Chilisäsongen 2013

5 10 2013

Första skörden är gjord. Ja, den andra också, förresten, och resultatet ligger i ugnen i väntan på att bli torra och spröda och chilipulver. Men mer om det en annan gång. Det börjar helt enkelt bli dags att sammanfatta min första säsong som chiliodlare. Detta gift som sakta har infekterat mig.

Jag har förstås läst en hel del under året – allt från Boslands chilibibel till hipstern som bloggade om hur han testade att kissa sina plantor i form (och misslyckades), men i grunden är jag en ren amatör. Och som en sådan har jag försökt att göra så lite som möjligt, bara ta det lugnt, ge dem vatten varje dag och näring en gång i veckan och se vad som händer. Och vad man inte bör göra.  Jag har inte klippt ner dem, ansat blad, inte haft extrabelysning, plockat ”tjuvar” eller rensat tidiga knoppar. Och jag tycker att det har gått hyfsat ändå.

Skörden har varit ganska skral, men av de 14 plantor (av 11 chilisorter) som överlevde hela säsongen så har 13 givit frukt, även om alla inte mognat än, bara min habanero, med frön från en ICA-chili, har svikit mig. Så här har jag gjort: Jag lade första sådden i mitten på februari i ett ett minidrivhus från ICA, som jag ställde i fönstret ovanför elementet. Ett fönster som tyvärr pekar åt nordväst, men vad ska man göra? En månad senare hade jag fått nys om den fantastiska webbsidan jalapeno.nu och gjorde en mer avancerad sådd i pluggbox.

Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.

Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.

Det var ganska hög dödlighet i drivhuset, trots att jag sådde sent. Däremot var pluggboxexperimentet nästan hundraprocentigt, möjligtvis eftersom jag var bortrest under dess första vecka och inte kunde trakassera dem med mina nyfikna gobbablickar. Resten av säsongen har varit en ständig jakt på krukor. Jag har fortfarande inte förstått mig på litersystemet de flesta verkar svänga sig med, men de plastkrukor jag har fastnat för är i alla fall 25 cm breda*20 cm höga (de stora), och 18*15 (de små). Några av plantorna har fått lida för att jag haft brist på stora krukor, och de flesta är betydligt rangligare än vad de borde vara på grund av den vädermässigt usla våren.

Men redan i maj blev vädret bättre och då fick de också flytta ut på chilihyllan på balkongen, och där fick de stanna ända till början av september, då hösten kom. Vad jag inte hade räknat med var att min balle skulle vara ett sånt blåshål så att vissa plantor tvingades stå väl skyddade vid balkongväggen. Jag kan också konstatera att de plantor som gjort det också är de som är tätast och finast. Om det är en slump eller inte vet jag inte. Nu är i alla fall vardagsrummet fullt av dåligt upplysta plantor – chilin får samsas med kryddor och diverse citrusplantor, och några står under den rödblå LED-lampan i gästrummet – i söderfönster. Med olika resultat. Vissa plantor har trivts och frukterna har mognat snabbt, andra har fällt blad och sett allmänt griniga ut.

Pappas chilihylla. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.

Pappas chilihylla innan jag hade upptäckt fördelen med plastkrukor. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.

Faktum är att chilin inte tar så stor plats som jag var rädd för. Eftersom mina krukor är ganska små så har de hållit sig mellan 50-70 cm, och det har man plats för i en trerummare i Solna. Allteftersom jag har läst på och besöken till Plantagen blivit fler har plantornas miljö förbättrats. Där de allra första fröna fick nöja sig med en på balkongen övervintrad påse blomjord av tveksam kvalitet, så har senare omskolningar skett i kvalificerad såjord med vermiculit och lecakulor i botten, men om det har gjort någon större skillnad är svårt att säga.

Planen för vintern är att försöka övervintra så många plantor som är utrymmesmässigt möjligt, när de har mognat klart, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Eller hur jag kommer att göra. Vissa källor hävdar att man ska beskära rotsystemet, ställa dem i mindre krukor och kapa dem rejält. Andra att man bara kan låta dem vara, och beskära dem på våren. Mycket ljus, lite vatten och svalt verkar alla däremot vara eniga om. Och sedan kanske min Fish pepper kan bli en stilig bonchi.

Och eftersom jag nu har både LED- och lysrörsbelysning så hoppas jag kunna hålla en liten plantskola i gästrummet under vintern genom att flytta in chilihyllan dit. Och i år lär första sådden bli redan runt nyår. Problemet är att jag har c:a 35 olika sorters chilifrön nu – i fjol hade jag två. Vad jag inte har är en villa med vidhängande växthus. Det lär bli många svåra val nästa vår.

Nästa inlägg, om gudarna så vilja, tänkte jag låta bli en bildfest över hur alla mina chilis har haft det under året.





Chili update

30 06 2013

Midsommar har kommit och gått och hemma hos de professionella chiliodlarna börjar man så smått fundera på om det börjar bli dags att ställa ut sina plantor i växthuset, så här efter de första skördarna. Mina plantor har stått ute sedan början av maj, den kalla och blåsiga maj. Det här, föreställer jag mig, kommer att göra mina plantor sturska och hårda. Fast i själva verket betyder det väl bara att de inte kommer att ge någon frukt förrän nån gång i oktober eller så. (Till och med min kompis Micke, som okynnesodlat Penispeppar på fönsterblecket i söderläge, börjar få frukt redan.)

Jo, jag fattar att det inte är så här man bäst odlar chili, men ur rent experimentellt syfte kan det la inte skada att låta dem växa så vilt och orört som möjligt. Sedan sist har jag planterat om igen, i större krukor efter behov. Dessutom har de fått vermiculite i jorden – det här gjorde jag främst så att de – och tomaterna – skulle överleva utan tillsyn när jag var i Prag under fem nätter. Och de gjorde de också. Chilin verkade till och med må bra av att få torka ut en skvätt.

Aji - Oh yeah!

Aji – Oh yeah!

 

Och i och med att plantorna har växt så såg jag ingen annan råd än att plocka bort ett hyllplan i chilihyllan. Min Aji Cachucha och röda Habanero har fått flytta in på fönsterbrädan (och har mått alldeles utmärkt av det) och mina tre bjässar, Cayenne Long Slim och tvenne Fish Pepper, står nu mitt i blåshålet bredvid balkongdörren.

Jo, de har små, små knoppar också. Blommor kanske om en månad eller så.

Jo, de har små, små knoppar också. Blommor kanske om en månad eller så.

För ungefär tre veckor sedan dök de första knopparna upp på min gula peppar. Förra helgen började den blomma. Av två blommor har nu den ena ramlat av, men det har kommit två nya i gengäld. Den är 15 veckor gammal nu (14 när bilden togs).

"They're like a flower that has grown out of the city dirt."

”They’re like a flower that has grown out of the city dirt.”

Annars rullar det på. Tomatillon blommar som tokig sedan 3-4 veckor, men jag har inte sett tillstymmelse till frukt än. Även djungelgurkan börjar se gurkig ut.

Den har klättrat upp till toppen av spaljén nu. Ska bli spännande att se vad den gör nu.

Den har klättrat upp till toppen av spaljén nu. Ska bli spännande att se vad den gör nu.

Och körsbärstomaterna – de är så höga att jag blivit tvungen att binda ner dem längs balkongräcket – har så sakta börjat få färg.

I dagsläget har vi 50-60 tomater. Mums.

I dagsläget har vi 50-60 tomater. Mums.

 





Ballprunket – snart på ballen

9 05 2013

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att blomman är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär.

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att växa.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång. under riset.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño - nu med knopp!

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.





Dr Stein grows funny creatures

6 04 2013

Mina gröna fingrar i kombination med deras girighet och den sena våren har gjort vår boendesituation… problematisk. I dag fick jag lov att hämta in balkongpallarna för att ha någonstans att ställa de gröna underverken. Jag har också planterat om några trångbodda stackare, vilket kan ha hjälpt till att ta livet av en och annan planta. Det återstår att se. Här är i alla fall en lägesrapport för alla ballprunksfans.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon har inte växt så mycket på höjden, men bladen blir mer och mer erigerade vilket ju borde tyda på att den trivs i mitt fönster. Snart är den nog redo för omplantering, kan jag tänka mig.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Tomaterna ångar också på. Ännu inte tillräckligt rangliga för att behöva bindas upp, men om några veckor till kan det vara dags att ta fram lädermasken och visa dem vem som bestämmer.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Tomaternas kusin tomatillon är blott tre veckor gammal nu (första bilden är från en vecka) och verkar alltså växa i ungefär samma takt som tomaterna. Om jag nu inte dödade dem med min omplantering (ej i bild) eftersom rötterna visade sig vara pyttesmå.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Det kräver ett visst engagemang att odla peppar. Man måste veta när de behöver vatten, när de behöver torka (om de börjar visa tendenser till röta ställer jag krukan på ett hushållspapper en stund, det verkar funka), när de behöver mer ventilation, och – men hit har jag inte kommit än – när deras rötter är tillräckligt utvecklade för att, som man säger, skola om dem i en större kruka. Jag har inga bra jämförelsebilder, eftersom jag har flyttat omkring dem i takt med att jag har fått ge upp på vissa plantor och andra har fått sprutt. Chilin till höger är i alla fall ursprungschilin som jag planterade i slutet av februari. Fönstret härbärgerar även ett andra minidrivhus med plantor som är lite kortare i växten.

Om allt för många överlever fram till blomningen så kommer jag att ha ännu ett problem, ett som jag kanske inte tänkte på från början. De olika sorterna bör nämligen inte stå i närheten av varandra, eftersom de då kommer att korspollineras och (förutsätter jag) ge liv åt de mest horribla mutationer. Eller inte. Men har man satsat på fräsig peppar i glada färger och former så vill man ju inte att det på hösten visar sig att den allra tråkigaste jalapeñon varit alfahanne och häradsbetäckare som lämnat sin plantsäd i varenda pepparbuske. Man kan säkert plasta in dem på nåt sätt när de blommar, men det skulle ju minska mina möjligheter att beundra dem.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Titta här då! Blodapelsinkärnorna som Messa sparade åt mig visar att den menar allvar. Den står fortfarande under en perforerad plastpåse, och jag vet inte riktigt hur länge den ska göra det. Så länge den trivs och inte börjar sätta iväg på höjden så får den väl bo kvar i sitt tält.

Djungelgurka!

Djungelgurka!

Anisbasilikan klarar kanske inte den här veckan. Otaktiskt nog planterade jag den i en sån där pappkruka när den hade vuxit ur miniatyrdrivhuset, och eftersom den har visat sig torka ut jorden nåt alldeles överjävligt så är det risk att basilikan har torkat ur. Och gör den det så dör den, har man sagt mig. Den ser naggat ut i bladkanterna, så det är nog kört för den. Det behövs dessutom två för att den ska kunna föröka sig. Men skåden bredvid – det är den mexikanska musmelonen som har rest sig ur myllan den tredje veckan. Gud, så spännande!

Honungsmelon, med stödben.

Honungsmelon (flankerad av mynta), med stödben.

Växt utav helvete har även honungsmelonen gjort. När vi drog till Lissabon bestod den blott av några små gröna knoppar. En vecka senare har den rest sig upp och vrålat att det visst är sant att den är en snabbväxande gynnare. Jag blev tvungen att låta den flytta från sin Ben & Jerrysburk till en vindruvslåda. Om den överlever återstår att se. Den bör ha en decimeter eller så mellan plantorna, men det visade sig inte vara så lätt att skilja dem åt. Eftersom det är en örtväxt har de en tendens att tvärdö om man skulle råka klämma stjälken. Dessutom var rötterna ytterst ytliga, varför de nu mest ligger och drönar i sitt nya hem. Jag har försökt staga dem, men det skiter de i, de otacksamma jävlarna. Dör de ska jag prova på gojibär i stället.

Förutom grabbarna ovan så väntar jag fortfarande på två pepparfrön i miniatyrdrivhuset, det har ju trots allt bara gått knappt tre veckor sen jag planterade dem så än finns det hopp för dem. Vitlöken frodas, medan citronen fortfarande inte har gett något livstecken ifrån sig. Tiden börjar rinna ut för den. Och avocadon begravde jag i matavfallet idag. Vila i frid. Myntan lever också, och skulle behöva en större kruka. Eller vårväder.





Den franska vågen

28 01 2013

Storfilmer idag är remakes och superhjältefilmer. Ingen vill se sånt, i stället är det tv-serier som är det nya svarta. De skriver till och med böcker om det. Det är därför alla dina fräna vänner hela tiden tipsar dig om de nya heta serierna som är så bra. Och sen går du hem och tittar på serierna och tycker kanske att jo, de är väl rätt underhållande, men ärligt talat är det inte så där superbra och nyskapande, va? Men det vågar du inte säga till dina fräna vänner får då kanske de tycker att du är ohipp, och förresten måste du ändå se dem för att hänga med i snacket.

Under sådana förutsättningar är det naturligtvis min plikt att påpeka att det finns en ny bra serie som faktiskt är bra på riktigt. Fast den går inte på tv. Än i alla fall. Nej, den går inte på Netflix. Inte HBO Nordic. Den går bara på SVT Play. Varje torsdag ploppar det upp ett nytt avsnitt, det finns sex, det ska bli åtta totalt. Och all heder till SVT:s programinköpare som uppenbarligen fattade direkt vilken pärla han kommit över.

Om detta måste ni berätta!

Om detta måste ni berätta!

Gengångare utspelar sig i en liten fransk bergsby där plötsligt en dag de döda börjar komma tillbaka. Som om ingenting hade hänt. De är inte zombies, det är inte – så vitt vi kan se – något fel på dem, förutom att de, ja, borde vara döda. Och de vet själva om det. Och det är faktiskt helt jävla svinbra. Det bästa jag har sett på mycket, mycket länge.

Så sätt dig ner och se det nu. Det är ändå inget på tv. Du kan tacka mig sen.





Chuck Norris doesn’t cheat death, he beats it fair and square

28 08 2011

Mina tischor har inte tagit slut, inte på långa vägar. Däremot kanske min motivation att skriva om dem. I dag har vi i alla fall kommit till rena mainstreamtischan: Chucken.

Motiv: Chuck, the one and only. Riktigt många gånger för säkerhets skull. I sällskap av den typen av skämt om Chucks hårdhet som vi aldrig tröttnar på. Hoppas jag.

Tråkigt nog är den här bilden beskuren så att man inte ser mitt eget Chuck Norris-skägg.

Ursprung: Inköpt – tillsammans med en ganska stor bunt andra tröjor – på New Yorker i Prag.
Kontroversialitet: Noll. Alla älskar Chuck Norris. Ty ingen vågar annat.
Affektionsvärde: Lågt. Denna tischa är varken särskilt snygg, rolig eller skön. Men ser man en Chuck-tischa så köper man den. (Samma sak gäller för övrigt även tischor med MacGyver och Thomas Östros på.
Kuriosagrad: Ganska låg. Hade jag däremot varit stolt ägare till Chuck Norris Action Jeans – då hade vi snackat!

"Developed by Chuck Norris for stunt fighting in action movies"

Kvalitet: Ganska dålig. Tischan är på tok för tunn, nästan genomskinlig, varför man drar sig för att använda den om det inte är väldigt varmt.
Övrigt: När du tittar så där på Chucks t-shirt… blir han glad.





Om levande kaniner och döda skallar

21 08 2011

Då var det söndag igen, och på söndagar orkar ingen varken skriva eller läsa några långa välskrivna blogginlägg. Jag har helt rutinerat löst det problemet med att ägna söndagarna åt en i synes ändlös bloggserie som kräver minimalt engagemang från båda sidor. Bra, va?

Motiv: Den onda kaninen. Jag har faktiskt en tredje variant på kaninen och dödskallen också (i vilken kaninen använder dödskallen som nån sorts luftballong eller nåt – hela motivet osar av psykedeliska droger och/eller mental ohälsa), men jag anser den vara lite för ful för att få vara med här. De här tischorna kommer från Super Fishal, som har en del roliga designs. (Och en del fåniga.)

OK, här ser vi alltså hur den lilla kaninen först föds ur skallen, likt nån sorts mytologisk kaningud, för att sedan äta upp skallen. I den tredje tischan i serien bajsar kaninen ut... vi kan återkomma till det sen kanske?

Ursprung: Alla kanintischorna är införskaffade på Sneakers ‘N’ Stuff på Åsögatan vid olika tillfällen, och sannolikt till ett ganska saftigt pris.
Kontroversialitet: Nästan obefintlig. Jag känner i alla fall inga som upprörs av våld mot dödskalle, trots att gravskänding faktiskt är högst olagligt. Jag har inte ens varit med om att någon har kommit fram och utbrustit i ett ”Vad tokigt! Kaninen äter alltså dödskallen! Vad jobbig den ska vara att bajsa ut sen!” Vilket ju är lite tråkigt,
Affektionsvärde: Högt. Den bruna varianten var länge min absolut favorittischa. Japp, när jag ville se riktigt fräck ut så var det den jag valde. Jag vet inte vad det säger om mig. Den svarta är en ren brukstischa. Märkligt egentligen, eftersom motiven bara har subtila skillnader, men jag antar att det är allt bjäfs runtomkring och den helt onödiga (och ganska fula) loggan som förstör den.
Kuriosagrad: Ganska låg. Både dödskallar och kaniner förekommer frekvent på människors torsos i denna tidsålder. Kanske för många, där har vetenskapen inte bestämt sig än.
Kvalitet: Mycket god. Slitaget är minimalt trots att de tillhör de allra mest använda tröjorna i min samling.
Övrigt: i övrigt vill jag på intet sätt uppmuntra till bruk av bruna tischor, ity brunt alltjämt är bajsets färg. Och så vill man väl ändå inte klä sig?