Kort update

21 07 2011

Sedan i måndags är jag stationerad i Blekinge tillsammans med Messa och Sexet. Det kan ju låta ganska trevligt, och det är det också även om toalettens placering bredvid den enda lämpliga sminkspegeln gör det till en smärre vetenskap att tömma tarmen. Man vill ju ogärna bajsa med någon utanför dörren. Det är inte trevligt för någon inblandad. Särskilt inte som jag är nykter för första gången sedan i måndags nu.

Jag har lärt mig en del om kvastboll, samt fått röven betygsatt av Fräulein C. Den fick godkänt. (Jag försökte bildgoogla på kvastboll men fick upp bilder på apor som slickar varandra i stjärten. Som tydligen har postats av mig.) Annars är det stora problemet i staun att Messa måste hinna träffa så många som möjligt av sina gamla kompisar. Vilket fick till följd att vi hängde på ärevördiga engelska puben Fox & Anchor mellan halv 1 och halv 7 i går, medan sällskapet med jämna mellanrum byttes ut. I dag har jag dock fått ledigt eftersom Tour de France med stor sannolikhet kommer att avgöras i eftermiddag i närheten av Col Agneil. Det får baske mig (höhö) se till att göra det, ity morgondagen ska vi spendera i Köpenhamn som jag misstänker har lite sämre möjligheter till konstant kontakt med min Tour-app.

I år håller vi på den baskiska bergsgeten Samuel Sanchez i Euskadistallet - rasistisk diskriminering the good way.

(Och appropå googlingar: WTF? Skärp er för fan!)

Morfars... vadförnåt?

Annonser




Natt i småstad

5 06 2011

Men, oj, oj, oj, när vi brukade gå ut i staun, då hände det alltid grejor”. Jag har fått höra detta påstående mången gång. Så när jag följde med Messa och Förortsmorsan på lokal i Karlskrona var det med spänd förväntan. Där var en svensexa med en man i kohatt och leopardtajts i centrum, men sånt kan hända den bästa. Servitrisen fick se till att ställa huvudpersonen utanför lokalens staket när det gick för vilt till.

Och se på fan. Efter ett par timmar började det hända saker. En medelåldersman bestämde sig plötsligt för att hänga lite med oss. Med historier om sin exfrus död och sin egen ensamhet hoppades han få med sig någon, eller båda, av mitt bordssällskap hem. Ja, han var inte diskretare än att han frågade rakt ut huruvida Förortsmorsan var lite sugen på att följa med till hans karlskronalägenhet. Det ville hon inte. Sedan började Messa väva på en historia om att jag suttit på Hall i två år, vilket till sist fick vår efterhängsne tragiska man att utbrista i ett frustrerat ”Äsch!” och förflytta sig till ett annat bord med damer mer i hans egen ålder. Och han satt fortfarande kvar när vi gick hem.

Vi får hoppas att det slutade lyckligt.

I den riktiga världen, utanför Sundbyberg där jag (nästan) bor har allas vårt älskade Leatherhead fått en landslagsman. Målvakten Chico Ramos är uttagen till Kap Verdes förkval till Afrikanska mästerskapen mot Liberia. Grattis. Chico!





En Schwartz i Blekinge

4 06 2011

Här nere i Karlskrona är det nästan alltid sol. Vilket är trevligt, då kan man med gott samvete ta sig en eftermiddagsfylla i väntan på kvällsfyllan. Man måste även tömma sina skor innan man tar dem på sig här ute i bushen. Det gjorde inte jag. I min sko låg en ondskefull humla, och därför är min fot nu – likt Stefan Schwartz efter en match – stor som en… ja, kanske inte som en gädda, men åtminstone som en brax. Aldrig får man vara riktigt glad.





Homeward bound

8 07 2010

Nu sjunger sambon gamla Simon & Garfunkeldängor med rullande r redan före frukost. Det måste betyda att det är dags att åka söderut.

Home - where the fiskmås' playing





Nattliv i småstaden

15 05 2010

I min sambos ära samlades vi ett gäng för att göra Karlskrona. Gänget bestod, förutom oss, av några av Messas kompisar. Minst fyra av dem hade jag träffat förut och bland de övriga fanns det en som sportade något så anmärkningsvärt som ett emaljöga. Vilket det var gick inte att lista ut genom att jämföra ögonen, men väl genom att studera ögonlocken. Hur det nu var så går småstadsbarrundan till så att man dricker cirka ett glas på varje ställe för att sedan gå vidare till nästa. På så sätt missar man inga eventuella bekantskaper samtidigt som man har en lämplig ursäkt för att lämna eventuella oönskade bekantskaper bakom sig. Och vi fick förvisso uppleva båda ändarna av kroglivet.

Som sämst var det på Fox & Anchor, den klassiska puben med hångelkatakomber i källaren där vi stötte på självaste Claes Månsson vid vårt förra besök. Denna kväll var det quiz night och det är ju förvisso lite irriterande, men inte i närheten av den vånda som skulle drabba oss efteråt. Ty då var det open stage. Open stage, kan jag förtälja betyder att vem som helst, oberoende av eventuell begåvning ges plats på scenen. Och det gjorde de också. Först ut var en man i lägre medelåldern som gick ut hårt med Tomas Ledin-låtar. Sjunga kunde han inte, och man kunde kanske tro att han skulle kompensera sina begränsade röstresurser med ett utlevelsefullt framträdande men där bet ni er i tån, det gjorde han alltså inte.

Alltid något i backfickan.

Illa blev värre när det gick upp för oss att han tänkt stanna på scenen länge. En ynka låt var definitivt inte gott nog åt henom. Sällskap efter sällskap reste sig besvärat för att söka sin lycka annorstädes och inte ens croupieren fick sällskap vid black jackbordet. Lokalen var i det närmsta tom när mannen äntligen vaggade av till konferencierens nästan desperata vädjan efter applåder. Vi andades ut i ganska exakt två minuter innan en bred kvinna tog plats vid gitarren och tvingade oss att ånyo känna krypningar i nacken. Glatt började hon sjunga oanständiga sånger. Vid det laget släpade förortsmorsan med våld med mig ut för att röka för att aldrig återvända in igen, så jag fick inte veta hur den publik som ändå återstod i lokalen reagerade på den burleska vändningen kvällen tagit, eller huruvida Bengt Sändh och Johnny Bode vänt sig i sina eventuella gravar.

Istället hamnade vi på Harrys vilket var en biograf senast jag var i staun. Ett Harrys som, tvärtemot det vedertagna Harrys, inte minde om Ålandsbåt och desperation utan av minimalistisk design och sprithinkar. Plötsligt hade vi champagneglas i händerna och hängde med det vackra folket, och en kvinna som gjorde ett galet intryck försökte kommunicera med mig. Messa har tydligen kontakter. Allt medan blivande studenter stuffade runt i små flourescerande kläder (vilket var avgjort effektfullt i den isblå belysning som tydligen är allra trendigast i Blekinge just nu).

Kvällen avslutades på ett kebabställe där Messa föreslog partnerbyte med sin kompis, vilket jag avböjde med vetskapen om att kompisens mest frekventa partner för tillfället är en gigantisk svart man. Vi såg inte Hempo Hildén den här gången heller. Mina misstankar om att han blott är en myt förstärks.





Captain’s Log: May 2010

14 05 2010

Det var den fjortonde maj då jag skådade årets första flock slampor, vinglandes fram på sina extra höga klackar. Deras bröst voro som svalor som häckar och jag proklamerade sommarhalvåret som öppnat.

Karl XI och hans torg.

Sambon har släpat med mig till kung Carls krona, Karlskrona, så att hon på erforderligt sätt ska kunna firas. Ty det vankas ännu ett jubileum av hennes födelse. Denna gång hyrde vi en bil för att ta oss ner till denna avkrok och det är min smala lycka att min sambo tycker om att köra bil. I gengäld har jag högläst den dramatiska historien om den förrförre konungens homosexuella älskare Kurt Haijby ur Ers majestäts olycklige Kurt för henne. Annars var vår road trip ganska händelselös. Inga liftande mörka främlingar har dragit med oss på dramatiska äventyr, och inga spontana genvägar har givit oss nya insikter vilka kullkastat vårt gängse leverne. Å andra sidan har vi sett en kissande kvinna i en bilkö samt många olika grader av nederbörd.

Väl framme i hembygden dröjde det inte längre än till den första whiskyn på groggverandan förrän svärfar hämtade gitarren och jammade i gång The Whos Boris the Spider för att sedan ta requests. Och på den vägen lär det väl bli hela långhelgen. Tristare kan man ha det.





En påsksammanfattning

14 04 2009

Nu kommer det ännu ett sånt där trist dagboksinlägg, så man kan med fördel snabbspola nu.

Jag måste trots allt erkänna att det är trivsamt att lämna vardagen bakom sig och spendera en vecka i Karlskrona då och då. Även om jag, av okänd anledning, alltid skadar mig eller får ont nånstans när jag är här (och då räknar jag inte könsrelaterade skavsår). Värst var det förrförra midsommar, då jag till följd av kreativa hantelexperiment var mer eller mindre förlamad i ena armen. Denna gång är det min vänstra handled som värker som vore den inflammerad, helt utan synbar anledning. Dessutom skrapade jag upp smalbenet när jag försökte hindra min resväska från att välta över en medresenär på bussen till Bromma. Det är som om någon försöker säga mig något som jag inte har för avsikt att lyssna på.

Till alla de hundratals människor som har anklagat mig för att förvandlas till ett däst slappo när jag är här vill jag, lite förnärmat, påpeka att att göra ingenting denna gång har inneburit grill och grogg i solen, öl i solen med det Fina Folket, en rejäl påskmiddag, storshopping i solen (jag vet inte heller varför en stockholmare ska behöva åka till provinserna för att få arslet ur och köpa vårjacka, skor och jeans, jag bara gör det), en solig tripp till Kalmar, Öland och den karlskronitiska arkipelagen under högläsning av episka Henning Sjöström-skrönor, samt Män som hatar kvinnor (helt OK), inte i solen. Det är klart att man blir ett slappo av ett slikt program.

Tyvärr måste jag resa hem redan i morgon. Tydligen måste jag jobba lite också. Det är så jävla orättvist.