Ett rasande spännande tillägg om ett eventuellt skägg

4 09 2009

…så semestern var plötsligt över och morgonmötet ägnades åt att diskutera mitt ”skägg”. ”Ett skägg ger karaktär åt ett ansikte”, påpekade Bajaren. Jake the Snake, för dagen i en tunn mustasch, höll med och tillönskade skägget en ärofylld famtid. ”Men sticks det inte?”, undrade Big Red, medan Lillvikarien var lite mer försiktig: ”Men… hade du sådär mycket skägg innan semestern?” På det hela taget mottogs mitt ludna nylle genomgående positivt, vilket egentligen inte borde förbluffa mig så mycket som det gjorde med tanke på hur mycket tveksam ansiktsbehåring som skådats på redaktionen genom åren. Och när jag tänker på saken så finns det nu inte en enda manlig journalist inom väggarna som inte ståtar med någon form av skäggväxt i sitt anlete. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Och med den cliffhangern ur vägen ska jag bege mig för att hämta hyrbilen inför helgens road trip till en plattare del av Sverige.





Eurovision countdown

16 05 2009

Det är möjligt att jag utlovade nån form av all-time ESC topp 10 häromdagen, men vi kan nog enas om att det var ganska väntat att jag skulle skita i det och spela Football Manager i stället. Det här är ändå den enda schlagerlåt du behöver:

(Den som vill grotta ner sig på egen hand söker förslagsvis på ”Eurovision Best Remix” på Youtube)

Däremot har jag funderat lite på den ”nationella egenarten” kontra ESC på sistone. Den riktigt uråldrige läsaren minns kanske att just denna var en viktig del av tävlingen en gång i tiden, något som gjorde den till en bitterljuv orgie av bizarr musik på jättelöjliga språk. Men man kan ju ändå tycka att ett lands ESC-bidrag fortfarande torde spegla sitt hemland åtminstone då och då. Därför blir man lite förvånad om man jämför olika grannländers bidrag på senare år.

Vi har Norge och Danmark. Norge – kyrkliga, äppelkäcka frisksportare med lagar, baserade på moral, mot Danmark – egensinniga lättingar med konstant promillehalt i blodet. Vilka låter roligast? Ändå är det Danmark som dyker upp varje år med en rövtrist vuxenpoplåt du har hört jättemånga gånger förut trots att du egentligen inte ville höra den alls och Norge som genomgående bjuder hyfsad kvalitet.

Och vi har Grekland och Turkiet. Grekland – partyglada strandraggare, fria från en faktiskt ganska jobbig militärdiktatur, och Turkiet – chauvinistiska muselmaner med håriga ryggar. Och så är det Turkiet som varje år kommer med något nytt och fräsigt (och inte sällan bra) medan Grekland kört fast i nån sorts undermålig medelhavsdiscobakfylla man inte kan bli annat än lätt illamående av. Det är jättekonstigt. (Och det äcklar mig förstås nåt rent gränslöst att det är Danmark och Grekland som brukar placera sig bäst.)

I kväll räknar jag ändå med norsk seger. Jag försökte tycka illa om den tvålfagre vitryssen med fiolen men det höll inte i längden. Jag gillar det jättemycket. Där bakom hoppas jag på Frankrike – bedagad skönhet barfotavaggar dekadent fram en Brelsk tolkning, hur kan man inte gilla sånt? Bosnien – det har jag ju redanvarit inne på, Estlands lilla skogstroll, och den ukrainska chokladslampan som gör en alldeles svettig bara av att titta på. Fast allra ballast vore det såklart om den bindgalna moldaviska folkdansen vann. Den är ju inte alls dålig den heller. Sverige torde kunna ramla in på en 16:e plats eller så.

Så. Nu lovar jag att inte knysta det minsta om schlager förrän tidigast nästa år.





Polsk zchlager

12 05 2009

… gillar jag inte, men jag tänker ändå följa schlagerspektaklet i veckan. Jag ber i förväg om ursäkt för detta. Som underhållning är det trots allt svårslaget, även om det förstås vore ännu bättre om det faktiskt förekom lite bra musik i tävlingen också. Oavsett vad det står i tävlingens stadgar så är ju melodierna det minst intressanta i buljongen. Kvällens semifinal är ett bra exempel, ity där är alla låtar dåliga. (Nja, alla utom en åtminstone. Bosniens balkan-Coldplay är inte så våldsamt puckelryggigt, men det är möjligt att jag är färgad av den fabulöst tjusiga kåmmunistestetiken i deras förhandsvideo och av att de snott en strof från senare års klart bästa schlagerbidrag Leyla med Hari Mata Hari.)

Däremot finns en oförglömlig vitrysk frisyr, en tjeckisk superhjälte i orange sparkdräkt, en medelmåttig Elvisimitatör, en flicka som heter Anuš och en spänd förväntan över huruvida Bulgarien tänker visa lika mycket nuffsingar på scen som de gjorde i sin video.

Men annars är det alltså blekt. Islands ballad, Portugals… ja, Portugal-låt och Finlands daterade E-Type-techno (i vanliga fall hade jag sannolikt spottat på den, men här måste man beakta sammanhanget) borde kunna gå vidare. Jag gillar det nämligen bäst när det låter schlager. Få saker irriterar mig så mycket som när någon försöker smussla in dussinpop – alltså sådant som ens öron även i normala falla riskerar att utsättas för – i denna fina tävling, märkligt nog. Eller det är kanske inte så märkligt, det är ju rimligtvis lättare att känna igen skit om man har mycket att jämföra med. På detta är Grekland något av mästare, och jag hatar deras bidrag mest av gammal vana numera. Ja, de gick ju till och med och vann med ett bidrag som hade odödlig lyrik i stil med:

You’re Delicious
So Capricious
If I find out you don’t want me I’ll be vicious

Say you love me
and you’ll have me
In your arms forever and I won’t forget it
Men nog om mitt hat. Jag var länge säker på att Sveriges chanser skulle vara obefintliga, men sedan fann jag mig i morse med att gå och tralla på den ofattbart ostiga versen i det svenska bidraget. Och om en person med så högstående smak som jag kan fastna torde en och annan mer svagbegåvad kunna ringa in en röst eller två. Låten är ju inte så värst, men Malena Ernman verkar onekligen vara rätt så, som vi journalister brukar säga, skön.

Kvällens skräppop förklädd till schlager manifesteras av Turkiet (som gör årets Greklandlåt – Grekland representeras i stället av en avdammad gammal Güntherlåt), Schweiz’ beiga pojkband och Rumäniens hiskeliga bimbopop. Går någon av dessa vidare (och det kommer de naturligtvis att göra) kommer jag att bli lite ledsen i ögat. I en stund. Sen går jag vidare med mitt liv.




Ännu mera svensk schlager! Hurra!

17 03 2009

I svallvågorna av det otroliga gensvaret på min lista över fem bra svenska schlagerbitar från 2000-talet kommer i dag den efterlängtade uppföljaren Tio bra svenska schlagerbitar genom tiderna (i kronologisk ordning). Piffigt illustrerade av YouTube-klipp från när det begav sig (stäm mig inte, snälla SVT). Är det inte härligt, så säg?

1. Inger Berggren, 1962

2. Towa Carson, 1967
(Jag hittade inte originalet, så ni får hålla till godo med en gammal knarkare i stället)

3. Tommy Körberg, 1969

4. Ann-Christine Bärnsten, 1975

5. Magnus Uggla, 1979

6. Ted Gärdestad, 1983

7. Glennmarks, 1984

8. Lena Philipsson, 1988

9. Tommy Körberg, 1988

10. Loa Falkman, 1990