och en där under hela sommarhalvåret. Vilket naturligtvis är helt förkastligt. Jag, påpekade jag, fyller ju 40 nästa år så då behöver jag den där påskledigheten.
”Fyller du 40?” undrade El Hinko i ett anklagande tonfall.
”Men du skulle ju bli pappa före 40” påstod Big Red.
”Va? Ska du bli pappa?” utropade Vikarien.
”Ska Ron bli pappa?” skreko plötsligt hela lokalen.

Ty från bizarrt rykte till faktiskt sanning är det i regel cirka 23 sekunder.

Ja, sen berättade jag om det här på ett internetforum, så nu tror de också att jag ska bli pappa.

Jag ska inte bli pappa.

Efter en längre tids påtryckningar från Rockflickan har jag äntligen kommit mig för att läsa löparbibeln Born to run. Jodå, den är bra. Jodå, jag känner redan en elementär längtan efter springa barfota över ängar med ett primalt löpsteg, utforska staden på cykel, leva på rötter, bönor och grönsaker, samt baka bröd och pressa juice medelst en trubbig sten. Men this too will pass. Inom en vecka, räknar jag med. Eller åtminstone när ballprunket har vissnat och dött.

Jag skulle vilja skriva något om den oerhört märkliga Assange-historien också, men det känns lite för uttjatat. Kan vi inte bara enas om en sak – den att det inte är journalisters jobb att recensera människors personlighet och sinnestillstånd. Det är ju för böfvelen bloggarnas uppgift!





Rapport från OS-soffan

6 08 2012

Jojo, lite har man väl hunnit reflektera över när man har parkerat arslet i soffan för att följa OS-giganter som Berenger BosseWerner Muff, Galen Rupp och Carsten Schlangen. Som till exempel att SVT:s kommentatorsteam inte har imponerat som de brukar. Och det är förvisso en ganska brokig samling de har städslat denna sommar. Kumlaindianernas gamla speaker snackar boxning med ex-boxaren och pilsnerfilmsimitatören Santiago Nieva. Och innebandylegendaren (med reservation för att det skulle kunna vara någon helt annan person som råkar ha samma namn, härregud, jag har inte researchat galet mycket) Peter Ahnberg kommenterar, lite otippat, segling. Till detta kommer vinjettpåor av en viss Jan-Allan Stefansson som en gång i tiden tecknade väldigt roliga serier om SJ och cineasm.

Der schlange. Medelgod medeldistansare.

Gymnasten Veronica Wagner är intensiv på gränsen till hjärnblödning som gymnastikbisittare (men på ett roligt sätt) och cykelfolket Ola Bränholm och Magnus Bäckstedt, gamle velocipedmatadoren han, gav oss en uppfattning om exakt hur överlägsna Eurosports Vacchi och Adamsson faktiskt är. (Och som vanligt slås man av hur orimligt många som har Örebrokoppling – skulle jag ha följt min barndomsdröm och blivit tv-kommentator i alla fall?) Basketexperten Lesli Myrthil har inte bara ett löjligt namn, han låter dessutom precis som man förväntar sig att en basketspelare ska låta. (Och det är alltså inte en komplimang.) Till och med en pålitlig lirare som Glenn Strömberg, expert bredvid Västra FF:s gamla skyttekung, har varit blek, oinspirerad och osedvanligt partisan under OS-sändningarna.

Bäst är, som vanligt, André Pops i studion. Inte så bra har hans sällskap varit. Även om jag, till skillnad från folket på Twitter, inte tycker att Y(r)vette Hermundstad är så dålig som det hävdats. Sanna Kallur är en annan historia. Visst, det har varit en extrem sommar, med både fotbolls- och friidrotts-EM, och nån gång måste väl folk få vara lediga, men jag måste ändå ifrågasätta SVT:s omdöme när de – igen – bjuder in den söta flickan från Dalarna till studion. Trots att de vet att hon är en smärre katastrof. Trots att de väl borde ha lärt sig att, hur kunnig hon än är om friidrott, hon saknar förmågan att delge tittarna detta på en naturligt sätt. Trots att man famlar efter skämskudden varje gång hon öppnar munnen (om hon ens får öppna den – i går kväll var det en sekvens efter 100-metersfinalen då hon fick komma in och säga ”Bolt” innan hon kopplades bort igen) och säger något självklart eller meningslöst.

Sanna Kallur är jättevass på häcklöpning och på att spöa Lars Ohly och Rami Shaaban i sprintertippande (på Twitter i går – surrealistiskt!), men som expertkommentator är hon historiskt usel. Ernst Brunner, du är förlåten!

Slutligen har vi Kajsa Bergqvist (who is also from Sollentuna). Hon är inte usel på samma sätt, men hon blinkar. Hon blinkar så att man nästan får epilepsi, och när man väl har noterat det slutar man att lyssna på vad som sägs och kan inte tänka på något annat. Varför blinkar hon? Har hon fått en stroke? Är det morsekod? Vad vill hon säga i så fall? Hjälp, Marie Lehmann är ett psyko, ta mig härifrån? Nej, det går ju inte.

Lebemannen, snusförsäljaren, rockpoeten.

SVT-reportar testar OS-idrotter är däremot en fullträff. Det är alla inslag som på något sätt inkorporerar Jimmy Nordin. I morgon tänker jag håna ett antal OS-idrotter. Det blir kul!





En önskning

18 03 2011

Bara en liten? Jag hade så gärna velat vara med när Metros nattredaktion spånade morgonlöpet. Det är ju en händelserik tid vi lever i. Många svåra val. Skulle man satsa på katastrofen i Japan? Inbördeskriget i Libyen? Oroligheterna i Bahrain? Eller det säkra kortet – Carolas katt?

Well…

"Det var ooundvikligt", säger Runar. "Kattfan visste för mycket om Persbrandts kokainvanor."





Ett söndagsmysterium

13 03 2011

”Resten av finalen, det hysteriska pladdret och tramset mellan bidragen och den alltid lika spännande röstsammanräkningen alltså, är egentligen inget att ödsla tid och trycksvärta på.”

Ända sedan jag flyttade till Stockholm och skaffade Svenska Dagbladet som min morgontidning, alltså sedan sommaren 2005 då jag flyttade för att börja jobba på Svenska Dagbladet, har jag fascinerats över att Dan Backman fått fortsätta att skriva om Melodifestivalen, trots att det är uppenbart att han hatar och föraktar den. Finns det verkligen ingen annan som vill eller kan, eller är det hela någon sorts komplott för att medelst utnötningstekniken göra sig av med den gode Backman? Eller är det bara ett bevis på tidningens ointresse för Melodifestivalen.

Dan Bäck... - felåt, Backman. Foto från SvD

Jag kan ha förståelse för det senare, en morgontidning har egentligen ingen redovisningsplikt när det kommer till tv-underhållning, men med tanke på att man varje år ändå ägnar det ganska stort utrymme är det rätt märkligt att de fortsätter att låta Backman tvångsmässigt skriva sina syrligheter, helt utan kärlek eller engagemang. Jag menar, vad är det för poäng med att låta någon med apart musiksmak betygsätta alla bidrag om han ändå aldrig någonsin skulle få för sig att ge ett högre betyg än 3 (av sex möjliga). Är det inte jättemärkligt?





Årets quinna

7 03 2011

Först en liten varning. När jag läste upp nedanstående motivering hävdade flera av mina kvinnliga kollegor att de kräktes upp lite i munnen. Det var förvisso en smula ondskefullt av mig att läsa den medan folk åt. Men här är den i alla fall, motiveringen till vinnaren av det prestigefyllda priset Årets kvinnakronprinsessan Victoria:

Som ”vice VD” i Sverige AB är hon en av Sveriges främsta ledare. Nej, det räcker inte att vara bedårande vid bröllopet den 19 juni och håva in folkets jubel. Victoria har i hela sitt liv varit den mest plikttrogna i kungafamiljen. 2010 lade hon in en ännu högre växel. Ingen representerar Sverige bättre. Ingen av de kungliga jobbar hårdare. Aldrig skämmer hon ut sig själv eller oss. Victoria är ett superproffs som står stark när det blåser hårt. Under stormens år 2010 stod hon stadigare än någonsin. Någon kvinnlig statsminister har Sverige aldrig haft. Men vår nästa statschef är en kvinna.

Sessan. (Foto: Pressens bild)

Det är alltså Expressens 14 kvinnliga krönikörer – med Liza Marklund i topp, hon har ju gjort sig känd för att visa sitt goda omdöme i Expressen förut – som sammanställt denna lista över Sveriges 50 mest framstående kvinnor under det gångna året. Så här dagen innan den internationella kvinnodagen, lite dåligt tajmat sådär. (Eller egentligen två dagar innan, med tanke på att de hunnit få med listan i dagens papper.) Kollegornas kommentarer var också intressanta. ”Jaja, hon. Man glömmer liksom bort att hon är riktig.” ”Men, vadå? Var det på allvar det där som du läste nu?” ”Men, schluta! Jag äter ju!”

Jag undrar mest: Vänta, vad sa ni att hon hade gjort för att förtjäna priset, sa ni? Jojo, i artikeln nämns faktiskt ett och annat. Victoria säger att man inte ska skämmas över dyslxi (Nä, nä, vi tror inte att din pappa gör det i alla fall), att hon har ”spridit glädje och glans”, rest lite och att hon tycker att naturen är trevlig. Men de är i alla fall tydliga med att påpeka att utmärkelsen minsann inte alls beror på att hon har gift sig. Trots att det beror på att hon har gift sig. Men grattis i alla fall. Det är ju väldigt bra det där att Expressen tar sitt ansvar och lyfter fram en kämpande kvinna som sliter i det dolda mot alla odds, så att hon orkar streta i och inte ger upp. Det är ju såna kvinnor man vill lyfta fram, sånt som internationella kvinnodagen handlar om. Ungefär.





Bokblogg 13: Giganten

27 02 2011

Kärnan i bra litteratur är, förutom att underhålla, att ge läsaren en känsla av att komma till någon form av insikt – att känna att det här, det förklarar varför världen ser ut som den gör. Sådana böcker tar folk till sitt hjärta. Vilken tur då att det finns en hel genre som per definition vill förklara hur världen fungerar – reportageböckerna.

Under min första vecka på JMG blev vi tilldelade en A4-sida som listade bra reportageböcker. Innan terminen var slut hade jag plöjt igenom dem alla (utom Liza MarklundsSprängaren”, som enligt uppgift fanns med för att den ”skildrade livet på en kvällstidning”. Jag har fortfarande inte läst Sprängaren, men jobbat på en kvällstidning, så jag vet inte hur korrekt den skildringen är.) men det var fortfarande mitt förstaval som lämnat det största intrycket. För vad är väl lämpligare för en sportjournalistwannabe att läsa än Fotbollskriget?

Dramat består i den fruktansvärt motspänstiga materia som en politiker stöter på när han ska ta första, andra, tredje steget mot maktens höjder. Han vill göra någonting bra, han tar itu med arbetet och efter en månad, ett år, tre år, ser han att det inte blir någonting av det hela, det faller sönder, rinner ut i sanden. Allting står hindrande i vägen: århundraden av underutveckling, primitiv ekonomi, analfabetism, religiös fanatism, stamvidskepelse, kronisk undernäring, ett kolonialt förflutet med dess förnedring och fördumning av de underkuvade, imperialisternas utpressning, de korruptas glupskhet, arbetslösheten, den negativa handelsbalansen. Med sådana stötestenar är det inte lätt att komma framåt. Politikern börjar nu bli otålig och söker så småningom diktaturen som utväg. Diktaturen föder opposition. Oppositionen organiserar en kupp.”
– Ryszard Kapuscinski, Fotbollskriget

Berättare.

Dagens bokutmaning lyder Day 13 – Your favorite writer. Och för mig är det inget svårt val. Under många år var Ryszard Kapuscinski Polens ende korrespondent i Afrika. Så vad kunde han göra annat att resa runt i hela Afrika och studera hur Afrika fungerar? Sedan skrev han. Och sedan gjorde han underbar litteratur av sina historier. Hans texter är så träffande, så avslöjande, att alla som någon gång rest ens lite i hans spår blir slagna av häpnad. ”Precis så där är det!”, tänker man, och sedan irriteras man över att man inte själv insett det självklara. Det är därför alla journaliststudenter vill skriva som Ryszard Kapuscinski. Och om jag inte hade varit för gammal för att ha idoler så vore han min.

Kapuscinski dog 2007. Tyvärr. För vem hade inte velat höra vad han haft att säga om tillståndet i arabvärlden i dag?