Ibland gör man saker man måste trots att man kanske inte vill. I dag var en sådan dag. Det var dags för den sparsamt marknadsförda höstgalan på den lokala lågstadieskolan.
Den som har egna lågstadiebarn vet att det kan vara svårt att få en inblick i vad som händer de där timmarna på skolan, men så mycket visste jag att min äldste skulle utföra någon sorts liveteckning medelst surfplatta. Men det var fortfarande oklart huruvida den lille skulle delta, och det skulle inte förvåna mig jättemycket om han inte själv visste, men han var i alla fall på plats när vi mer eller mindre förväntansfulla föräldrar släpptes in i matsalen.
Förväntningar, ja. Jag kan inte påstå att jag hade några. Men jag blev ändå besviken.
Visst, små barn är ju söta och så, men jag kan tycka att det hade kunnat läggas lite mer kraft på de mer basala delarna av scenshowens ljuva konster. Som mikrofonteknik och, ja, att lära sig sitt nummer. Det hela inleddes med att en stor skara barn beträdde scenen. Bara två placerade sig framför mikrofoner. Fel barn, vill jag spontant utbrista. Jag har ganska hög tolerans för falsksång, men när de här barnen klämde i refrängen till Michael Jacksons ”Heal the world” var jag inte den enda personen i rummet som kämpade för att hålla mig för skratt. Jarvis Cocker har blottat stjärten för betydligt mindre anstötligt material!
Skoluppträdanden kan med fördel användas som en studie i grupptryck. Även ett otränat öga kan snabbt lägga ihop ett och ett och få en ganska god förståelse för vilka barn som haft starka åsikter om vad som borde utföras på en skolmatsalsscen, företrädelsevis något som barnet i fråga är hyfsat duktig på, och därefter tvingat barn av lägre social status att utföra detta. Varför två-tre barn kan beskådas dansa en halv takt efter dansaren längst fram och hela tiden snegla på henne (det är oftast en hon) för att apa efter. Jag gör likadant varje gång jag tvingas delta i gruppträning som kräver nån form av rytmik och/eller koordination.
Det fortsätter på samma nivå. Någon moonwalkar i badtofflor. Många sjunger smärtsamt nära mikrofonen. Vissa har bemödat sig med att klä upp sig, vilket uppskattas. Något som inte uppskattas lika mycket är att folk börjar klappa igång med händerna under uppträdandena. Det är dåraktighet, säger jag! Ity uppträdandena är ofta längre än förväntat, och det är synd om människan som hör applåder falna långt innan den är färdig med sitt nummer.
Det förekommer magdans på scenen. Och en annan dans som jag närmast skulle beskriva som en sorts riverdance fast utan några som helst knälyft. Det är energiskt. Och ganska listigt, för det är en underhållningsform som kräver minimal talang och taktkänsla. Någon tycks ha gjort en cover av Snows Informer. A-diggi-boom-boom-down! Detta stödjer jag helhjärtat och försvinner in i mig själv en stund för att hänge mig åt några 90-talsminnen som eventuellt hade Kanadas snabbaste rappare som soundtrack.
Jag avbryts ur mina tankar av att den minste plötsligt dyker upp på scenen. Så han skulle delta i alla fall! Eller, kanske inte. En flicka i förskoleklass sjunger nu en för mig okänd trudelutt i en för mig helt okänd tonart (de gånger hon befinner sig tillräckligt nära mikrofonen för att faktiskt höras), men min son står bakom – lyckligtvis delvis skymd av sångerskan – och står. Rimligtvis var det meningen att han skulle dansa, för hans bakgrundskollega gör då och då några pliktskyldiga armrörelser, men min pojke står. Han gör det förvisso bra, och jag uppskattar honom i regel som mest när han är stilla, men som underhållning betraktat är det tämligen undermåligt.
Jag nämnde att det inte verkar ha lagts särskilt mycket krut på förberedelser. Den unge konferencieren har en begränsad mickteknik och låter som om han pratar in i en kudde. Men han är ändå ett barn. Jag har starkare åsikter om den fullt vuxna fritidsledare som tvärt avbryter musiken varje gång ett uppträdande bedöms vara slut. Det känns… lite slappt. Förstår inte Spotifygenerationen hur man gör en snygg fade-out? Jo, de gör det. 40 minuter (Fyrtio!) in i showen har hon kommit på att det går att gradvis sänka volymen när det är dags.
Det får mig att vakna till och sluta våndas över hur min äldste förmodligen känner sig i vetskapen om att det här bara fortgår medan han väntar på sin tur, och att ingen rimlig människa, på gott och ont, kommer att klara av att fokusera på det här spektaklet särskilt länge till
Men vid det här laget har jag antingen vant mig vid nivån eller så har den höjts. Den pojke som modigt gått upp för att sjunga helt själv må ha ett ytterst minimalistiskt scenspråk, men sjunger tämligen uthärdligt. En grupp pojkar, varav jag känner igen flera, gör en dansrutin som trots utövarnas bristande taktkänsla drar ner spontana applåder tack vare dess spektakulära koreografi.
Och då kliver även den äldste upp på scenen. Varför vet jag inte, för jag har inte hört något om någon dans. (Den äldste är betydligt mer engagerad i höstshowen än den lille, varför en hel del av musikvalet jag hittills utsatts för inte kommit som någon överraskning.) Men det här kommer som en överraskning. Ett stort gäng barn står i klunga och sjunger en, för en helt vanlig kommunal lågstadieskola, helt rimlig version av ”We are the world”. Min son… illustrerar musiken rytmiskt, är det ett lämpligt uttryck? Jag noterar snabbt att han inte kommer att ha en framtid som teckentolkare i Melodifestivalen. Han gör handhjärtan med ryckig stelma, utrustad, det är smärtsamt uppenbart, med samma rytmikgener som jag själv.
Nu när uppvisningen börjar närma sig sitt slut (hoppas jag verkligen, detta har pågått i nästan en timme nu!) uppstår en paus och fritidsledaren som ansvarar för ljudet uppmanar barn att börja sälja saker till en skolresa. Sälja… sade hon sjökort? Jag funderar länge på vem som kan tänkas vilja köpa sjökort innan jag förstår att hon i själva verket pratar om kakor, och också att det inte är så konstigt att barnen inte heller vet hur man hanterar en mikrofon.
Och det ska dröja till eftermiddagens allra sista punkt innan det är dags för den äldsta att göra det han egentligen skulle göra. Rita. Han är faktiskt inte helt obegåvad när det kommer till det, men idag ska han inte rita något av de tecknade monster som han dagligen ritar och visar upp för alla som är i närheten utan en blomma. Visserligen en köttätande blomma, men den ser mer ut som en… Pac-man-blomma. Det hela är över på mindre än en minut, och större delen av publike är för utmattad för att ens applådera. Men nu är det nästan över. Bara en liten gruppsång, och sedan kan vi gå hem och glömma att det där hände så att vi vågar oss tillbaka nästa år.
En ond plats 
Senaste kommentarer