Johnozzy

26 05 2012

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.

Annonser




Veckans despot

12 04 2011

Den sorgsnaste, och därmed roligaste, bild jag någonsin sett på en despot torde vara den på Laurent Gbagbo (the g is silent) som tapetserade morgonens SvD. En nyss gripen ex-president darrar synligt med sin stora underläpp, inga problem för gummiansiktet Gbagbo, iklädd en skrikig hawaiiskjorta! Det är en fantastisk skjorta som står i underbar kontrast till mannen som bär den – en stor bister man som drivit ett relativt välmående land till ett tokvåldsamt ställe. Jag föreställer mig att jag hade reagerat likadant om Göran Persson hade givits sex spalter morgontidningsutrymme uppsnofsad i enbart bermudas och foppatofflor. Döm om min sorg när det visar sig att den fantastiska bilden inte står att finna på nätet. Vi får hålla till godo med dessa.

Den här skjortan är visserligen inte heller att leka med, men var är färgerna, Laurent? Färgerna!

När det kommer till despotism har Laurent Gbagbo inte mycket att sätta emot legendarer som Omar Bongo eller Kung Gyanendra – trots långvarigt inbördeskrig och en skvätt folkmord, man kan ju knappt med fog kalla honom diktator, vilket torde vara ett minimikrav för sköna envåldshärskare – men jag vill hävda att den där skjortan gav honom en plats i historien. Tack för det, Laurent.

UPPDATERING: Cirka 20 sekunder in i det här klippet så får man se hur Gbagbo får hjälp med den episka skjortan. Enjoy.

Bonusklipp med Göran Persson:





För övrigt…

5 03 2011

…är jag besviken på gränsen till bestört över bristen på lovord och hyllningar gentemot min nya fina Traktortischa. Skämmes!

Hur en lebeman klär sig, del 17.

Nu ska jag gå och dricka öl. Ni kan väl kolla in rulltrappor eller nåt så länge, OK?





Bokblogg 13: Giganten

27 02 2011

Kärnan i bra litteratur är, förutom att underhålla, att ge läsaren en känsla av att komma till någon form av insikt – att känna att det här, det förklarar varför världen ser ut som den gör. Sådana böcker tar folk till sitt hjärta. Vilken tur då att det finns en hel genre som per definition vill förklara hur världen fungerar – reportageböckerna.

Under min första vecka på JMG blev vi tilldelade en A4-sida som listade bra reportageböcker. Innan terminen var slut hade jag plöjt igenom dem alla (utom Liza MarklundsSprängaren”, som enligt uppgift fanns med för att den ”skildrade livet på en kvällstidning”. Jag har fortfarande inte läst Sprängaren, men jobbat på en kvällstidning, så jag vet inte hur korrekt den skildringen är.) men det var fortfarande mitt förstaval som lämnat det största intrycket. För vad är väl lämpligare för en sportjournalistwannabe att läsa än Fotbollskriget?

Dramat består i den fruktansvärt motspänstiga materia som en politiker stöter på när han ska ta första, andra, tredje steget mot maktens höjder. Han vill göra någonting bra, han tar itu med arbetet och efter en månad, ett år, tre år, ser han att det inte blir någonting av det hela, det faller sönder, rinner ut i sanden. Allting står hindrande i vägen: århundraden av underutveckling, primitiv ekonomi, analfabetism, religiös fanatism, stamvidskepelse, kronisk undernäring, ett kolonialt förflutet med dess förnedring och fördumning av de underkuvade, imperialisternas utpressning, de korruptas glupskhet, arbetslösheten, den negativa handelsbalansen. Med sådana stötestenar är det inte lätt att komma framåt. Politikern börjar nu bli otålig och söker så småningom diktaturen som utväg. Diktaturen föder opposition. Oppositionen organiserar en kupp.”
– Ryszard Kapuscinski, Fotbollskriget

Berättare.

Dagens bokutmaning lyder Day 13 – Your favorite writer. Och för mig är det inget svårt val. Under många år var Ryszard Kapuscinski Polens ende korrespondent i Afrika. Så vad kunde han göra annat att resa runt i hela Afrika och studera hur Afrika fungerar? Sedan skrev han. Och sedan gjorde han underbar litteratur av sina historier. Hans texter är så träffande, så avslöjande, att alla som någon gång rest ens lite i hans spår blir slagna av häpnad. ”Precis så där är det!”, tänker man, och sedan irriteras man över att man inte själv insett det självklara. Det är därför alla journaliststudenter vill skriva som Ryszard Kapuscinski. Och om jag inte hade varit för gammal för att ha idoler så vore han min.

Kapuscinski dog 2007. Tyvärr. För vem hade inte velat höra vad han haft att säga om tillståndet i arabvärlden i dag?





På låtsas och på riktigt

12 02 2011

Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att det inte är tillåtet att vara rolig i musik om man vill bli tagen på allvar. Försöker du ändå så kan du räkna med att bli förpassad i larvfacket och hamna på samlingsskivor ihop med Eilert Pilarm och Bröderna Djup – slikt har drabbat seriösa musikutövare som Torsson, Just D och till och med självaste Cornelis (även om han senare kraftigt tog avstånd från sina tidiga lustifikationer). Detta är en verklighet som till exempel Doktor Kosmos, som förklätt sin vänsterpolitiska musik med humor och självironi, har fått leva med. De skrev till och med en låt om det, På låtsas och på riktigt. (Det är alltså ingen slump att det fallit på Doktor Kosmos-gitarristen Martin Aagård att skriva en text om mockbloggar häromveckan.) Den finns inte i någon vettig version på tuben, men däremot en annan inspelning som exemplifierar varför det är så svårt att blanda humor och allvar i musik och ändå bli tagen på allvar.


Blåvita flingor – en svidande uppgörelse med en förlorad välfärdsstat, eller bara två och en halv minuter trams?

Så har det åtminstone varit förr,  men vissa tecken tyder på att en attitydförändring är på gång. På senare år har det nämligen dykt upp ett flertal artister som tar sin ”skojmusik” på allra högsta allvar och fått ett starkt publikt följe på vägen. De är dagens Spinal Tap – mockrockarna – den naturliga efterföljaren till mockumentären, fortfarande det nya svarta inom tv-underhållning. I dag tänkte jag att vi kunde snacka om det, så har ni 20 minuter över så kör vi nu.

Tack vare den ständigt lika relevante David Nessle hände det sig häromdagen att jag fick göra bekantskap med steampunkgiganten Professor Elemental (inte att förväxla med den kroatiska hiphopensemblen Elemental), och som en naturlig följd av detta började jag forska i mockrockens nutid. Paul Alborough aka Professor Elemental – tropikhattsportande upptäcksresande med perfekt diktion och ständigt sällskap av sin apbutler Geoffrey slog oväntat igenom i hemlandet 2008 med sin kärlekssång till te, Cup of Brown Joy, och under vintern har hans nya singel Fighting Trousers legat högt på YouTubes mest sedda klipp-lista. Tror jag det, professorns diss mot chaphopparen Mr B The Gentleman Rhymer, den efterapande rimmarparodikern, är onekligen så hård att den bryter mot Genévekonventionen.

”Over the last couple of years, I have hardly been able to do a gig without someone mistaking me for B or asking if I am going to battle him. People tell me he has been biting my style, ripping me off etc. Anyway, I am a hip hop emcee first and foremost and the way to settle things in hip hop is by way of a lyrical battle. Hence the song ‘Fighting Trousers’”, säger professorn själv.

Nog för att det räcker att rappa på The Queen’s English för att väcka mitt intresse, men en extra bonus är ju att det faktiskt är ganska… tja, bra. ”It’s hip hop really, just that ol’ boom bap… Served with scones and cream.” Fördjupning: Här finns en intervju med steampunkarens alter ego, och här kan man lyssna på hans båda skivor, Rebel Without Applause och The Indifference Engine.

Vem är då hans dödsfiende, mannen med farfars mustasch och banjolelen, vem är Mr B? Faktiskt en riktig yrkesman, vid namn Jim Burke, med ett förflutet i hiphopbandet Collapsed Lung, om vilka jag vet intet. Men tydligt är att Brighton inte är stort nog att härbärgera två så artiga artister samtidigt, varför vi nog har att vänta ett rapbattle to the tears chaphopparna emellan inom en snar framtid. Och det är väl inte förmätet att tro att billiga parodier i stil med denna är vad som väckt Professor Elementals vrede.

Samtidigt, i kolonin Amerika, har ett annat fiktivt band rönt stora framgångar i den verkliga världen. När de tecknade deathmetallarna i Dethklok, från tv-serien Metapocalypse, castades med riktiga människor i avsikt att släppa en skiva så klättrade den direkt in på 21:a plats på Billboards albumlista. Inte illa pinkat av ett dödsband som egentligen inte existerar. Numera turnerar de då och då precis som om de vore riktiga pojkar. Och lite stolta kan svenskar vara över leadgitarristen Skwisgaar Skwigelf, vars svenska bakgrund manifesteras av en tung accent, en bristfällig förmåga att böja verb, samt hans jättesvenska namn. (Vilket kan eller inte kan förklara varför de valt ett bandnamn som låter avgjort bulgariskt).

När musikbranschen skriker efter innovativa band är det tydligen det här de får – låtsasband som har jobbat lite extra på musiken. Och då har jag inte ens nämnt Flight of the Concords eller Tenacious D (eftersom alla redan känner till dem). Eller för den delen tubapunkarna i Ola & Potatisarna eller Sveriges egna plojdödsband Sportlov, som vi redan har avhandlat i bloggen.

Sist, men inte minst, måste vi även prata om Steel Panther. För den som är nere med genren i fråga är Steel Panther de som låter bäst, och även mest Spinal Tapiska. Och följaktligen också är störst – googlar man omnämnanden i svenska bloggar får man ett ganska imponerande antal träffar bland diverse unga och i själen unga flickors bloggar – och det förklarar också hur man lyckats få med Sarah Silverman och någon som åtminstone liknar Nicole Kidman väldigt mycket i en video.

Med oantastliga frisyrer och lyrik i stil med
She had boobs like water melons and breathe like rotten eggs
I know your hungry
I can see it in your eyes
Cause your looking at me like I’m a side of fries
I want to take your chubby ass back to my place
And squirt my baby gravy all over your face Yeaaahh!!!

Fat girl
She everything i wanted and more
Fat girl
She can’t fit through the door
woooooah woooooah
Thar she blows
– Fat Girls (Thar She Blows)

skulle de kunna vara ett helt autentiskt hair metalband från 1983. Men det är de alltså inte. De är bara på låtsas. Vilket inte hindrade dem från att spela på Sweden Rock förra året. Och deras YouTubekanal torde vara rena julafton för dem som tycker att Mötley Crüe, Van Halen och Whitesnake är det bästa sedan skivat bröd. (Jag tittar på dig nu, Sienna).

Musikens framtid?

Jag kan inte låta bli att tycka att det här är en ganska spännande utveckling. Finns det fler parodiband som jag borde känna till?





Bra skit: sambo

16 01 2011

Nej, man har kanske inte varit den allra bästa pojkvännen den här helgen. Först kom Mamma och mammas nya kille Vapenhandlaren (med hund) på besök. Efter vårt besök i somras har vi misstänkt att mamma inte är jätteförtjust i Messa, men i går verkade hon stiga i aktning. Kanske beroende på den där boeufen hon slängde ihop? Sen tvingades hon genomlida anekdoter om vilda fester jag haft i barndomshemmet och andra måttligt spännande historier, som hon märkligt nog verkade uppskatta. (Samt ”sanningar” om vargjakt och gamla Hitlertyska rekreationsorter från Vapenhandlaren.) Och sen tog jag fram den irländska whiskyn.

Följaktligen har jag inte varit i toppform i dag. Jag har ynkat mig, spelat Football Manager och tittat på Merseysidederby. Medan sambon har handlat snus och Ben & Jerry’s, lagat nachopaj och bytt dvd när Klovnskivan tog slut. Så, jo – jag har faktiskt världens bästa sambo. Det var bara det.





Back to the roots (och deep throats)

9 01 2011

Slutskedet av julledigheten har handlat mycket om våra gamla hemtrakter, kära Söderort. Det började med att Sexet stötte på vår favoritsystemetkille, Petter. Och han verkar onekligen sakna oss också. Samtidigt provade Messa och jag lyckan med Palmyras legendariska kebabtallrik – för det passar sig inte att sitta inne och prata om öl och fitta hela lovet. Vi var inte ens nära. Lite ynkligt, kan man tycka.

Före och 20 minuter senare. Ser man ens någon skillnad?

Och i går begav vi oss till vårt gamla stamställe för att bli lite eftermiddagsfulla. Hur mycket jag än gillar O’Leary’s i Liljeholmen, deras trevliga servitriser och tv på toaletterna, måste jag ändå få klaga på att en sportpub har mage att låta sin tv-sport visas utan ljud, och i stället spela gammal 80-talshårdrock. Inget fel i det, men till sportpuben går man ju för att se – och lyssna på – sport. Everton gjorde i alla fall vad de skulle med Scunthorpe (för övrigt ett av tre engelska ligalag som har ett fult ord i sitt namn: Arsenal och Manchester United är de andra två) i FA-cupen och Stevenage Borough spelade brallorna av Newcastle. Fast allt var inte fest och gamman. Ity Leatherhead förlorade, efter en längre tids sinnesjukt god form, seriefinalen mot Metropolitan Police med 1-0. Och jag kan inte låta bli att undra vilken typ av fans ett lag som heter Metropolitan Police kan tänkas ha.

Men det som engagerade mest i går kväll var utan tvekan Sexets avsaknad av kräkreflex. Av okänd anledning fastnade ett popcornskal i hennes hals, och detta skal vägrade envist att flytta på sig. Trots att Sexet gjorde vad hon kunde med en extra lång pommes frites. Vi blev tvungna att inviga servitrisen som hjälpsamt bidrog med både sugrör och drinkpinnar. Jag ljuger inte om jag säger att man kunde se hur det rörde sig i halsen när Sexet grävde runt med diverse verktyg i säkert 20 minuter. Mycket fascinerande. Jag kan ha missat tre mål under tiden.