Football’s coming home

21 05 2011

Nu stundar ljuvliga tider för den som är lite småförtjust i fotboll, särskilt den engelska. För fotboll är, som ni vet, ingen jävla uppvisningssport utan blod, svett och tårar, och ingenting innehåller mer sånt än kval. Bara brunk, inget finlir. Kryddat med drama, orättvisa och grymhet. En hel säsong ska definieras på 90 minuter (plus eventuell förlängning.)

Ingen har väl missat Leatherhead FC:s ärorika kvalseger i Isthmian League, och i dag började den engelska kvalveckan på allvar med playoff-finalen till League 2 – The Football League. Inte vackert. Men spännande. Och underbart.

På den ena sidan, symbolen för supportermakt – AFC Wimbledon, grundade så sent som 2002 i protest mot att deras klubb, det dåvarande Wimbledon FC, flyttade till villaområdet Milton Keynes as långt borta och så småningom förvandlades till MK Dons. Stick och sprick, sa fansen och bildade sin egen klubb. Om det ”gamla” Wimbledon” gjorde sig kända som ett kometlag när de gick från Southern League på 70-talet till Division 1 och FA-cupseger på 80-talet (på den tiden fanns inte Premier League, och FA-cupen var det finaste ett engelskt fotbollslag kunde vinna) så ville inte det nya Wimbledon vara sämre. Behold:

Något inaktuell graf över AFC Wimbledons klätterskills.

Man kan också (med ett mjuggt leende, om man är lagt åt det hållet) notera att AFC Wimbledon, under sin allra första säsong i Combined Counties League, hade ett högre publiksnitt än FC Wimbledon hade i Division 1, och att de under 2003 och 2004 radade upp 78 matcher utan förlust – engelskt rekord. Överlag är det en sympatisk liten förening som är mer än bara en professionell fotbollsklubb, vi gillar den. Med tanke på lagets snabba klättring genom seriesystemet känns det som en tanke att de är sponsrade av Sports Interactive, företaget bakom Football Manager. (Totalt meningslös men ändå relaterad bonusinfo: Årets spelare i klubben 2007-08 är ingen mindre än min FM-AssMan i Leatherhead: Jason Goodliffe, och samma ära gavs 2002-03 till Lee Sidwell – som var en av mina coacher tills jag hittade en bättre!)

På andra sidan av planhalvan (och av London), en helt annan historia. Luton Town bildades 117 år före AFC Wimbledon, och har under alla de åren inte vunnit ett skit, såvida man inte anser Ligacupen vara värd något. Lustigt nog försökte man flytta laget till just Milton Keynes på 80-talet, eftersom lagets klassiska hem Kenilworth Road inte rymmer särskilt många själar, men utan framgång. Eftersom Milton Keynes ligger betydligt närmare Luton än det gör Wimbledon.

Allt gick åt helvete för gamla fina Luton 2008, då lagets kreativa ekonomi gav laget inte mindre än 30 minuspoäng i straff, vilket naturligtvis skickade ut dem ur Football League – efter 89 år. I år gör man sitt andra försök att klättra tillbaka – och de gör det med den gamla ryske stormålvakten Dimitri Tjarin som coach, och ManUres gamla bollfumlare Kevin Pilkington på bänken, bara en sån sak.

Men hur gick det då? Jodå, det var hyfsat spännande. Luton grät blod i slutminuterna. I 85:e lyckades de missa både öppet mål och en straffspark, och i 88:e minuten nickade de i insidan av stolpen när allt annat hade varit lättare. Fast det var Wimbledon som var bättre, de hade en boll inne i strid mot offsideregeln tidigt i matchen. Förlängning alltså. Där var det Wimbledon som bara behövde sätta dit en fot för att avgöra vid 3-4 tillfällen. Och det hade de lyckats med en vanlig match, men kval är kval, och Ismail Yakubu lär aldrig glömma den där eftermiddagen då han hade kunnat bli hjälte.

I stället blev det Seb Brown. Med en enhandsparad – en jugoslavisk släparmsräddning if you will – fixade han ligafotboll till fansens klubb. När kommer AFC Wimbledon vara bättre än MK Dons?

Nästa helg fortsätter festligheterna på Wembley. Lördag, kval till League 1: Stevenage FC (ännu ett kometlag från Londonförort som tidigare svängde sig med suffixet Borough, kvalar uppåt efter sin första säsong i Football League) mot Torquay United (kan flyttas upp för andra säsongen i rad efter sitt skamår i Conferencen).

Söndag, kval till League Championship: Huddersfield Town (mästare tre år i rad på 20-talet) mot Peterborough United (kallas för ”The Posh”, men är det inte – vinner de klättrar de till en nivå de aldrig varit på förut).

Måndag, kval till Premier League: Swansea City (kommer inte ens från England! Löjligt, ju!) mot Reading (som nyss var i PL – och som slog ut Cardiff i sin semifinal och därmed lurade oss på en episk helwalesisk final, tråkigt). Missa festen på egen risk.

Annonser




The demise of the western football civilization?

19 06 2010

Jag hör inte till dem som tycker att fotboll måste vara vacker och underhållande för att vara njutbar och spännande (jag är Evertonfan, för bövelen), ej heller hör jag till dem som blir förvånad och/eller skogstokig när Three Lions misslyckas. Men gårdagens engelska insats var baske mig anmärkningsvärt usel. Spelare som till vardags är omhuldade stjärnor i världens bästa liga, under en erkänt skicklig manager, borde kunna slå eller ta emot en passning eller åtminstone springa och kämpa lite. Det var ändå Algeriet de mötte, ett Algeriet som inte ens var särskilt bra.

Å andra sidan hann jag under matchen spela ett toppmöte i Championship med mitt Carlisle (Ja, Odd down blev för litet för mig) i FM, läsa ett kapitel i Erik Nivas Liven längs linjen, samt räkna ut att jag bara sett omkring 30 % av de 1001 filmer man, enligt boken med samma namn, måste se innan man dör. Så helt bortkastat var det inte.

Jag är nog inte helt ute och cyklar om jag väljer att återanknyta till gårdagens resonemang om allmänna förväntningar. Nu höjs det röster som säger att det orimliga trycket från brittisk media har knäckt det engelska landslaget, och fan vet om de inte har rätt. Det var inga stolta krigare på planen i går kväll, det var snarare fega lyxlirare som inte vågade misslyckas, som inte ville bli syndabock. Det ser, kort sagt, mörkt ut för di engelske.

…för nu väntar Slovenien. Inför mästerskapet läste jag ett uttalande från en slovensk spelare som på fullt allvar påstod att hans lag kom till VM i första hand för att spela en så underhållande fotboll som möjligt och att resultatet fick komma i andra hand. Naturligtvis drog jag på munnen när jag läste det, men jag flinar inte längre. Det här slovenska laget är både välorganiserat, bra och roligt att se. Och dessutom är Slovenien, om man orkar titta efter, ett lag som det är dumt att underskatta. Efter att ha sett och lärt i ett par kval har man radat upp fina resultat – tre raka andraplatser (vilket gav två slutspel) och man var med i racet in mot slutet även 2006. Bortsett från det usla kvalet till EM 2008, till följd av en generationsväxling, så har man alltid gjort bra resultat. Och efter att ha sett dem mot USA i går är jag nästan beredd att förlåta dem för deras löjligt turliga play-off-segrar mot Ukraina och Ryssland. Så darra England.

Kapten Kek (inte Kuk, snuskon) har så ledsna ögon att man bara vill att det ska gå bra för hans slovener.

I dag ska det bli intressant att se hur Kameroun har hämtat sig efter premiären, i vilken man var nästan lika usla som England i går. Det laget var ett som såg ut att ha kommit direkt från en lagfest som urartat i fruktansvärt dålig stämning, glåpord och allmän okamratskap. vilket även en del märkliga laguttagningar tydde på. Och är Ghana så bra, och Australien så usla, som premiäromgången antydde? Kan Japan äntligen leva upp till den potential som de så länge givit intryck av att ha? Än så länge är det här ett trevligt VM.

Samtidigt hör jag hur min kära sambo och Sexet planerar med rosa bubbel och bakelser och snofsiga klänningar som uppladdning inför Det Kungliga Bröllopet. Have mercy!





…Och så några ord om fotbollen

7 02 2010

Det är väl ingen som har missat att vi hade turen med oss i helgens stora fotbollshändelse, att framtiden ser ljus ut. Men i den händelse att nån har det – jodå, Tanners piskade faktiskt upp Whitstable Town med 7-1, efter att Matt Francis hängt fyra. Kul. Hoppet om en kvalplats lever.





We’re going to Wembley!

19 04 2009

Läget var spänt. En fantastiskt trist FA-cupsemifinal var till ända och de tvistande två skulle skiljas åt från straffpunkten. Visserligen vilade van der Sar, men att skicka fram klåparen, sopan, superklantskallarnas överstepräst Phil Jagielka att slå en avgörande straff är onekligen vågat. Men vanor är till för att brytas och Phil, allt är förlåtet. Nu tar vi Chelski av bara farten.

Inga självmål i dag. Bra jobbat, Fille.

Inga självmål i dag. Bra jobbat, Fille.

I övrigt då? Jo, tackar som frågar, Leatherhead har rasat som en sten på sistone i Isthmian South, men lär rädda kontraktet ändå. Och i Richmond Raith Rovers har 19-årige mittfältaren Paul Gouthwaite vräkt in mål, men laget är ännu inte riktigt redo att ta klivet upp i West Cheshire 2nd.