Tips till Londonresenären

26 06 2012

1. Res med flickor.

Se själv hur trist det blir utan flickor.

Reser man med flickor ökar din möjlighet till trivsel kraftigt, ja, så är det faktiskt. Och då menar jag inte nödvändigtvis att du behöver ta med dig ett gäng konkubiner, fast det där lägger jag mig inte i, utan att bemötandet du får kan vara beroende av ditt sällskap. Två eller tre torde vara det ultimata när det kommer till flickor och resesällskap. Fler än så kan få negativa konsekvenser och färre gör sannolikt ingen skillnad. Men två – det är bra skit. Reser du med två flickor kommer servitörer att flirta med er och lägga till flinos på notan – och det har ju Stephen Fry berättat för er, det är det säkraste sättet att få god dricks – särskilt Nicholsons pubar har sympatiska servitörer. Hälsa gärna till Enda (”Apparently, in Sweden, I’m the only one. Or an asshole.”) på The Clachan från Miss Crispy, eller den bakfulla brunetten på Argyll Arms från oss.

Skulle servicepersonen ni stöter på vara homosexuell kan det ändå vara fördelaktigt med flicksällskap. Exempelvis på The City of Quebec, den väldigt bögiga baren vid Marble Arch, visas barnfamiljer på porten på det att de inte må störa de åldrande engelska fjollornas samkväm, men tala gärna om smink med bartendern och du kan vara säker på att få hans fulla uppmärksamhet. Om du kan överrösta Abba-musiken. Detta funkar utmärkt även på bögiga stewards. Vår tog några ynka bjud-maltesers som ursäkt för att överösa oss med sprit på flyget hem. Tre maltesers är tydligen värda sex flaskor vin, och ger man honom sen det sista i påsen så kan det hända att han smyger till er tre flaskor bubbel också. Reser du med tre flickor kanske antalet stiger till fyra, men jag kan inte lova något.

2. Keep calm and carry on.

(Du kan även köpa lustiga små piller på herrtoaletten. Om du vågar.)

Detta är någon sorts slogan som engländarna har lagt sig till med på senare år, och det är något att ta till sig. Ty London är en hektisk plats. En lördageftermiddag på Oxford Street torde knäcka den starkaste (även om till och med den starkaste torde knäckas av mer än femton minuter åt gången på lågprisvaruhuset Primark på samma gata, platsen där väldigt onda människor döms att sitta i kassan i all evighet när de dött). Skulle ni råka tappa bort varandra på tunnelbanan (dörrarna stängs oväntat snabbt) så ta det lugnt och vänta, det ordnar sig. Skulle eder tv stanna och frysa bilden på en konstig porrkanal då ni kanalzappar, ta det bara lugnt och stäng av eluttaget en stund (de kommer med fiffiga avstängningsknappar) eller nöj er med att veta att om ni bor på ett hotell av sämre kvalitet – den sistnämnda varierar duktigt, man får helt enkelt blunda och chansa – så lär ingen märka det på flera veckor ändå. Eller ta damen som glömde sin väska på sightseeingbussen. I stället för att kasta sig in i en taxi och vråla ”Follow that bus!” så hade hon bara kunnat promenera ikapp under den tiden då vi stod och väntade på att bussen framför – den med en trasig handbroms – skulle tömmas och flyttas över till vår.

Skräms inte av de små labyrinterna som leder till toaletterna på publika etablissemang. Fortsätt bara gå, förr eller senare hittar du fram. I värsta fall kan du följa doften. Och har du, mot förmodan, tagit bilen till puben så gör det inget om du skulle råka supa dig rövfull på bitter. Ring bara Scooter concept så skickar de en snubbe som kör hem både dig och bilen.

3. Be british.

When in Scotland – look scottish!

Anamma gärna engelska traditioner. Bär en keps eller tweedkavaj. Strunta i eventuella modetrender, det gör engelsmännen. Sånt kan man se på tunnelbanan. London har inte bara en hinna av fukt, det kan även vara som en hinna av fult. Har du till exempel väldigt stora bröst, men ingen lust att dölja dem med mer än en bh och en virkad topp så gör det. Du kommer inte att vara ensam. Ens om du även har små jeansshorts och strumpbyxor med maskor som knappast döljer din stora tatuering av drottningen på låret eller små rullar i håret. Piffiga tatueringar är över huvud taget helt acceptabelt. Gärna små fula elefanter i olika färger som tar varandra i röven, i London Underground är allt tillåtet. Är du en gammal man med en lustig hatt – tveka inte att slå dig ner på en uteservering och smutta på din medhavda burköl. Vi lyckades vara tillräckligt brittiska för att bli tillfrågade om vägen åtminstone fyra gånger, och det måste vara ett gott betyg för en långhelg.

Var inte heller rädd för maten. Fish and chips, bangers and mash, konstiga pajer, vildsvinsburgare – är restaurangen ren så är maten förmodligen god. Men undvik kanske ställen som Del Casa Bella, där personalen inte tvekar att, utan synbar anledning, flytta på redan anlända gäster för din skull, servera maten på rödvinsfläckiga dukar och ta emot eventuella klagomål på maten med ett buttert ”OK”. Jo, jag kan förstå att det kan verka lockande att äta på en restaurang där servitriserna har stora bröst och tajta vita tischor, men gör det inte ändå. Du reser väl med flickor? Hör upp! Gå hellre till den indiska kedjan Masala och be om en thali – en jättetallrik med smask som du inte kommer att orka äta upp trots att det är så gott. (Och säg hej till Rajiv från oss.)

London har ett ganska bra ölutbud på pubarna. Kanske inte lika bra som en random Söderpub, men ändå med mycket gott att välja på. London Glory är en trevlig ale, och åtminstone en kväll måste du beställa en kanna Pimm’s cocktail. Because it’s Pimm’s o’clock.

All together now – what time is it?

4. Shoppa klokt
Ska du till någon av de stora shoppinggatorna – Oxford Street, Portobello Road eller Carnaby Street – gör det för böfvelen inte på helgen. Du kommer att vilja döda hela mänskligheten. Det är sånt vardagsförmiddagarna är till för. (Primark bör du inte gå till alls om du har någon självbevarelsedrift.) Är du rik funkar det när som helst, men då går du till New Oxford Street eller varuhuset Selfridges och browsar bland deras rövlösa märkesklasonger i lugn och ro. Se upp för boklådorna. Jo, böckerna där är många och i regel extremt snygga. Men tänk på att de är dyra och tunga, så se till att packa med en extraväska till hemfärden.

Ja, det var väl det hela. Lycka till!





Uppdatering om hotellrummet

24 06 2012

Hur det nu var så hojtade receptionisten på oss häromdagen. Ni har fått en tv, avslöjade han. Tydligen berodde vår tv-löshet på att den gamla hade ”blown”. Ja ja, så kan det gå. Sen gick vi upp på rummet och noterade att det inte gick att välja kanal med fjärren. Det var i alla fall vad vi trodde. För att demonstrera tv:ns suveränitet hade någon lämnat den påslagen på vårt rum tills vi kom tillbaka. Och, visst, hela två gånger har jag lyckats få fart på den efter detta, efter idoga försök, men det är fortfarande oklart vad det är som funkar.

Den tråkiga situationen med att vårt toapapper hade tagit slut lämnades dock utan åtgärd. Då fick man snällt gå ner till pakistanierna och krusa. I gengäld hade städerskan lämnat kvar en rejäl flaska rengöringsmedel på toaletten.

Det var ungefär här som Sexet bröt ihop och skrikskrattade något om Fawlty Towers.

Men annars har vi det trevligt här i London. Utom när vi skändas av duschdraperiet. Det är dock min fasta övertygelse att var man klarar av åtminstone en skändning om dagen.





Storstadsmidsommar

22 06 2012

image

Ja, nu har han det allt bra, det aset, har ni kanske tänkt. Sitta där på City of Quebec bar vid Oxford Street och slöblogga lite över en Guinness och ha det gott med Messa och Sexet på självaste midsommarafton. Och, ja, jo, livet kunde förvisso vara en smula jävligare, men innan ni låter hatet kväva er så låt mig berätta om vårt hotellrum.

Kings Hotel var förbluffande billigt, men paketresa är paketresa så det behöver ju inte betyda något. Husen runt Hyde Park var ståtliga och granna och runt omkring hade hotellen döpts efter homeriska hjältar. Och visst, kanske har jag skämts bort av överdriven komfort under senare års resor – jag skrattade exempelvis hånfullt när Sexet ville packa sin hårtork (”det vet du väl att de alltid har?!) och själv struntade jag i att packa duschtvål och sånt onödigt.

Men sedan vi checkat in på Kings Hotel har vi kommit att förstå att vad som anses onödigt kan variera. Jag trodde t ex att det var rimligt – innan jag sett rummet – att fråga
om man kan få WiFi på rummet. Hotellägarna, å sin sida, tycker att saker som tv (mitt under fotbolls-EM) och taklampor – ja, fungerande lampor öht – är onödig lyx. Och att ingen toalett behöver spolas oftare än var femte minut, ty så länge måste man vänta innan man på ett socialt acceptabelt sätt kan göra the dirty på den igen.

Vi kommer alltså inte att mysa så mycket på rummet i helgen. Men skulle vi det kan vi enkelt knuffa ihop sängarna, hålla tummarna för att vi inte hittar fler mystiska saker under täckena, och bara mysa.

Glad midsommar!





Att vara sugardaddy

26 02 2012

Sådär, nu har jag betalat för en resa till London med trippelrum på hotellet för mig och mina två flickor. Så nu räknar man med double anal att det blir trevligt i midsommar.





Thank you big man for da change

6 09 2010

Vår Londonresa började inte jättebra. Visst, vi hade det ganska trevligt på terminalen – ölen var god och det fanns till och med ett litet rökrum runt hörnet. Å andra sidan visade vi oss vara ganska bra på att fucka upp redan från början. Big Red upptäckte att hon saknade sin plånbok och lyckades efter en stunds panik lokalisera den till en jackficka på redaktionen. Så hon fick låna hela helgen och hålla koll på kvitton i stället för pengar. Och Nöjesreportern insåg plötsligt – när vi precis börjat borda det en timme försenade planet – att hennes jacka låg nånstans vid säkerhetskontrollen. Men hon hade i alla fall med sig pengarna. Och jackan fick hon faktiskt tillbaka när vi kom tillbaka.

Väl framme på Heathrow listade vi ut att det mest kostnadseffektiva sättet att ta sig till hotellet var via taxi. Tyvärr hade vår chaufför aldrig hört talas om vår gata. ”Oi, mate, I’ve never ‘eard of Osborn street!” Å andra sidan kände han till Brick Lane varför vi kom fram till hotellet lagom för att höra en suspekt individ upplysa Jake the Snake, vars taxi haft lite bättre koll, om att det skunk han ämnade sälja faktiskt var the finest and purest. Hotellet låg i de muslimska kvarteren och det var fullt möjligt att promenera i en kvart utan att stöta på en endaste icke-asiatisk restaurang. Hotellet var helt OK, trots att vi erbjöds en complimentary FHM (typ en engelsk Slitz) på rummet, till och med svalt och vår tv visade Englands EM-kval.

För att klara av det aptråkiga studiebesöket så fort som möjligt sov vi inte många timmar första natten. Ingen annan natt heller. Men vår utvalda tidning visade sig vara den perfekta för oss, jag tror inte att vi hade lyckats hitta en tidning mer lik våra om vi så hade letat i ett helt år. Det var alltså väldigt lyckat, även om vi anade oråd av att byggnaden pryddes av en presenning med tidningens namn, vilket inte andades professionalism. Den välhängde Geoff som plötsligt dök upp i konferensrummet, och som vi tror var nån sorts chefredaktör bläddrade igenom våra tidningar och blev svårt impad av de obetydligaste friläggningar, vilket sannolikt hade att göra med att deras tidningar var fantastiskt röriga och fula. men det är å andra sidan mer regel än undantag i England. Deras täckningsområde tillhör stans mest välbeställda – de har kändisar i stil med Ricky Gervais att göra lokala profiler på – varför en hel del papper fylls med rafflande historier om hundkidnappningar. Inte heller åt vi på Geoffs favoritställe Spaniards (eftersom vi inte kände att vi behövde få vår hund schamponerad medan vi åt). Jag är även nöjd med att jag lyckades undvika att prata fulengelska åtminstone under de timmar vi var där. We are Swedish tennis players – we NEVER pay!

I stället gjorde vi Notting Hill, shoppade, åt bangers & mash samt besökte butiker med fyrsiffriga prislappar (i pund alltså) där man kunde köpa djurkranier och som frekventerades av Yoko Ono-liknande kvinnor som talade spanska, italienska eller japanska, eller spanska, italienska och japanska. På kvällen var planerna avancerade. Först skulle vi till en klubb som låg i en gammal tunnelbanestation vid London Bridge som nån hade hört om på puben. Den var stängd för säsongen. Sen bestämde någon att vi skulle till ett ställe i Hoxton. Det spikades när vi stötte på några svenskar som också rekommenderade det.

Faktum är att det dök upp svenskar överallt, och alla rekommenderade de samma ställe. Min teori är att alla trendkänsliga (läs ängsliga) svenskar hör sig för i samma klick var man bör gå when in London, och sen går alla dit så att de kan säga att de har varit där, varför de har åkt till en ball metropol bara för att kunna säga att de varit på samma ställe som alla därhemma också varit på. Det slutade med att vi, efter ett kort pitstopp på en utomhusklubb, promenerade längs hela jävla Shoreditch innan någon räknade ut att de nog skulle stänga lagom till att vi hunnit fram och vi hamnade på en klubb driven av ett gäng läskiga ryssar i stället.

Men utan mig. Jag, Big Red och Nats, vår egen pajama girl, ty jag må vara otrendig, men ingen kan lura i mig att den byxdress hon köpte – och bar hela dagen efterinte var en pyjamas, tyckte att 3 var lite sent för att börja tokfesta och gick hem för att efterfesta på hotellet i stället. Varför inte, jag och Big Red är tydligen som ett gammalt gift par ändå. Jag antar att det är vad som händer om man sitter emot varandra och gnabbas varje dag i flera år. Det slutade med en kopp te på rummet. Vi är i sanning sorgliga.

Fredagnatten bjöd på ännu mindre sömn, och på lördagen passade jag på att smita iväg på egen hand för att få något shoppat. Säga vad man vill om mina kollegor, men jag skulle aldrig nånsin låna kläder av någon av dem. Icke anade jag att jag skulle köpa en jacka och annat smått och gott på Ben Sherman, av alla opassande märken. Jag kompenserade med ett besök på Tate Moderns gallerier samt barer på kvällen, och vi kunde konstatera att nästa gång måste vi testa barerna längs Themsen med de levande eldarna. För en nästa gång lär det bli.

Ekologiskt hampaöl från Berlin. Sött.

På kvällen hittade vi en gränd proppfull av lads och skanks, vilket visade sig vara en bar med en mycket improviserad utedel. Som alltså bestod av hela gränden. Folk var fantastiskt fulla och väldigt sugna på att sälja oss droger, men vi smet in på en pizzeria som gömde sig mitt i folkhavet. En väldigt ekologisk och kravmärkt pizzeria skulle det visa sig. Med tyskt hampaöl och designerpizza som inte gick att skära i utan att degen sprack i tusen bitar. Men helt äckligt var det inte. Och när Fotografen försökte ta en bild på det oerhört medvetna interiören i vindsstil var det nära att han hotades med stryk. Vår servitris pratade naturligtvis svenska.

Konceptpizza. Det här är den lilla varianten. Min var stor som en tårta.

Men när det började mumlas om en klubb som öppnade klockan tre kände vi oss lite gamla igen, och samma gäng som kvällen innan avvek för ett drinkrace med skvaller i hotellbaren i stället. Det verkar inte som om vi missade så mycket, förutom ytterligare sömnbrist. Och om någon undrar över rubriken så kommer den från vårt soundtrack för resan – den toastande rastamannen som dök upp för att tigga pengar av oss så fort vi visade oss på Brick Lane. Vi gillade honom såklart starkt.

Och nu är vi väldigt trötta.





Gammelmansbarren

31 08 2010

Det som kan bli vår nya lägenhet har bebotts av en gammal man. Gamla män, kan jag berätta, har en tendens att pryda sina hem med märkliga ting. I detta fall en mörkbrun tapet med oidentifierbart (men garanterat hiskeligt) mönster, ljusblå heltäckningsmatta i sovrummet samt – också detta helt utan rimlig förklaring – tapeter i taket. Så det är en del som måste bort om vi ska in. Det var en del annat som var gammalt också. Skåpluckorna har garanterat sett sina bästa dagar och några av ljusknapparna är av en typ som jag inte sett sedan jag var mycket, mycket liten.

Å andra sidan: 100 kvm yta – som att stå på en sommaräng och vifta med brännbollsträt. Plats för tvättmaskin i badrummet (faktum är att det redan stod en där som möjligen, eventuellt, kunde tänkas få stanna kvar – och vi gillar ju färdiginkopplat). En rejäl balle med eftermiddagssol att intaga sina groggar på, en garderob som man inte bara kan gå in i, man kan förmodligen hyra ut en till en hyresgäst som inte är så fäst vid fönster, och tillräckligt mycket vägg för att täcka alla våra drömmars bokhyllebehov. Den rejäla hallen visade sig dock vara en riktig utrymmesbov, men med lite kreativ möblering ska nog även den ytan kunna kännas nödig.

Sen har vi ju problemet med att den ligger i Solna, men åt detta är inte så mycket att göra.

På torsdag kväll far den kreativa delen av Gratistidningskonglomeratet till London. Den här gången ska inget askmoln stoppa oss. Jag är redan färdigpackad och har luskat fram att Leatherhead spelar hemma på Fetcham Grove på lördag (till skillnad från Premier League och Championship som har EM-kvaluppehåll) men jag är ganska skeptisk till mina chanser att lyckas locka med någon dit. Eftersom det lär stjäla viktig pub- och shoppingtid. Dessutom ryktas det om att det kan bli fråga om en mutjobbresa till Berlin i april om bara vissa budgetmål överskrids med lämplig summa. Naturligtvis har jag och flickvännerna redan planerat in en Berlinresa till påsk, vilket i år alltså är i slutet av april. Inte för att jag vill klaga men…

Det ryktas även om att vi kommer att ha en roll i en kommande Hollywoodfilm, men detaljer om detta är jag förbjuden att knysta.





Vi måste utrota Island samt alla islänningar

16 04 2010

OK, en sak jag inte gillar är att gå upp på morgonen, packa så smått, och räkna med att kunna gå och lägga mig i ett helt annat land nästa kväll, bara för att dyka upp i samma gamla vanliga säng. Det är, vad vi experter brukar kalla, obra. Att, i stället för att hinka ale på en ball klubb i Kensington skriva torftiga blogginlägg i Gröndal. Det är kraftigt obra. Och jag skyller allt på Laki. Man kan tycka att aktiva vulkaner känns lite 1700-tal. Att valmördarna kunde sätta en fet kork över sina lavakräkande objekt. Att de kunde sluta jävlas med oss.

I stället tvingar den oss att sitta och upprepa saker i stil med Vad i helvete? Hur mycket oflyt kan man ha? var tionde minut. Att, i stället för att vara på den där resan vi aldrig i helvete trodde skulle bli av, dricka undermålig pilsner på Kungsholmskrogar och fundera över saker som aldrig blev. Jag som såg fram emot att dela säng med Ron, säger Gubbstern. När ska jag nu få tillfälle att visa alla mina ballaste t-shirts?, säger Jake the Snake. Jag som ville att vi skulle bo tätt tillsammans, säger Big Red. För övrigt tycker jag att ”När jag kysser havet” är det absoluta bottennappet i en annars ganska medioker gubbrockskarriär, säger Fotografen.

Och sen går vi till Allmänna Galleriet för att dricka gravöl. Big Red har till och med försökt boka fyra dubbelrum på ett närliggande hotell för att komma i stämning. Men det var fullbokat. Men jag kan åtminstone glädja mig åt att jag inte sitter strandsatt i exempelvis Bryssel, utan möjlighet att ta mig hem. Och tjura över att flickvännen inte har lyckats komma hem, eftersom hon sitter strandsatt i Bryssel, utan möjlighet att ta sig hem.

Men jag kan läsa om Laki, och notera att hennes senaste utbrott resulterade i en 50-procentig utrotning av isländsk boskap, en 25-procentig dito av islänningar, samt flera års mörker och kyla, missväxt samt franska revolutionen. Och konstatera att om det värsta detta utbrott för med sig är en missad jobbresa till London så kan jag vara lite glad. Eller åtminstone låtsas att jag är det.