I found my thrill

5 10 2012

Men vi skiter i konferensen för en stund. Det har nämligen hänt något viktigt. Det är mitt stora nöje att presentera något oerhört konstigt. Jag inser förstås i skam att det här är något de allra flesta redan har njutit av länge eftersom klippet vi ska se är nästan två år gammalt, och i internettid väl ungefär motsvarar att någon kommer och är lycklig för att nyss ha upptäckt Killinggänget, och jag har redan skällt ut flera närstående för att de inte informerat mig om detta tidigare.

Och detta är alltså det mest briljanta som finns på internet just nu. Så sitt ner, tryck på play och njut, så pratar vi om vad vi just har sett sen, OK? OK.

Vad i hela friden? Vad… vad gör karln? Och varför ser ett gäng avdankade skådespelare så orimligt glada ut, och vad gör de där? Det enda jag vet är att det tydligen är någon sorts välgörenhetsgala mot barncancer som här görs helt irrelevant av en nonchalant Vladimir Putin med handen i fickan och ett nyskapande uttal av ordet thrill. Och att orden inte riktigt räcker till för att göra det här rättvisa.

Det här klippet är så fantastiskt bizarrt att jag skulle ligga passionerat med det om det var möjligt.





Johnozzy

26 05 2012

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.





En inblick i ett liv – del 3

24 01 2012

Kära läsare, tiden har kommit för att avsluta trilogin om människan i mediebruset. Serien om Frickis YouTubekanal tar slut idag. Häng med.

Jag filmar här inne” säger konstnären med självklar auktoritet inifrån Lustiga huset på Gröna Lund. Vi förväntar oss också en lustig resa därför blir effekten så pass effektiv när vi möts av svärtan. Likt Will Navidson i kultklassikern House of Leaves hittar Frickis det svartaste svarta när hon filmar sin resa genom en till synes ogenomtränglig labyrint, och kopplingen blir ännu starkare när berättaren förkunnar att vi måste skynda oss. För batterierna kan ta slut. Det är en på ytan banal odyssé som är djupt rotad i nutida populärkultur. Vilket bara förstärks av att Frickis nu är tydligare med vad vi har att förvänta oss. Denna video är ”POV” förklarar hon redan i klippets titel. För ”Point Of View”, en vanlig arbetsmetod framför allt inom kontemporär pornografi.

Under hösten 2011 inleder Frickis sin konsumentupplysningsperiod, vars start signaleras av ”Godisbutik i göteborg på Östra Hamngatan”. En i övrigt ospektakulär historia. Men ska du köpa godis på Östra Hamngatan i Göteborg så vet du, tack vare denna film, vad du kan förvänta dig. Det är under den här perioden som Frickis noterar sitt kanske största konstnärliga genombrott med förevigandet av hennes dramatiska vandring från Sergels torg till Hötorget, ”Walking from the Obelix to the Hötorget throught Drottninggatan”. Här samsas vardag med dramatik.

It was here! It was där! He died!” fastslår filmaren då hon passerar Bryggargatan, vilket genast bryts av med en glad trudelutt från en gatumusikant. Ångest och glädje, aldrig är de särskilt långt ifrån varann. Väjjy ugly and pjettu cool, indeed.

Temat återkommer när vi återvänder till Siam Park. Ljus, lättja, glädje i bild möter ett ödesmättat ljudspår, förebådande att något hemskt är på väg att hända, att den muntra bakgrundsmusiken kommer att tystna. Oundvikligen. Det är en liten pärla.

Efter dessa urladdningar av kreativitet återgår Frickis till den banala vardagen. Kontrastverkan är en viktig del i den helhet hon skapar, varför det känns helt naturligt att vi får följa med i hur man löser mobilspelet Block Puzzle Deluxe, spekulerar i varför en mobiltelefon inte fungerar eller, som här, bara gör klart varifrån berättaren kommer genom att, helt enkelt, gå igenom sin skivsamling. Som för att fråga publiken ”I have this one – but what does that say about me?

Hela den dubbelhet vi har fått följa i denna resa genom livet, där mörkret och glädjen, det vardagliga och spektakulära alltid ställs emot varandra, sammanfattas i vår avslutande installation. En kort, intensiv scen med psykologisk skärpa och ett djur i huvudrollen: ”Black cat – bad luck”. Jag lämnar det okommenterat.





En inblick i ett liv – del 2

23 01 2012

Om ni var med i går så vet ni att vi gör en resa genom ett random liv i cyberdjungeln. Vår analys av Frickis YouTubekanal fortsätter här.

Frickis får något av ett genombrott med sin actionvideo ”Climbing the hill part 1”. Det är den första videon i vilken konstnären talar direkt till åskådaren. Och hon gör det – lite otippat – på engelska. Frickis är på Gran Canaria. Och hon tänker bestiga en kulle. ”I’m gonna do it”, som hon självsäkert säger.

Här kan vi pausa lite och konstatera något som den uppmärksamme tittaren redan börjat ana. Frickis har inte alla hästar hemma. Inget fel i det, många av våra främsta filmskapare springer runt med halvtomma hamsterhjul. Det är inte jätteviktigt, men är ändå den bakgrund med vilken man måste se Frickis verk. Som lekman vore det mig främmande att försöka ställa en diagnos, men det kan ändå vara värt att notera det som alla som redan har stött på Frickis på diverse internetforum, suttit bredvid henne på en tv-inspelning eller polisanmält henne för trakasserier redan känner till: att här har vi att göra med en manisk person med en mental förmåga som stannat någon gång i tonåren. Så är det sagt. Då kan vi fortsätta.

Climbing the hill part 2 english/swedish multi languages” är lite av ett antiklimax. Ja, Frickis bestiger kullen. På två språk. Men den konstnärliga nivån är låg. Vill man absolut uppleva det så kan man göra det här. Men det är ändå här man kan se att Frickis har hittat sitt rätta element. Det är med actiondokumentärer hon ska möta världen. Med kameran i högsta hugg tar hon oss rakt in i den andfådda verkligheten. Mycket väl fångat i ”The way up to The Dragon and The Vulcano at SIAM PARK/ english and swedish multilanguages”.

Det är VÄLDIGT långt. Det är väldigt jobbigt att roa sig i Siam Park. Men vi visste inte exakt hur långt och jobbigt det var innan Frickis visade oss det. ”Vad långt det är”, säger hon i en nyckelreplik cirka en minut in i klippet. Ja, säger vi. Det är det ju. Det är dokumentärfilm i sitt allra sannaste element. Och kan andas ut på slutet ”när vi är almost up”.

Att Frickis inte heller väjer för det arkana och vardagliga visas tydligt i ”Nice toilet with flowers at our hotel”. Ingenting får stå i vägen för konstnären när det kommer till diskbänksrealism.

Det här förstärks av den stillsamma ”Visste du att Cinderella måste svänga runt innan den kan parkera?” En film som är häpnadsväckande främst tack vare sina omständigheter. Här står Frickis uppenbarligen på Gröna Lund och filmar. Vi kan höra skrikande och skrattande barn i bakgrunden. Men mitt i all glädje och underhållning väljer Frickis återigen att fokusera på det lilla, det dolda skeendet. För sådant har alltid en plats i en vardagsskildring. (Det här följs förvisso upp av ett antal skildringar av diverse åkattraktioner på grönan, sannolikt förevigade samma dag. En hård kritiker hade kanske påpekat att effekten blivit större om den här serien istället hade avslutats med Finlandsfärjan, men vilka är vi att tillrättavisa filmskaparens kronologi? Är det kanske inte så att hon vill säga något om vår samtid med de ångestskrik som hörs i klippet från ”Extreme”-banan?)

Det finns en liknande serie om Göteborgs nöjespark Liseberg som är uppbyggd på samma sätt. Mitt i glädjen, förströelsen påminner hon oss om livets realiteter. Att det kommer någonting när festen är slut och att livet måste gå vidare:

Man måste äta också.

Fortsättning följer.




En inblick i ett liv – Frickis YouTubekanal

22 01 2012

Med internet och YouTube kom ett helt nytt sätt att leva – inför andras ögon. Nu kunde den som kände sig hågad göra sig till en del av vardagen för vem som helst i världen, bara genom att använda de möjligheter den nya tekniken givit. Och i dessa dagar, när skickliga lobbyister när som helst kan komma att lyckas stänga av denna nya värld, så tycker jag att vi passar på att specialstudera ett av dessa den nya tidens fenomen som har valt att lägga ut sig själv till allmän beskådan.

Jag har valt en ung kvinnas rop på uppmärksamhet. En på ytan banal samling filmklipp som, om man gräver lite under ytan, döljer godbitar man inte hade anat. Jag har valt Frickis YouTubekanal. Det som började helt stillsamt i december 2006 med stumfilmen ”The Nile”.

Därefter förvirring. Ett 40-tal korta videoklipp föreställande diverse schlagerartisters uppträdanden i olika köpcentrum. Med ett kort avbrott för ännu en stumfilm med marint tema:

Och så detta.

Ser ni det? Den här Lasse Berghagen-videon inleds med en kort presentation. Elegant textad. Men hur? Varför? Där samtliga murriga, mörka köpcentrumuppträdanden bara kastat sig på oss helt utan förvarning så har det hänt något här.

Vem gjorde detta? Vem är ansvarig?

Har Frickis bett om hjälp? Har hon stulit videon från någon annan? Eller har hon döljt sin tekniska skicklighet för oss fram tills dess? Man vet inte. Men man undrar.

Vilket för oss fram till den andra riktigt intressanta installationen i denna serie vardagskonst.

Norska kunga båten” utmärker sig inte visuellt. Det är ännu en okommenterad filmsnutt med marint tema. Men vänta. Lyssnade ni noga? Hör ni hummandet? Hör ni hur fotografen står vid en välbevakad båt, som (eventuellt) innehåller norska kungligheter, och hummar. Som en sjuk människa. Någon står med en kamera och filmar. Och hummar. Mitt framför vakterna. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner starka superskurkvibbar. Någon står helt självsäkert, öppet – hånfullt – och planerar (vad som i teorin skulle kunna vara) sitt fruktansvärda dåd. Det är starkt. Det är vågat.

Det är värt att göra denna analys till en serie. Så – fortsättning följer.





Det var inte bättre förr

28 11 2011

Se till exempel hur vederstyggligt fula barnen var under renässansen!

The amazing birdchild

Ugly renaissance babies är rena julafton för oss som gillar konst och hatar barn. Bara så att ni vet. (Tipstack till Kjell Gren)





Bättre tv?

19 11 2011

Förra året hände det något oerhört. Mina hipsterkollegor började prata om en ny lördagsunderhållning som de tydligen följde. På TV4! De talade om coverversioner av låtar som fantastiska, när en senare nykter uppspelning visade att de i själva verket var massmarknadifierade av lite svårare låtar. En högst ohipstrig verksamhet, ju. Men man fattade ju snabbt att det där Så mycket bättre måste ha varit något alldeles speciellt då det fick så många människor att bete sig så irrationellt. Själv såg jag exakt fem minuter, men när det nu kom tillbaka i år så har vi bänkat oss.

Part II - The return

Artisterna fattade ju snabbt vilket genomslag det vore att få vara med, och började slåss besinningslöst för att väljas ut bland de sju som får bo på en herrgård tillsammans med ett tv-team. Men vad de inte verkar ha fattat är att genomslaget kan gå åt båda hållen. En tveksam insats i Så mycket bättre och karriären kan så lätt börja handla om gamla synder och vad som gick snett och hur är det egentligen med musikaliteten? Samtidigt är kameran en lömsk och opålitlig vän som med noggrann precision bevakar varenda min när våra artistvänner ska försöka hålla den god när någon slaktar ens konst, för är det verkligen någon som tror att alla hela tiden tycker att coverversionerna verkligen är så känsliga, vackra och underbara som de ”i förtroende” säger att de är?

När Tomas Ledins, denna vandrande Dressmannannons och kanske den av våra folkkära artister som hatas starkast av folk med intresse för musik och trevlighet, dag sändes i tv – alla deltagare har sin egen dag, då man får bestämma programmet och höra sina låtar i ny version – passade han på att göra en välgörenhetskonsert för hemlösa i Stockholm. Gratistidningskonglomeratet var förstås på och fick till svar av Tomas en hemmasnickrad intervju via mail, i vilken han skrivit ihop både frågor och svar till sig själv. En jättefiffig innovation av Tomas, och om vi nu bara kan få politiker och Caremachefer att göra likadant så kan vi alla snart gå och bajsa och sen hem redan vid halvfyrasnåret. Chefredaktören fyllde på med att berätta om hur hon en gång i tiden haft Tomas Ledin som hyresvärd och i vilken grad han var ett så kallat ”rövhål”. Vilket kan förklara hans förmåga att förvandla andras konst till bajs med bara tre ackord. (1. Ta musiken till Sommaren är kort. 2) Lägg till texten till Vem tänder stjärnorna. Genialt!)

Några avsnitt in i säsongen kan vi redan se ett antal trender. Som att vissa artister har förmågan att få vilka låtar som helst att låta som sina egna och att Lena Philipsson inte har den (men i gengäld verkar hon trots allt inte vara så debil som klippningen i det första avsnittet utmålade henne som – ärligt, hon framstod som det utvecklingsstörda mobboffret och borde kunna stämma någon för det – och, för att citera en bekant: ”Jag blev kanske lite förvånad över att hon och hennes kläddesignande make inte tänkte på att välsittande underkläder gör underverk för vilken som helst leopardmönstrad akrylkreation. Jag är säker på att Camilla Thulin skulle hålla med, och hennes ord brukar i textilsammanhang väga minst lika mycket som Lenas båda pattar gör. Som för övrigt sitter under mitten av överarmen. Ett kardinalfel som bara brukar förekomma på typ Finlandsfärjor”), och att genomgången av artisternas gångna karriärer inte är lika noggranna som man skulle kunna önska.

Exempelvis gick man, under Eva Dahlgrens dag, förbi hennes kanske mest minnesvärda insats i historien med total tystnad! Men frukta inte, jag har den här. Nu tar ni alla en liten paus och tittar på detta fina YouTubeklipp, specifikt efter 53 sekunder. För det är då Dahlgren sexhetsar Wahlgren med sång i en episk scen som helt sömlöst smälter in i den övriga filmen. Alla måste titta.

Laleh är den yngsta deltagaren, och också den bästa hittills. Och också den minst intressanta, gråa och tysta, om vi bortser från musiken, men det är kanske inte så konstigt. Det är det däremot att hon var den som vägrade att klä ut sig i kanindräkt och förnedra sig för en god sak. Och vad gäller E-Type och Timbuktu så är de uppenbarligen sköna snubbar, men kanske inte så sköna att jag skulle vilja att de gjorde covers på några av mina fräna låtar om jag nu vore en sån som skrev fräna låtar. Dessutom skräms jag lite av E-Types stirrande blick, men ser i gengäld fram emot hans tolkning av Flickan och kråkan – ”Och hon springer med fladdrande lockar, come along, come along, och hon springer på taniga ben, woo-oo”.

Michael Wiehe är den äldste. Han är också den som har barnasinnet mest i behåll. Ingen kan som han börja lysa med ögonen, sprudlande uppspelt över att man kan göra så där med en låt. Eller för den delen rimma så illa om kaniner. Det är också väldigt roligt att den gamle solidaritetskämpen så öppet erkänner sig vara ett slapparsel som hellre lökar än mockar skit i ladugården. Det finns helt enkelt lite för alla att irritera sig på, men trots det går det inte att komma ifrån att programmets största fördel är själva mysfaktorn.

Och det är ju inte det sämsta.