Hur man går på fotboll i Lissabon

5 04 2013

I  min ungdom var jag svag för svenskklubben i söder med det maffiga namnet – Sport Lisboa Benfica. De hade Masse, Strömpa, Thern och Gud. Ja, och Svennis förstås. De hade europacupmeriter med rätt att håna många andra storklubbars europacupmeriter, och de hade en asfräck örn i sten utanför sin stadion. En arena som för övrigt var Europas största på den tiden (sen får Boixos Nois säga vad de vill). Men för ett decennium sen rev de gamla Estadio da Luz för fotbolls-EM och byggde ett nytt Estadio da Luz. Ett vackert rött som inte längre rymde 100-plus tusen rödklädda fans utan blott 65 000.

Så här ser den nya ut.

Så här ser den nya ut.

Därför var det ingen skräll – även om kärleken har falnat en del sedan dess – att jag tvingade med mig Messa på tuben till norra Lissabon i lördags med avsikt att köpa matchbiljetter till den på förhand ospännande bataljen mot ligajumbon Rio Ave. Efter att ha listat ut hur man forcerade den hårt trafikerade motorvägen som skiljde tunnelbanestationen med arenan så möttes vi av en flock gamla tanter som tvångsprydde min jacka med ett Benficamärke mot min vilja, för att sedan (på portugisiska och teckenspråk) låta mig förstå att jag skulle ge henne en euro i retur. Vilket jag inte alls hade lust med. Det här pågick väl i ett par minuter innan hon lackade ur och slet bort märket igen.

Sen kom nästa hinder – en mycket suspekt husvagnsliknande byggnad med överskriften ”Ticket office”. Och runt den en hel hord unga män utrustade med frågan Ticket? men med väldigt liten lust att ge vägbeskrivningar. Sen ännu en motorvägsfil och ett antal tunnlar varav endast en gick att gå igenom. En väg med en längre s-kurva och först därefter kunde vi skåda ljuset: Stor fet arena, flankerad av Eusebiostaty och stor röd megastore (med inbyggt Mediamarkt). Det hela var orimligt osmidigt för en modern samhällsinstitution som SL Benfica.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Inne i megafanbutiken satt Benficaörnen själv, stillsamt på ett skrivbord. Tyvärr led butiken en heltäckande brist på Stefan Schwarz-parafernalia, men däremot hade de många ex kvar av Benficabibeln. Olyckligtvis på portugisiska. Till sist bet jag i det sura äpplet och frågade en dam i Benficatröja var ända in i Mats Magnussons stora buk man egentligen kunda köpa biljetter på det här stället. Hennes svar gladde: ”You see the big sausage outside? Take a right after the sausage.” Och så blev det.

Ärligt talat var den officiella biljetthytten inte mycket mer respektingivande än fulkiosken nedanför, men jag fick i alla fall mina biljetter. För typ 350 spänn eller så, jag minns faktiskt inte. Innan jag gick knackade Messa mig på axeln och bad mig dubbelkolla att matchen verkligen var imorrn, och minsann om det inte var klokt av henne. För matchen skulle nämligen gå av stapeln samma dag. Vilken torde förklara varför det var ett sånt liv runt arenan denna påskafton.

Fyra timmar senare satt vi högst uppe på ena långsidan. Med förvånansvärt god sikt. Och med förvånansvärt mycket sällskap. 46 000 skulle det visa sig. För en ointressant ligamatch mot ett bottenlag. Förmatchunderhållningen bestod mest av reklamjinglar på storbildsskärmarna och vadslagning om vem av ungdomarna i mittcirkeln som först skulle tappa greppet om den jättestora korvformade reklamballongen som uppmanade oss att välja ett speciellt telekomföretag för alla våra telekombehov. Den avbröts dock av att folk plötsligt började resa sig upp och titta åt höger. Så då gjorde vi det också. Det var vår gamla vän den vithövdade örnen som kom. Hen cirklade runt arenans innanmäte i ett bra gäng varv innan den återgick till att sitta ner. Fast den här gången på ett klubbmärke med hjul.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Örnen och hans falkenerare (örnerare?) ägnade sen tiden fram till matchstart med att spankulera runt läktarna och låta folk klappa örnen, men vid det laget hade vi bytt uppmärksamheten till den operasångare som framförde Benficas klubbhymn Ser Benfiquista med ett ganska stort mått pondus, alltmedan 65 000 portugiser reste sig upp och sträckte sina Benficahalsdukar mot skyn. Och jag vågar mig på att hävda att det var en liten smula mäktigare än när Behrn arena manar till kamp med Kenneth & the Knutters Framåt Svartvitt. Lite.

Halsduksviftande under hymnen.

Halsduksviftande under hymnen.

Vi kunde även notera att matchspeakern kände sig lite utanför, i det att han gärna själv ville leda hejarklacken. Men jämna mellanrum stämde han upp i ett högljutt Ben-fiiiiiica Ben-fiiiiica, S-L-B! (Med det där speciella portugisiska L-et som inte är gjort för skandinaviska gommar. Tråkigt nog satt El payaso Pablo Aimar på bänken, och varför han gjorde det demonstrerade hans ersättare, brassen Lima, snabbt, med ett hattrick av vackra mål. Pausunderhållningen var ståndsmässig nog för en 109 år gammal klassisk storklubb – Benficas egna cheerleaders dansade Gangnam style.

En överblick.

En överblick.

Målfest följde. Aimar fick spela tio minuter. Och både klacken och hemmalaget firade lika uppriktigt för varje mål. Det var kanske inte Galatasaray-volym på sångerna, men bra maffigt ändå. En bengal hann man också bränna av innan det var slut. Jorge Jesus Benfica piskade Nuno Espirito Santos Rio Ave med 6-1 denna påskafton. Och gud (både Schwarz och den andre) såg att det var gott.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: