Whedonhelg

4 09 2011

Så här tror jag att det ligger till: Om du ännu inte har upptäckt storheten i Buffy the Vampire Slayer så är du sannolikt en tråkig och dålig människa, kanske även lite ful. Du behöver komma till insikt. Men frukta inte, bloggen Fiktiviteter ger dig nu chansen att få en storvulen introduktion till vår tids viktigaste drama. De kallar det Whedonhelg, och den börjar här.

Gör't! Annars börjar Willow gråta, och det finns det ingen som står ut med.

 





Buffy’s back

11 09 2009

I den allra bästa långkörar-tv-serie jag någonsin har haft äran att få avnjuta dör huvudpersonen mer än en gång och är ganska nära att knulla sig själv till döds däremellan. Lyssnar ni nu? Bra. Den i vanliga fall så bizarra kanalen TV400 bjuder då och då på ett och annat guldkorn, och i går gjorde de sig åtminstone till min vän, för då drog de i gång sin dagliga dubbelreprisering av Buffy the Vampire Slayer (om än på ganska tveksam eftermiddagstid), serien som upphöjde sin skapare Joss Whedon till gudom, fick vuxna män att gråta och förvandlade sina skådespelare till, öh… b-filmsskådisar.

Och därför passar jag på att uppmana alla de som har missat, skippat eller inte förstått, att ta chansen att kliva in i Buffyverse, ty det är en vacker, underbar, ond plats. Mot en bakgrund av fånig vampyrdödaräction uppenbarar sig en tredimensionell historia om vänskap, frisyrer, fyndiga oneliners och själva livet som griper tag i den mest cyniska förortsslackern. Om man bara låter den. (Dessutom är alla snygga.) För Buffy är fan bäst.

(Och, ja, jag är medveten om att den första säsongen är rätt ostig, i alla fall fram till säsongsavslutningen som bjuder på en kittling om vad som komma skall, men nånstans måste man ju hyvla ut karaktärerna och första säsongen av Simpsons var inte så rackarns vrålbra heller, så sitt ner och håll käft.)

When the apocalypse comes, beep me.

When the apocalypse comes, beep me.





En hyllning

15 04 2007

Jo, nu ska ni få höra. Jag tillhör de som anser att Buffy the Vampire Slayer är en av populärkulturens höjdpunkter. Ja, den utgår från fåniga premisser. Jo, den har ett eget universum med tillhörande regler, som man ofta bryter mot. Javisst, den innehåller både ett och två riktigt kassa avsnitt. Japp, den har till och med utvecklat ett alldeles eget sätt att prata. Den har med andra ord sjukt hög kultpotential. Men det är också riktigt jävla bra.

Om Dostojevskij fick med allt du behöver veta om livet på drygt 800 sidor i Bröderna Karamazov, så lyckades Joss Whedon fnula in rubbet på knappa fem säsonger TV-drama, och la sen till två till bara för att kunna driva med det. Buffy behandlar lika universella ämnen som en Lars Winnerbäcklåt, och den gör det med både humor och svärta. Den är så pass elak att din favoritkaraktär helt plötsligt kan dö, så pass rolig att du kommer på dig själv med att referensskämta i helt fel omgivning och så pass läskig att TV4 fick böta. Men framför allt är det en saga om livet och på vägen en vänskapshistoria som är mer välskriven än någon annan jag har sett. De är ju mina vänner. Och jag tror att det är den lilla detaljen som får kalla cyniska män att regelbundet snyfta som ett litet barn framför sin dagliga Buffyfix.

Men inget av det där har fått någon att fastna till att börja med. Nej, fastnar gör man för att hela den kvinnliga rollistan är så licky. Och allra mest slickvänlig är Sarah Michelle Gellar själv. Trots att hon faktiskt fyller 30 idag*. (Vilket också måste betyda att min favoritbibliotekarie i hela världen fyller 29.) Grattis! *hyll hyll*

Det är i alla fall vad jag skulle ha skrivit i går om inte mitt internet lagt av. Det är ett fruktansvärt svek.





Alla måste titta

22 10 2006
Av ingen speciell anledning, här är de nio magiska avsnitt av Buffy the Vampire Slayer som alla som tycker om TV måste se (i kronologisk ordning).
 
Och ikväll får man inte heller glömma bort El Clasico.