Spökbarnet

1 10 2013

Jo, så att det har börjat nu. En efter en flyttar de ut, de som ombildat barre till förmånligt pris. Kanske har de hittat en hyreslägenhet i Nyköping där de kan sitta och flina i väntan på den stora bostadsbubbelkraschen, vad vet jag. Det här innebär förstås att det dyker upp nya ansiktet i hissen. Gamla knarriga murvlar har så smått börjat ersättas av barnfamiljer och slikt. Förmodligen barn till de allra äldsta gamla hyresgästerna, som ju ändå inte har tid att vänta in någon ytterligare värdeökning.

(Men först såg de till att inte handla i den efterlängtade närbutiken på hörnet, som har stått övergiven sedan i juni och inte uppvisar minsta antydan till att öppna igen. Trots att den ser ut att ha blivit lämnad i en hast – om man på ett lite sjukt sätt ställer sig vid fönstret och glanar in så kan man fortfarande se öl i kylen och kvällstidningar vid disken som om ägarna varit tvungna att avvika från en zombieapokalyps, ett ebolautbrott eller nåt sånt. Hur som helst. Sensmoral: folk är idioter och idioter tvingas gå orimligt långt när de upptäcker att äggen är slut när middagen ska lagas.)

Barnfamiljer, ja. Häromveckan kom jag hem sent från jobbet. Det var mörkt, ty hösten har crosscheckat oss oschysst bakifrån när vi inte var uppmärksamma. Utanför porten stod ett barn. Det bara stod där, alldeles tyst, alldeles stilla. Jag gick in genom porten och tog hissen upp. Och när jag gjorde det hade jag fortfarande barnet bakom mig. Det stod där, tyst och stilla.

Lite senare var jag tvungen att gå ut igen för att slänga ett osedvanligt obehagligt skräp, och då stod det där igen. Barnet. Det var en mörk höstkväll, vinden ven, gatlyktorna vajade och där på asfalten fanns absolut ingenting för ett barn att syssla med. Men ändå. Det bara… stod där och var obehagligt. Så så har vi det. Vi har en bostadsrättsstyrelse i trotsåldern och ett spökbarn.

Är det bara jag, eller är det något genuint creepy över stillsamma barn?

Är det bara jag, eller är det något genuint creepy över stillsamma barn?

Under sådana omständigheter är det inte mer än rimligt att fatta beslutet att lämna landet i vinter och kolla på Madness i Dublin. Så nu gör vi det.





Den tredje veckan började det lukta avföring på tredje våningen

30 09 2013

Det första mailet var prydligt och korrekt. Efter att det hade ignorerats i en vecka vädjade sambon att det var min tur. Så det andra mailet var mer undergivet och vädjande. Det är alltjämt obesvarat. Osett. Flytande i intet.

Det är bokningstavlan till tvättstugan. Man behöver en nyckel för att kunna använda den. Utan nyckel ingen tvättid. Och någon, jag nämner inga namn här, märk väl, tog fel på datum när nycklarna skulle lämnas ut. En andra chans? Glöm det! Så nu står vi här. Med smutsiga underkläder i en ointresserad omvärld och undrar om vi måste sluta att träffa andra människor snart.

Men vad kan man vänta sig av en styrelse som håller personliga vendettor högre än planetens framtid?

Autentisk trapphuslapp, efter att någon cashat in ombildningspengarna och inte riktigt orkat slänga sitt överblivna skräp i korrekt anvisat kärl.

Autentisk trapphuslapp, efter att någon cashat in ombildningspengarna och inte riktigt orkat slänga sitt överblivna flyttskräp i korrekt anvisat kärl.

Det här med bostadsrättsförening verkar uppfylla alla mina värsta farhågor.





Hmpf

12 04 2013

Jaja. Den kan väl kanske hända att jag EN GÅNG vrålade ”Rise, my pretties! And kill. KILL!” En gång.

Så nu får man tydligen inte prata med växterna mer.





Den debile vandraren

30 08 2012

Och så var det den gången då det plötsligt slog mig att jag går jättefult. Jag var på väg till den lokala bekvämlighetsbutiken och kastade ett getöga högerut mot glasfönstret på en kinesisk restaurang. Och där, där gick det nån sorts… Ralph Wiggum-kopia. Stel överkropp. Putande röv (och mage). Ben som pinnade på med en löjeväckande frekvens. Det var mycket obehagligt. Skrämmande, rentav.

Men fick jag någon sympati? Kollegorna försökte ivrigt gissa vilken naturen av min upplevda fulgång var, med oroväckande många alternativ, och min flickvän lät, via länk, hälsa att hon gjorde bäst i att inte kommentera ämnet över huvud taget. Men senare medgav hon att hon sedan länge varit på det klara med att jodå, jag går fan inte vackert. ”Du liksom får ankstjärt när du går”, bekände hon. ”Du ser lite muppig ut när du går, men det vill jag ju inte säga så att du hör, du som är min älskade.” Det var ord som sved. Man blev ledsen.

Lyckligtvis är jag en okomplicerad man. Det krävs inte så mycket för att muntra upp mig.

En välfylld korvkoffert duger gott.





Ett ifrågasättande

7 08 2012

Det speciella med OS är hur det får oss att sitta med andan i halsen framför nån konstig sport vi knappt hade hört talas om förut. Friidrott och fotboll kan vi kolla på när som helst, nu vill vi ha landhockey, tyngdlyftning och bågskytte. Särskilt bågskytte, som kan vara en av de mest tv-vänliga sporten av dem alla. Sydkorea dominerar skyttet med båge (de är ju typ ninjor), vilket kan förklara varför även de mest maskulina bågskyttar bär ett harnesk med små gulliga Hello Kitty-liknande figurer på. (Nej, jag har ingen aning om vad det där skyddet är till för.)

Inget båg! Jag hittade bara inte nån herre på Google.

Velodromcykling blir en fest om Roberto Vacchi kommenterar den och vem hade kunnat ana att triathlon kunde vara en sån rysare? Men vissa sporter kan jag inte jobba upp nåt engagemang för ens om vi vinner varenda guld. Segling är en sån sport. Segling handlar om att manövrera en flytande manick under svåra omständigheter. Och jag är övertygad om att Lööf och grabbarna är helt sjukt välförberedda och skickliga på det de gör (enligt ett SVT-inslag hade de till och med jobbat fram ett nyskapande och löjligt effektivt sätt att öppna sina inplastade lunchmackor) men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ungefär samma sak som att tävla i svarvning i hagelstorm.

Sen finns det andra OS-grenar som, hur kul de än kan vara, är rätt tveksamma i ett så här stort evenemang helt enkelt för att det är orimligt att tro att deltagarna faktiskt är de största talangerna, utan att de i själva verket har hamnat där på grund av yttre tillfälligheter och omständigheter, och för att konkurrensen inte är särskilt nära att konkurrera med den på 100 meter löpning. Eftersom en stor del av världens nu levande elitidrottare inte hade tillgång till en velodrom, en segelbåt eller en häst när de var små.

Vad gäller hästhoppningen har man sagt mig att skrällaget Saudiarabiens vandel är av tveksam art då de har använt sina oljepengar (och det faktum att en prins rider för laget) till att köpa redan färdiga topphästar. Alltså inte helt olikt hur grannen Qatar köper in människor med stor idrottslig talang. Googla deras långdistansare eller fotbollslandslag om du inte förstår vad jag menar. Och det skulle ju placera hästhoppning i samma kategori materialsport/man-måste-ha-pengar-för-att-få-vara-med-sport som Formel 1. Å andra sidan behövs det lite spridning på OS-sporterna, och det säger jag inte bara för att jag har vuxit upp med rafflande tv-sändningar med Hugo Simon (som förresten fyllde 70 i fredags – grattis, Hugo!) på Gladstone i huvudrollen.

Hugo! Hugo! skreko vi alla.

Hur det än är med det kan ni aldrig få mig att begripa varför beachvolleyboll får vara med och leka. (Är man väldigt intresserad av fysik kan man faktiskt lika gärna titta på damernas landhockey.) Och sen har vi brottningen. Hallå där, säger du – brottning är ju den mest klassiska och primala olympiska grenen av dem alla! Ja, naturligtvis är den det, men ärligt talat, vad är det de håller på med på mattan? De stånkar och knuffas i 90 sekunder och sen måste nån ställa sig som en Saab. Väl där kan man få poäng genom att inte göra nånting. (Om man har tur, för tränaren kan när som helst kasta in en liten pinne, vilket betyder att han tycker att domaren är helt flängd och kräver videogranskning av nåt som hände förut.) Det spelar förresten inte nån roll hur många poäng man brottar till sig, om man nu skulle lyckas att faktiskt göra något som ger poäng för nuförtiden räknar man bara rondsegrar och en sån ger bara en poäng även om man kastade upp motståndaren i taklampan tre gånger Karelin-style.

Förlorar man en match betyder inte det att man får åka hem. För om man hade turen att förlora mot nån som var väldigt bra så får man brottas vidare i nån sorts tröstturnering som så småningom kan leda till en bronsmedalj, men hur det går till är svårt att sia om i det att den punkten i regelboken påminner ganska mycket om ritningen till rymdfärjan Challenger II. Det är bara en tidsfråga innan brottningsmatcher kommer att avgöras av SMS-röster.





Rapport från OS-soffan

6 08 2012

Jojo, lite har man väl hunnit reflektera över när man har parkerat arslet i soffan för att följa OS-giganter som Berenger BosseWerner Muff, Galen Rupp och Carsten Schlangen. Som till exempel att SVT:s kommentatorsteam inte har imponerat som de brukar. Och det är förvisso en ganska brokig samling de har städslat denna sommar. Kumlaindianernas gamla speaker snackar boxning med ex-boxaren och pilsnerfilmsimitatören Santiago Nieva. Och innebandylegendaren (med reservation för att det skulle kunna vara någon helt annan person som råkar ha samma namn, härregud, jag har inte researchat galet mycket) Peter Ahnberg kommenterar, lite otippat, segling. Till detta kommer vinjettpåor av en viss Jan-Allan Stefansson som en gång i tiden tecknade väldigt roliga serier om SJ och cineasm.

Der schlange. Medelgod medeldistansare.

Gymnasten Veronica Wagner är intensiv på gränsen till hjärnblödning som gymnastikbisittare (men på ett roligt sätt) och cykelfolket Ola Bränholm och Magnus Bäckstedt, gamle velocipedmatadoren han, gav oss en uppfattning om exakt hur överlägsna Eurosports Vacchi och Adamsson faktiskt är. (Och som vanligt slås man av hur orimligt många som har Örebrokoppling – skulle jag ha följt min barndomsdröm och blivit tv-kommentator i alla fall?) Basketexperten Lesli Myrthil har inte bara ett löjligt namn, han låter dessutom precis som man förväntar sig att en basketspelare ska låta. (Och det är alltså inte en komplimang.) Till och med en pålitlig lirare som Glenn Strömberg, expert bredvid Västra FF:s gamla skyttekung, har varit blek, oinspirerad och osedvanligt partisan under OS-sändningarna.

Bäst är, som vanligt, André Pops i studion. Inte så bra har hans sällskap varit. Även om jag, till skillnad från folket på Twitter, inte tycker att Y(r)vette Hermundstad är så dålig som det hävdats. Sanna Kallur är en annan historia. Visst, det har varit en extrem sommar, med både fotbolls- och friidrotts-EM, och nån gång måste väl folk få vara lediga, men jag måste ändå ifrågasätta SVT:s omdöme när de – igen – bjuder in den söta flickan från Dalarna till studion. Trots att de vet att hon är en smärre katastrof. Trots att de väl borde ha lärt sig att, hur kunnig hon än är om friidrott, hon saknar förmågan att delge tittarna detta på en naturligt sätt. Trots att man famlar efter skämskudden varje gång hon öppnar munnen (om hon ens får öppna den – i går kväll var det en sekvens efter 100-metersfinalen då hon fick komma in och säga ”Bolt” innan hon kopplades bort igen) och säger något självklart eller meningslöst.

Sanna Kallur är jättevass på häcklöpning och på att spöa Lars Ohly och Rami Shaaban i sprintertippande (på Twitter i går – surrealistiskt!), men som expertkommentator är hon historiskt usel. Ernst Brunner, du är förlåten!

Slutligen har vi Kajsa Bergqvist (who is also from Sollentuna). Hon är inte usel på samma sätt, men hon blinkar. Hon blinkar så att man nästan får epilepsi, och när man väl har noterat det slutar man att lyssna på vad som sägs och kan inte tänka på något annat. Varför blinkar hon? Har hon fått en stroke? Är det morsekod? Vad vill hon säga i så fall? Hjälp, Marie Lehmann är ett psyko, ta mig härifrån? Nej, det går ju inte.

Lebemannen, snusförsäljaren, rockpoeten.

SVT-reportar testar OS-idrotter är däremot en fullträff. Det är alla inslag som på något sätt inkorporerar Jimmy Nordin. I morgon tänker jag håna ett antal OS-idrotter. Det blir kul!





Ondskan, den allt överskuggande

16 06 2012

Kommer ni ihåg det där jag sa om att jag inte kände igen mitt Ryssland längre? Jag tar tillbaka allt.