Allsvensk klass?

1 04 2012

(Bild från aik.se)

Med våren vaknar fotbollssupportrarna till liv. I dag är det allsvensk premiär i Solna, Mjällby kommer på besök, varför det skulle visa sig helt orimligt att få i sig en bit mat i centrum. Det var knappt vi kom därifrån vid liv ens. Messa, som vuxit upp i närheten av Mjällby, blev plötsligt väldigt provocerad av horderna i svartgult, varför hon – enligt egen logik – själv kände sig manad att skandera saker som Mjöööääääääällbyyyyyy och AIK har bajs uti brallan.

Så, jo, det var nära att jag strök med när jag, med hjälp av gott fotarbete och en burk turkisk yoghurt lyckades rädda Messa från att bli illa strypt med en sill. Och nu pratar hon om att köpa matchen på tv.

De kommer att bli en lång säsong det här.

Annonser




Den långa vintern

23 08 2011

Sedan jag och Messa flyttade ihop har ÖSK mött Mjällby fem gånger. Matcher som vi naturligtvis ser, närking a bleking. Och fem gånger har ÖSK dominerat klart (det är i alla fall så jag minns det) men Mjällby kontrat in ett helt omotiverat mål eller två. Men man vänjer sig. Även vid stora orättvisor, och oerhört osportsliga vinnare. Den här gången hade mitt ÖSK ändå inte särskilt mycket att spela för.

Det är lite sorgligare att kolla hur höstsäsongen har börjat för mina engelska lag:

Everton (Premier League):
Queens Park Rangers (h) 0-1

Leatherhead (Isthmian Premier):
Billericay (b) 1-2

Richmond Raith Rovers (West Cheshire Div 2):
Bebington Ath. (b) 2-4
Runcorn Linnets Res. (b) 0-5
Prescot Cables Res. (b) 0-2

Det lutar åt en lång kall vinter.

Förresten, ni vet den där känslan när du, iklädd din Hi, how are you-tröja, får ögonkontakt med personen i Fuck you-tröjan. Inte? Men det gör jag.





Mer om blekingska sedvänjor

27 07 2011

Lördagen den 23 juli var en historisk dag, ty det var den dagen jag äntligen fick uppleva Strandvallen. När jag fortfarande var sportreporter i Örebro fanns det vissa arenor man hellre åkte till än andra. Och allra helst, det lärde jag mig snabbt, ville man åka till Strandvallen. Och med tanke på hur avskilt och bökigt svårtillgängligt där nere i Listerlandet som vallen faktiskt ligger drog jag slutsatsen att den måste vara något extra. Men faktum är att det inte riktigt var som jag förväntat mig.

Gult gemyt.

Jag hade hört rykten om hur arenan skulle ligga mer eller mindre mitt i ett villaområde, där man lämpligen promenerade längs någon liten 30-gata för att komma dit. Så var det alltså inte, även om man förvisso tvingas passera en hel del inavelsbyggd på vägen dit. Och i stället för en liten arena nedsänkt mitt bland villorna visade det sig vara en ganska stort sportkomplex med både träningsplaner, löparbanor och camping. Knepet är att parkera nära utfarten, annars lär man aldrig komma därifrån.

Svärfar tog med mig i bilen för att åse Mjällby möta Gefle. Messa var förstås orolig eftersom jag och svärfar aldrig spenderat särskilt mycket tid på tu man hand, men det hela avlöpte utan större problem. Det hjälpte förstås att hemmalaget vann med hela 5-1. Och att korven var god.

Med doft av hav.

Det är förvisso en mysig arena, med havet alldeles bakom den södra kortsidan. Vilket även betyder att det blåser något alldeles fruktansvärt när det blåser. Och trots att ynka 2300 själar hade orkat dit denna småruggiga lördagkväll kändes det inte alls ödsligt. Jag lär säkert återkomma.

Efter fotbollen mötte jag upp på det lokala nöjesetablissemanget Fox & Anchor – gud förbjude att vi skulle vara nyktra en endaste semesterkväll! Eftersom mitt sällskap redan bubblat i flera timmar bjuckade Messa på en Yamazaki, japansk single malt, så att jag skulle ”komma ikapp”.

Japaner gör var japaner kan - kopierar trevliga kulturyttringar.

Men ack – kvällen skulle inte sluta i gamman! Ty någon – av juridiska skäl har jag valt att inte nämna några namn – drabbades plötsligt och oväntat av en attackartad tonårsfylla. Någon fick letas upp, få delar av sina tillhörigheter upphämtade i baren samt långsamt baxas bort till en taxi (med en kort liggpaus i vattenpöl). Karlskronas uteliv hade skördat ett nytt offer.

Och innan denna sommar Karlskronavecka var över hann vi även besöka förfäderna. Vilket jag bara nämner eftersom Messa tycker att det är så väldigt roligt när hennes farmor, 88, pratar fejknärkingska, smädar mitt skägg, samt pillar i nämnda skägg. Men jag kan ta det.





Kriget kommer!

29 03 2010

Mjällby AIF är inget att skratta åt. Inte nog med att de har frambringat två av svensk fotbolls allra skönaste lebemän, i form av Flemming Pehrsson och Frank Worthington, de kommer dessutom från en plats så mytologisk att ingen riktigt vet ifall den existerar. Och det var Mjällby som ÖSK mötte i en legendarisk match på gamla Eyravallen i det allsvenska kvalet 1984 (tror jag det var) inför dryga 12 000 åskådare – en siffra som fortfarande torde vara den högsta uppmätta i Örebro i modern tid, trots flera allsvenska besök av ärkefienden Degerfors sedan dess. Så här i efterhand kan jag lättare föreställa mig det vemod min totalt fotbollsointresserade far torde ha känt då han tagit med mig till denna match och insett att det inte skulle bli fråga om några häftiga rörelser de närmsta 90 minuterna i den andlösa trängsel som rådde på södra stå. (Att ÖSK fick ordentligt med stryk har jag däremot förträngt.)

Frank Worthington. Man, myt, sillstrypare.

Vad mera är vilar Mjällbys hemmaarena Strandvallen i ett närmast magiskt skimmer. Inte bara för att det är så oklart var den ligger (vad fan är Lister anyway?), utan även för att man tar sig dit genom att följa flanerstråket genom ett litet bostadsområde. Om detta förtäljde min gamle sportjournalistkollega Henrik många gånger, följt av försäkringen om att denna fotbollsplan bara måste han besöka innan han pensionerar sig. Varpå även jag börjat nära denna dröm. (Ja, detta utspelade sig alltså innan jag listat ut att den exakta sanningshalten i Henriks sena efterjobbet-anekdoter var ytterst tvivelaktig.)

Och eftersom min flickvän härstammar från samma Blekinge som de elva gulklädda Mjällbykrigarna (bland vilka jag förhoppningsvis inte har några buksvågrar) så har vi i samråd beslutat att beställa hem kvällens match på Pay per view och avnjuta den över pizza och öl. Ain’t she the best? Jag har redan klarat visiteringen så läktarvåldet blir förhoppningsvis minimalt. Eller så kan det visa sig att kvällen blir ett rejält test av samboskapets styrka.