Snabbrapport

4 07 2011

Det är nånting med Metallica, de saknar den där extra charmen. Visst de har onekligen låtarna. De är ensamma ansvariga för att ha gjort den hårda rocken mainstream, de får medelålders mellanchefer att dansa lustigt, men jag kan ändå inte känna samma kärlek till dem som t ex Maiden eller Slayer. Det är bara en åsikt – det blev ganska uppenbart när 50 000 pers vägrade att sluta sjunga allsången till The Memory Remains att ingen håller med mig.

Anthrax tjuvstartade, och det vi hann höra imponerade inte, även om Joey gjorde det i Indians. Megadeth, däremot, kom med en väldigt trevlig låtlista. Jag saknade Hook In Mouth, men i gengäld fick vi både Wake up Dead och Peace Sells, och Messa fick Symphony of Destruction vilket fick den framtunge hårdrockaren framför oss att nästan gå sönder av lycka. ”Fy fan vad tajt! Så jääävla bra!” Han rockade å andra sidan till alla band som i trans. Man kan sammanfatta det som så att vi var betydligt mer förtjusta i honom än i den breda mannen bredvid som tog upp ett och ett halvt säte, aldrig satt stilla samt hade potenta armhålor som genomgick en märkbar kemisk reaktion i den kvava värmen. Till sist blev jag tvungen att strängt be honom skärpa sig.

Slayer var dem jag helst ville se, men jag är inte helt nöjd med deras spellista. Men Tom var så där mysig som bara Tom Araya kan vara, och batteristen Dave Lombardo var i så fin form att min mjälte kom i självsvängning.

Metallica, det går inte att förneka, bjöd på en maffig show och i stort sett allt man kan begära. Höjdpunkten var nog den högst otippade Orion The Call of Ktulu följt av One. Ekvilibristiskt framfört. Då kan man överse med Lasses fjolliga handlag med trumstockarna och att Robs stretchövningar får det att kvittra i sambons underbyxor.

På det hela taget var det sex magnifika timmar underhållning. En stark fyra är det minsta man kan ge.





”Den musikaliska kvalitén inom THRASH METAL är stundom under all kritik”

1 07 2011

Ja, det stämmer. Det går bra att vara hur avis som helst. Jag har återbördat EN HEL KASSE OKEJ från föräldrahemmet.  Och det är förstås inget man bara stressar igenom. Det är sånt man har semestrar till, och jag lär återkomma till ämnet. Men helgen till ära har jag bläddrat igenom några OKEJ från 1985. Jag fastnade för Jörgen Holmbergs något onyanserade artikel om det nya fenomenet thrash metal. ”Ett i Sverige vanligt misstag är att stava namnet utan h:et. Thrash metal. Men h:et måste vara där annars försvinner ursprungsbetydelsen. Thrash betyder nämligen inte ”skräp” utan ”tröska” på engelska”, slår Jörgen fast (och kastar sedan ner Power Metal och Death Metal i soppan (Jörgen skäms inte för att använda versaler på egennamn nämligen)).

OKEJ är ju, det har jag blivit väl medveten om under en veckas bläddrande, inte någon neutral popmusikbevakare. En artikel bör ju ha en vinkel, och i OKEJ är vinkeln oftast tävlingen om vem som är snyggast, störst eller värst. Och dyker det upp något kontroversiellt är man inte sena att välja sida. Oftast, naturligtvis, på kidsens sida men, som vi här ser, inte nödvändigtvis. ”Döden är förstås populär att sjunga om. Eller vråla och kvida om. Någon sångare har jag inte lyckats hitta på plattorna. ‘Mikrofontortyr’ har en av grupperna uppriktigt skrivit på omslagets baksida”, konstaterar Jörgen för att förtydliga. Intressant nog blott tre nummer efter att OKEJ publicerat den allra sista intervjun med Metallicas Cliff Burton. (Vill man hävda i alla fall, men faktum är att Cliff är den enda medlemmen utan pratminus. Däremot berättas det om hur han går loss på en felparkerad Södermalmsk damcykel.)

Snart bortglömda?

Metallica är störst, hävdar Jörgen, redan i februari 1985 var de det. ”De är det enda TM-gäng som lyckats ordna ett kontrakt med något av de stora skivbolagen, Elektra.” I tidigare nämnda Metallica-intervju hävdar dock  Kirk Hammet att Metallica minsann är Power Metal, och tar bestämt avstånd från alla thrashanklagelser. ”Definitivt inte Thrash Metal. Sådant sysslar Slayer och Hellhammer och de andra banden med. För dem är det bara imagen som gäller.” (Slayer omnämns mycket riktigt som ett gammalt sminkband i artikeln.) Kanske är det därför som Jörgen är snäll mot Metallica. ”Metallicas förre gitarrist Dave Mustain (sic), sägs ha blivit av med de alkoholproblem som ledde till kicken från gruppen. Mustain har nu sitt eget band, Megadeth, som han beskriver som ‘progressiv jazzrock-Heavy Metal i punktempo. /…/ Dave Mustain är idag sur på Metallicas medlemmar. Han skrev mycket av det tidiga materialet och hävdar att hans gamla grupp nu stulit många riff från honom till plattorna.

"Dave Mustain".

Slayer gillar Jörgen Holmberg inte alls. ”Slayer, en (sic – det är förbluffande mycket stavfel i OKEJ) av de mest framstående banden, ligger på en av sina pressbilder och krälar på en halvnaken kvinna som de spyr blod på och hotar med en stor dolk. Perverst!” Och senare: ”Slayer låter otäckt dåligt. Inga låtar, inget musikaliskt tänkande, bara rått och ösigt med två gitarrister. ‘Sången’ liknar Cronos i Venom. En andra LP, ‘Hell Awaits’, finns snart ute. Den har bandet lovat ska vara ‘100% tyngre’. Efter första plattan sa de att Slayer var tyngst i branschen.

Perverst!

Men Anthrax då, undrar du. De tokroliga mysthrasharna från östkusten? Ack nej, inte heller de finner nåd hos Jörgen: ”De ser nästan städade ut. Men låt er inte luras av det yttre. Man har kul åt det hejdlösa öset på LP:n ‘Fistful of Metal’ under en eller två låtar. Sedan har man fått nog, nog, nog! Och vilken kräksång av Neil Turbin sedan! Han är utbytt mot Joey Belladonna på kommande skivan ‘Spread It’.” Föga anade han väl att Scott Ian skulle komma att stanna hemma från en Europaturné för att vara något så ytterst ohårdrockigt som pappaledig 26 år senare. Sedan fortsätter Jörgen att smäda en hoper andra band i genren: Exodus (”tilltalar hårdrockare såväl som punkare med sitt vilda och besinningslösa tempo”), Exciter (”Har ni hört ett startfält med F1-bilar dra iväg? Då har ni hört ett utmärkt smakprov på hur den här trion låter.”), Voi Vod (”De har beskrivits låta som allt från en skenande hårtork till cementblandare /…/ de bygger upp en vägg av massivt oväsen med de värsta avgrundsvrål till sång ni kan tänka er!”) och Celtic Frost (”får Hellhammer att låta som impotenta veklingar”).

För fler pinsamma bilder på tuffa hårdrockare, besök metalsludge.

Exciter har jag förvisso aldrig hört, men övriga uppräknade band torde väl höra till den hårda rockens allra mest inflytelserika band. Jörgen ska ändå ha kredd för att han i OKEJboken vägrar att göra avkall på sitt thrash-hat, även om han hade ganska fel i sin önskning om att marknaden fort mättas så att ”högkvalitativ hårdrock med låtar och musikalisk intelligens” slipper att dras med i en våg av moralpanik. Stäm mig inte, Jörgen, för att jag, i strid mot upphovsrättslagen, har plankat nästan en hel artikel.

Celtic Frost - för hårdrocken vad Kraftwerk är för syntetisk musik.

På söndag – och här kommer poängen – kommer jag och Messa att vrôla ikapp med The Big Four – Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Det blir ljuvligt. Om jag får välja spelar de de här låtarna.

Var inte ledsna. Det går på tv också.





En sedelärande historia om fukt

8 08 2010

Jag är inte någon vän av konsertupplevelsen. Man kan stå längst fram vid scenkanten om man vågar, men då får man räkna med att bli mosad och måste koncentrera sig på det lika mycket som på musiken. Man kan ställa sig längre bak i folkhavet, men då ser man ingenting. Eller så kan man backa ännu mer och ställa sig på betryggande avstånd och kolla på storbildsskärmarna.  Där ljudet dessutom är bättre. Men då känns det som om man lika gärna kunde se det på tv. Och som farbror vill man ju gärna skydda hörseln, så proppar är ett måste. Problemet som då uppstår är att man hör sig själv väldigt bra när man sjunger med, får för sig att alla andra också hör din kraxande stämma och att man därför måste behärska sig. Dock – ibland är banden så feta att man bara måste gå igenom skärselden ändå.

Sonispheredagen började inte bra. Så fort vi gick utanför dörren för att ta oss till Stora skuggan så började det regna. Ett obehagligt drisslande som inte var alltför störande men som levde rövare med frisyren. Väl framme vid Universitetets t-banestation skulle det visa sig att samtliga 4 rulltrappor stod stilla. Set var en sällsam syn att se ett hav av hårdrockare stånka sig upp för trapporna med manuell kraft. På väg mot själva festivalområdet började regnet tillta, och vi förstod att det skulle bli en sån dag.

Perfekt, tänkte jag, när jag hörde Anthrax sparka i gång med Caught In A Mosh. Vi kommer precis lagom! Men jag bet mig i tån. Det visade sig ta en dryg halvtimme att ta sig igenom entrén, med dubbla visiteringar och stora plakat som påpekade att det var förbjudet att ta med sig flaskor, paraply eller vapen. Det sista var ganska klokt, för det skulle visa sig bli många tillfällen under dagen då vi önskade att vi hade varsitt vapen att skipa rättvisa med. När vi hade köpt vår korv och vår folköl hade Anthrax redan gått hem, så vi letade oss fram till den scenen där Hammerfall skulle spela i stället.

Jag är inget stort fan av Hammerfall. Jag kan tycka att de är en smula bakåtsträvande i sin envishet att låta som ett tyskt power metalband från 1985. Men Messa gillar dem, och man måste ändå respektera deras principfasthet. De är ett helt OK liveband, och Jocke Cans vet hur man tar publiken. Jag måste kanske omvärdera dem. Extra plus för trummisen som lät som en hjord skenande bufflar, som vore han trummis i Manowar. Och till gitarristens stiliga Onkel Kånkel-linne (Rest in piss!)

Slayer struntar i scenshow. De bara öser på. Och efter deras inledning, med South of HeavenWar EnsembleSpirit In Black och Dead Skin Mask var kvällen redan räddad. Tom Araya, nu nyopererad och utan headbang, brydde sig inte ens om mellansnack. Han bara log sitt pillemariska Mona Lisa-leende, som var han på väg att släppa en brakare. Jag såg att någon recensent tyckte att Slayer kändes lite trötta och att Anthrax var bättre – jag har inget att jämföra med, men nog tyckte jag att Slayer var en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Iggy Pop, 63, turnerar med sitt gamla Stooges och spelade därför bara Stoogeslåtar. Inget fel i det, men efter Raw Power och Search and Destroy bestämde vi oss för att prova vår lycka i ölkön. Så vi missade när han rullade sig i leran i diket. Ville man så kunde man nämligen köa i en halvtimme för en plastmugg folköl á 50 pengar. Som hittat. Dessutom blev man inte lika blöt om man packade in sig i en kö. Vi vågade inte ockupera en baja-maja. För nu kom syndafallet.

Bild: Lina Boström Einarsson/Aftonbladet

Ända sen det gick upp för oss att det sannolikt kommer att bli regn under Sonisphere hade vi fantiserat ihop olika skräckexempel om hur jävligt det skulle kunnat bli. Det blev ännu jävligare. Det blev rena parodin. Det fullkomligen hällde ner och inte ens våra föredömliga (och jävligt hårdrockiga) regnponchos hjälpte det minsta. Vi var dränkta råttor. Vi stod tätt ihopkurade och kände hur benen och fötterna blev allt blötare, medan vi försökte skyla våra öl så att de inte skulle svämma över. Och när vi trodde att det inte kunde bli värre så började det regna ännu mer. Nu så att det verkligen gjorde fysiskt ont när regndropparna kraschlandade ner i ens huvud. Stora skuggans gräsmatta förvandlades snabbt till ett träsk och det var inte ens idé att försöka se sig för var man gick för man sjönk ner i dyn överallt. Och folk knöt plastpåsar runt fötterna eller gav helt enkelt upp, klädde av sig och kastade sig i leran. Det var helvetet!

Och i det läget skulle Alice Cooper, 62, på. Men som han gjorde det! Jag såg en liveshow med Alice på tv för ungefär 20 år sen, och den han gjorde i går var, tja, precis samma. Uppdaterad med Poison. Och även om de effekter som förmodligen var skithäftiga 1985 inte var lika häftiga i dag så var det ändå riktigt bra. Han vet att ge publiken det publiken vill ha, och därför är det kanske inte jättemärkligt att bandet både började och slutade med School’s Out. Giljotinen, tvångströjan, svärdet och babyn, allt var där, och nästan allt kastade han ut till publiken. Jag tycker inte att Alice Cooper nådde upp till Slayer och Maiden (men Messa tyckte att han var kvällens höjdpunkt) mest för att han helt enkelt har ett sämre låtmaterial att jobba med.

Gammal är äldst.

Efter Alice kom Mötley Crüe och äntligen gav regnet med sig. Många hade redan givit upp och gått hem vid det här laget, men inte vi. Vi är alldeles för mycket hårdrock för det. Mötley kändes mest trötta, och det mest minnesvärda var Tommy Lees, 48, episka mellansnack: Hallåhallåhallåhallå! [paus] I love you! [obekvämt lång paus] Motherfucker… Yeah… [Paus] Fuck! Sweden must be the best place to be horny in! [Och publiken nickade och sa ”Indeed. Indubitably!” Och sedan fyllde Vince Neil på med att proklamera att vi minsann var the ultimate metal audience [och publiken nickade och skanderade ”Indeed. Indubitably!” Jag har en teori om att musiker är precis som alla andra jobb – det är jättekul i början och man går in med all sin entusiasm, men efter ett tag blir det ändå bara ett jobb som måste göras och det som återstår är ens yrkesskicklighet. Och det är därför Mötley Crüe gjorde två bra skivor och har gått på tomgång sedan dess. Iron Maiden däremot är fortfarande världens största band.

Och som headliner kunde de kosta på sig att inte – likt kvällens övriga akter – bjuda på en hitkavalkad. I stället bestod de första 80 minuterna (med undantag för Wrathchild) på låtar från 2000-talet, Brave New World och framåt. Men inte blev det sämre för det. Brave New World är en magnifik skiva, men jag måste medge att jag inte lyssnat mycket på de två plattorna efter den. Efter gårdagens konsert känns det som om jag borde göra det. Gitarrsoundet var lika fett som vanligt, Bruce Dickinson fyllde 52 och var på ett strålande humör. Adrian Smith ser mer och mer ut som en bedagad lebeman, men kan någon förklara Steve Harris t-shirt för mig? ”Whale. Oil. Beef. Hookers. (Eller eventuellt ”Hooked”.) WTF? Mot slutet bjöds det så på lite äldre grejor och Fear of the Dark framkallade sedvanlig gåshud.

Och en varm dusch har nog aldrig känts så skön som den vi tog när vi kom hem i går natt.





You can’t spell Megadeth without ”egad”

24 05 2010

I min späda ungdom var det Yes och Police. Sen kom Kill ‘Em All och Gud såg att det var gott, och musiken blevo äntligen hård och allt blev bra och fint och bra. Men Metallica tyckte att deras gitarrist Dave Mustaines knarkvanor samt frisyrer var för osunda och bad honom snällt att sluta i bandet, varpå Dave grundade Megadeth. Snart insåg Dave att den gitarrist han städslat, Kerry King, såg på tok för hård ut och att hans status som frontfigur kunde bli hotad, så han valde att inte förnya Kings kontrakt. Varpå King hittade några lika hårda snubbar och startade Slayer. Och samtidigt på östkusten, helt orelaterat, bildade ett gäng snubbar som tyckte om att gå runt i shorts Anthrax.

Östkustthrash - ej att förväxla med västkustthrash.

Sålunda, under det tidiga 80-talet, korsbefruktades vad som skulle bli allmänt känt som The Big Four of Thrash Metal, och den musik de skapade under 80-talet skulle ingen annan rockkvartett med snabba gitarrer som specialitet därefter komma i närheten av (bortsett från det sorgligt okända engelska bandet Sabbat, men det låtsas vi inte om eftersom det tar bort lite av effekten.)

Och vad fan har allt detta med nånting att göra, frågar du med elak blick och kort tålamod? Jo, det ska jag tala om. De har detta gemensamt. Den 22 juni strålar de fyra stora samman i den bulgariska huvudstaden för att ånyo frälsa världen med sina kompositioner. (Ja, åtminstone hälften av originalmedlemmarna lär väl var med i alla fall.) Och om du väldigt gärna vill så kan du alltså se det, utan att behöva flyga östeuropeiskt flygbolag, på bio. Det är nästan så att man blir lite sugen. Biljetterna släpps tydligen på fredag.