Träningspepp

Tusentals människor har kommit fram till mig på stan den senaste tiden och frågat hur det går med min nya, bizarra livsstil, och, jodå, tackar som frågar, jag springer fortfarande. Men inte lika hysteriskt ofta som när jag satte i gång, ity mörkret har kommit. Och kylan. Och ni vet hur det är (ja, ingen jag känner, men ni läsare därute som är lite sportigare än mina vänner) när träningen går före allt annat och man baxar sig ut i spåret en tisdagskväll efter jobbet, trots att det är mörkt och alldeles för kallt för fysiska aktiviteter. Ett tunt vasst regn piskar dig i ansiktet, men du kämpar dig vidare hela vägen och pressar ut de sista krafterna i en våldsam slutspurt fram till slutmålet.

Och du är trött men nöjd när du vacklar upp för trapporna och in genom dörren till ditt trygga, varma hem och möts av din söta flicka, och hon hälsar dig med ett:

”Har du sprungit i det här pissvädret?! Får jag se snoppen då, hur liten är den nu?”

Och, ja, då längtar man lite efter sommaren, det gör man.

En fin stund

Så Messa och jag låg på sängen och pratade, så som vi plägar göra på helgförmiddagarna, när Messa kastade fram teorin att min pappa ser henne som favoritsonen numera. Eftersom det var hon som fick både skruvdragare och gräslökssax i present, och inte jag.

”Det är väldigt praktiska presenter också, eftersom man kan stoppa undan dem i en låda och inte behöver ha dem framme om man inte gillar dem.”

Den lutherske bondpojken i mig blev alldeles rörd. Det var den första tecknet på pragmatism hon någonsin har visat. Jag är så lycklig!

Kärleksgåvan.

 

Saker jag har lärt mig av min flickvän

Lite otippat urartade gårdagens fölsedagspicnic för Smurvlan till rena tonårsfyllan för mig. Man borde ha anat det, för det började inte bra. Det var cirka 100 grader varmt. Vi gick åt helt fel håll, och istället för att mötas av picnickare runt hörnet som vi förväntat oss hamnade vi mitt i en flickfotografs topless-serie samt en medelålders kvinna med diarré som gjorde sin business precis vid stigen. Men det blev trevligare sen.

Och det jag lärde mig var att tydligen så räknas inte ett frieri om det avslutas med en fis. Hur skulle jag kunna veta?

Rons modeblogg

Hur det nu var så började sambon rycka mig i ärmen på Hötorget häromdagen för att uppmärksamma mig på en ”jättepiffig vargtröja” som såldes i ett stånd.  ”Det hade nog varit en sannare bild av var du kommer ifrån än den här påklistrade bilden du försöker föra fram – du är ju fan från Kumla!”, säger hon i en kommentar. Nu vill jag bara påpeka att jag inte kommer från Kumla och att bara en enda t-shirt av tveksam karaktär skulle förstöra hela min tisch-samling, likt den ensamma ruttna räkan i ett hav av ostkorv. Eller annan, bättre, liknelse.

Därför visar vi nu – på sambons begäran, hon är svårt avis på att jag ”lätt kan gå tre veckor utan att behöva tvätta” och jag har inte mage att avslöja att jag lätt skulle klara två månader, då jag även har en tic som gör att jag inte kan lämna en klädaffär utan att åtminstone köpa med ett par kalsonger – ett utdrag ur en mycket fin samling t-shirts med tryck. En samling att älska och vårda.

Dagens tischa 1: Slayer-tischan

Fram

Motiv: Slayer, kort och gott. Den klassiska, enkla – och också snyggaste – loggan. I svart. Aldrig fel.
Ursprung: Köpt av en suspekt utländsk man, runt midnatt en söndag i Göteborg, tack vare dåligt lokalsinne. Pris: 100 kronor.
Kontroversialitet: Låg. Att skylta med Slayerintresse är idag ungefär lika vågat som att lyssna på Bruce. Åtminstone två söta butiksanställda öppnade konversationer med mig första gången jag bar den.
Affektionsvärde: Ganska högt. Tischan är i storlek Medium i stället för mer normala Large , men sitter ändå förvånansvärt bra utan att för den delen framhäva köttig buk. Lär komma i hög rotation framöver.

Bak.

Kuriosagrad: Låg. Det finns alltid sätt att hitta konserttröjor nuförtiden, och detta är ju blott en uppdaterad variant av ur-slayern.
Kvalitet: Oklar. Det löjligt låga priset är oroväckande, och det hände sig även att jag försökte plocka bort ett hårstrå från tröjan som stack ut från magen, bara för att upptäcka att hårstrået satt fast på min mage.
Övrigt: Ett planerat köp. Misslyckades vid tidigare Slayerkonsert pga omänskliga köer, väder. För den är ju oerhört snygg.

Vem är hon?

I kväll, medan jag var på toaletten, bytte min sambo – litteraturvetaren, boksamlaren, snabbläsaren – tv-kanal från Babel till Herr och fru, ett lekprogram på TV4 för kändispar under ledning av Agneta Sjödin.

Jag är mycket, mycket orolig.

Thorsten Flincks skita

Gårdagens lilla film om censur (hyperironiskt nog censurerad på SVT Play) väckte många gamla minnen till liv. Som till exempel den av moral indignation alltid så fulle Siewerth Öholm – som var den som fick mig att på allvar förstå att man faktiskt inte behöver veta ett smul om vad man pratar om bara för att man får uttala sig i media. (Och se var jag hamnade.) Och Inger Segelström. När det begav sig på universitetet vill jag minnas att min gode vän Doktor Öst hade en märklig faibless för denna sossekvinna – han fann något djupt tilltalande i hennes fullmogna kvinnlighet och att hon har ett skratt som låter som komme det från en överårig fyllkaja på ett ölhak nå’nstans. Själv tyckte jag mest att hon var ett mänsklighetens varnande exempel. Som av en händelse fick jag, å yrkets vägnar, ett mail från samma Segelström häromveckan, och jag blev tvungen att fråga Doktorn hur det egentligen kom sig att jag hatade henne så mycket. Det mindes han inte riktigt, men man kan väl säga att gårdagens dokumentär gav en och annan ledtråd. Däremot mindes jag inte att det var sån debatt om Palolinis Saló (för övrigt den enda av de omtalade skräckexemplen som jag faktiskt har sett).

Obehaglig för ungdomen.

Att censuren nu försvinner är förstås bra. Den har alltid präglats av en sorts självgod veta-bäst-moralism. Ända sedan Siewerths tid har jag ju vetat med mig att de vars handlingar påverkas av popkultur var störda redan från början. Men visst påverkas man. Min söta sambo, till exempel, blev djupt påverkad av den scen ur filmen Sökarna som visades i dokumentären, i vilken Thorsten Flinck orerar om hur han ”satt på’na så att skitan sprack”. Man kan säga att det var den kvällen då skitan flyttade in hos den intellektuella medelklassen i Solna. Mer vill jag inte säga, av rädsla för att förstöra alla möjligheter till trevliga fölsedagspresenter.

För övrigt kan jag väl inte vara ensam om att vara extremt trött på att se Veronica Maggios halvöppna mun. ö. ver. allt? Varför startas det inte Facebookgrupper mot detta ofog?

Konstiga uttryck som min flickvän använder

Del 14: ”Sutta drule”. (Förklaras ej)

And then – a snag!

… så rullar flickan över på sidan och får något bekymrat i blicken.
– Du fattar det va, att om jag blir gravid så kommer mina bröst att bli ännu större. Det går ju inte.
– Nääe… Det går ju faktiskt inte.

Och stämningen blir – delvis – tryckt.

The nostrils of Dorian Gray

Vissa aha-upplevelser är inte lika roliga som andra. Vad som började med en helt vanlig kuddpratssession utmynnade i att flickvännen ville hävda att ”det är du som har näsborrarna i det här förhållandet”. Och åberopade, helt oschysst, mina samlade profilbilder från Facebook som bevis på att påståendet inte var filosofiskt.

Gode Gud, jag har tydligen gigantiska näsborrar. Det är som att de följer en vart man än vänder sig.

Och till de som har försökt SMS:a mig i veckan och undrat exakt hur dåliga telefonmanners jag har så kan jag meddela att jag hittade ett dussin mess i pipen i dag och har löst det propp-problemet.

De förbjudna orden – uppdatering

Viktigt meddelande: Listan har fått tillökning av ”snoppe”.

Bland de tillåtna orden kan nämnas ”klyvarn”. Klyvarn, alltså. Det var allt för nu.