Kärlek, uppror och tv-ekar

25 11 2011

Trots att vi öppet skroderar om vår illvilja redan i titeln så är En ond plats en ganska snäll blogg (då ju tystnad sällan misstas för ondska). På rak arm kan jag dra mig till minnes blott tre fall av näthat på grund av något som skrivits här. En gång för att jag baklängeshyllade kändispsykologen David Eberhard, en gång för att jag antydde att Sverigedemokraternas partiledare kanske är lite tjock i huet (dialekt, fôlk, han fattar vad jag menar), och ännu en gång för att jag outade en hemlighet så att den hade kunnat upptäckas av fel person (förutsatt att Fel Person varit en nitiskt och ganska skicklig detektiv).

Inte jättekänsliga ämnen kan man tycka, jag har till exempel inte vågat sticka ut näsan för att, tja… raljera över den så älskade tv-eken till exempel. Så därför tänkte jag raljera lite över den så älskade tv-eken i dag.

Tv-eken, ni vet vilken jag menar, har svävat mellan liv och död de senaste månaderna. Varannan dag frisk som kvist, nästa så gott som fallfärdig. Den har på ett effektivt sätt väckt till liv det slumrande Stockholmshatet, tack vare att ett gäng skägg och tanter i jordfärgade kläder i flera veckor har vakat dygnet runt runt och i trädet. En trogen sidfyllare, i det att skäggen gjort det enkelt för huvudstadens media att fortsätta skriva om ekjäveln och låtsas att vi gör det ironiskt (typ, fast ändå inte om nåt skägg frågar).

Eken har väckt den där nitiska detektiven jag nämnde ovan hos var och en. Och den har kastat en mörk skugga av tvivel över den tidigare så ärevördiga yrkestiteln arborist. I veckor har utländska stjärnarborister åberopats, konspirationsteorier kokats ihop och glåpord kastats. Stillsamma kommunaltjänstemän har hotats och folk har levt ett urbant scoutliv under den (eventuellt) trygga ekens famn. Även politiker har blandat sig i debatten. jag har kanske inte hängt med i alla turer, men vi har bland annat fått vara med om att Miljöpartiet velat göra gällande att eken i själva verket är nån sorts konstverk, medan Stockholmssossarna – alltid med örat mot rälsen – gått ut  med pressmeddelanden som gått ut på att vi kan väl låta eken stå kvar, det gör väl ändå inte så mycket, och då känns det ju skönt att åtminstone något är som det ska. Den dagen S inte längre hoppas att Östermalmsbor ska få tunga träd i huvudet kommer att bli en konstig och skrämmande dag. Eken har, kort och gott, berört.

Tills i natt. Som ett planerat hån (eftersom det var några timmar efter Östermalmsnytts tryckstart – den enda tidningen som ju faktiskt kan skriva om eken utan att det betraktas som orimligt och löjeväckande (och det säger jag kanske inte alls för att jag kan ha vissa kontakter på tidningen Östermalmsnytt och förresten kan du inte bevisa nånting!)) satte polisens delta force in sina styrkor vid treslaget i natt, lyfte bort aktivisterna mer eller mindre fredligt (beroende på vem du frågar) och pluggade in sin elektriska motorsåg, för minsta möjliga oljud. I morse var detta allt som återstod:

Bilden har jag snott från Nöjesreportern (som f ö inte varit nöjesreporter på flera år, men vad gör man?)

All kamp till ingen nytta. Aktivister har – när de inte tältat på Oxenstiernsgatan – bombarderat media med textsjok, dikter och rena anklagelser. De har gråtit över att deras (internationellt erkända) arborister minsann sagt att eken inte alls är rutten och berättat för media att ingen tagit hänsyn till detta (vilket, och här försöker jag mig på ett riktigt långskott, kan bero på att trafikkontoret inte fått se dessa avvikande rapporter trots att de har bett om dem mer än en gång). Det hårdaste slaget torde ha varit att den norske Quisling-arboristen hade mage att hävda att eken inte ens var nästan tusen år, utan på sin höjd 450 år.

Förhoppningsvis kan stadens medkännande människor nu återgå till att bry sig om andra orättvisor i vår stad (kanske till och med högt, inte bara som ett vagt argument när någon frågar varför de bryr sig om eken), stans bilister kan sluta vara arga på att trafiken går som sirap på grund av att Oxenstiernsgatan varit avspärrad och återgå till att vara arga på trafiken rent allmänt, och Twitters alla skrattare kan återgå till att skratta åt Marcus Birro.

Annonser




Humorn är död, leve humorn!

3 10 2011

I dag har vi fått vara med på en fantastisk resa. Den ofrivilliga humorns veritabla fullträff. Jag vill att ni lägger den här dagen på minnet så att ni kan berätta för era barnbarn om att ni faktiskt var där då när Marcus Birro ville försöka kombinera att vara partiledare i KD och programledare i TV4 Debatt. Men – efter en lång dags underhållande spekulation i exakt hur spektakulärt det hade kunnat bli – inte blev någotdera. (De fega jävlarna!) Det, mina vänner, var förmodligen den roligaste nyhetsdagen du kommer att få uppleva i ditt liv.

Njut!

Marcus Birro (KD). (Foto: Nyheter24)

En ond plats lovar att återkomma när han kandiderar igen. Förmodligen i morgon.





Vad är det för hat ni pratar om?

30 08 2011

Jo, det var det där om det så kallade näthatet. (För det är ju nätet som hatar och inte människor.) Det påmindes vi om hos Filip & Fredrik i går, närRobert Aschberg först hånade och förminskade sin debattmotståndare och sedan sa att det är förskräckligt att folk får håna och förminska annat folk (samt journalister) på internet. Att håna och förminska är, och har alltid varit förbehållet de som har tillgång till medierna. Nämligen.

Därför stänger nu DN sin kommentarsfunktion för ombyggnad av hela sitt system, medan båda kvällstidningarna kräver någon form av registrering innan man anses betrodd att få tycka nåt om deras journalistik. I Expressens fall kommer man dessutom att förmoderera alla eventuella kommentarer. Alltid lika progressiva Svenskan (tidigare känt som stockkonservativa Svenskan) tänker köra på som vanligt.

Det här är ju intressant. Tidningarna var snabbt ute med att låta läsarna synas på sina webbsidor via kommentarer och blogglänkar eftersom de därigenom drar sketamycket trafik till tidningarnas sajter, vilket bloggare gärna gör eftersom det – om de prickar rätt artiklar – i sin tur drar sketamycket trafik till deras bloggar). Sketamycket trafik innebär nämligen att man kan säga till annonsörerna att jättemånga kommer att se deras annonser och därför tänker vi fakturera er dessa häpnadsväckande priser, trots att även vi fattar att ingen vill se era annonser. Själva innehållet i kommentarerna har man däremot aldrig brytt sig om att läsa, analysera eller bemöta. Förrän nu alltså.

Expressens Thomas Mattsson skriver visserligen i Expressens papper i dag att tidningarna var snabba med att inse att internet var redo (vad nu det betyder) för den här interaktionen, men att publiken inte var det. För han har ju fel. Den som någon gång försökt föra en vettig diskussion i en nättidnings kommentarsfält har förstått att de som inte var redo var tidningarna själva. Genom att – som de alltid har anklagats för att göra – fortsätta att se ner på läsarna och deras åsikter, i stället för att från början ge sig in i debatten och sätta nivån, så har de själva skapat det träsk som idag är kvällstidningarnas kommentarsfält. Ställen dit ingen vettig människa vill bege sig förutom möjligtvis för att få skrocka lite eller förfasas över Folk.

Tidningarna stoppar anonyma kommentarer, heter det, men riktigt så är ju inte fallet. Det enda man gör är att man tvingar läsarna att registrera sig innan de tycker något. Alltid något. Men den konspiratoriskt lagda, som känner till att det finns mäktiga intressen som väldigt gärna skulle vilja göra det så svårt som möjligt för vanligt folk att vara anonyma på nätet, borde bli lite orolig när just vanligt folk och dessutom mången journalist som gärna vill se sig själv ståendes på den svages sida plötsligt hyllar denna lilla inskränkning i yttrandefriheten, ”framtvingad” av rädslan för dålig stämning. Det ligger i tiden. Men det är också obehagligt. För det är ju inte ens olagligheter man vill få bort – jag föreställer mig att det krävs en hel del för att en privatperson skulle kunna bli straffad för något denne skrivit – utan fullt lagliga, men obehagliga, kommentarer. Voltaires bevingade ord känns långt borta. Martin Aagård skriver om varför anonymitet är önskvärt.

I och med Expressens förmoderering försvinner nu även en del av interaktiviteten. Det kommer inte längre att gå att debattera i realtid. Men kanske kommer ett förbättrat debattklimat göra att någon faktiskt kommer att bry sig om det, och att en tids sanering kan göra tidningarnas kommentarsfält till en intressant plats. Men då krävs att tidningarna gör det de borde ha gjort från början – tar läsarnas inlägg på allvar och då och då visar sig själva i nämnda fält. Att de tar sig tid att förklara för den som skrikit högre och högre tills gränsen passerats, i frustration över att ingen lyssnat, varför just det inlägget inte var acceptabelt. Fast jag misstänker att de bara kommer att outsourca sånt till ett konsultföretag och fortsätta att muttra över pöbeln som hänger i de där kommentarsfälten som de inte skulle vilja röra med tång. Och att de helt enkelt tycker att det är bekvämare att betala någon att förmoderera kommentarer till 38 000 artiklar än att övertala någon som redan står på lönelistan att då och då visa sig bland dem. Och i så fall är alla (utom möjligtvis Marcus Birro) förlorare.

För själva poängen är ju att om man inte bryr sig om sina läsarkommentarer, ser värdet i dem och blandar sig i dem, så kan man lika gärna skita helt och hållet i att ha dem. För då ser man bara – och uppmuntrar – näthatet, där vi andra älskar internet, dess interaktivitet och den kärlek som finns där. Där, om detta är jag övertygad, man får det man förtjänar. I övrigt beskriver en herr Zackrisson mina känslor i ämnet ganska bra.





Måndag

15 08 2011

Man vet att det inte kommer att bli en bra dag när man först vaknar mitt i natten efter en pinsam snoppvisarmardröm, och sedan vaknar igen lite för sent för att hinna somna om innan väckarklockan ringer. Som grädde på moset visar sig tv:s morgongäst vara Marcus Birro, talandes djupa känslor med Micke Leijnegard, vilket i sin tur kan förklara varför jag, på det extremt kvava och fullpackade tunnelbanetåget, kommer på att jag glömt att använda deodorant. På jobbet är kaffeautomaten fortfarande trasig, och Big Red – som skulle ha återkommit från semestern – sjuk, vilket lämnar mig ensam med Vikarien från helvetet vars dumhet för dagen är så stor att det nästan förtjänar både en hjärnblödning och ett eget blogginlägg. På väg hem börjar det plötsligt ösregna.

Kort sagt, det var måndag.





Ett getöga mot samtiden

9 06 2011

Ibland händer det så mycket skôj att man inte riktigt hinner med. De senaste veckorna har varit så. Men eftersom jag alltid är sist med det senaste ser jag inget som hindrar mig från att sammanfatta några redan döda debatter.

Först ut var Kungen. Kungen har eventuellt knullat runt och varit på osedliga etablissemang, bakom ryggen på sin tyska. Ingen torde vara förvånad, han är ju ändå kung, och vad är väl en kungs huvudsysselsättning om inte att gotta sig? Men när Kungens polare sen ville göra affärer om kungens affärer med juggemaffian, då gick det inte riktigt längre att låtsas som om det regnar längre. Ja, så uppseendeväckande var detta att en och annan medlem ur pressen faktiskt gjorde ett försök att ställa Kungen mot väggen. Hur var det egentligen, har Ers Kungliga Höghet möjligen pekat med pillen där den inte borde pekas? Och – mot allt förnuft – skickades Kungen fram för att bemöta anklagelserna.

Det hade aldrig hänt på Tarras tid.

Resultatet var ganska väntat. Kungen med sitt, redan i vanliga fall, stirriga kroppsspråk och nyskapande retorik vände en given bladvändarseger till en förtroendekris. Tidigare utsagor virrades bort och allting förnekades, vilket fick till följd att alla förstod att allting, inom rimligt konfidensintervall, faktiskt var sant. Följden av detta var också rätt väntad. De som redan ogillade Kungen och allt han står för tyckte ännu mer att det kanske borde vara dags att införa ett annat styrelseskick, och de som redan gillade Kungen gillade Kungen ännu lite mer eftersom han nu dessutom var mobbad.

C-G - i blåsväder. Igen.

Antimonarkisterna hävdade att ett konungadöme i en civiliserad demokrati per definition kräfva en värdig och trovärdig monark. Att Kungen egenhändigt bitit sig i tån så till den milda grad att hans blotta profession blivit ett skämt. Lyckats med den osannolika bedriften att göra en ickehändelse till ett allvarligt hot mot sin egen inkomst, tack vare sin talang för pur klantighet. Den andra sidan tog till orda och ryade om att vadå, Kungen gör väl vad Kungen vill och det är faktiskt synd om Kungen, och sluta att var så himla taskiga. Och sen kom Facebookgruppen.

Och i och med den – den som lakoniskt framförde åsikten att Kungen väl för fan för gå på strippklubb om han vill. Vilket han ju bevisligen får, kanske vän av ordning påpekar, medan han undrar hur man så gravt kan missa vad hela den springande punkten egentligen är. Men framför allt väcker det ju en annan fråga som jag tycker har missats lite i hela den rojalistiska soppan, nämligen: exakt hur jävla mycket får Kungen egentligen göra bort sig innan gränsen är nådd? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta. Hur skön får Kungen vara innan Kungen har varit för skön? Vad får Kungen göra som inte ens en inbiten kungakramare kan förlåta? Jag vill veta!

Sedan gav sig Marcus Birro in i abortdebatten. Vilket ju alltid är ett ormbo, ity alla tänkbara alternativ är dåliga på något sätt. Om något ämne torde passa för en djupsinnig filosofisk avhandling så är det aborter. Men eftersom Birro är den han är så nedlät han sig inte till traditionella argument, som nån vanlig jävla Guillou eller så. Nej, när Marcus Birro debatterar så gör han det från Marcus Birros synpunkt, för allvarligt – vem kan dem bättre än han själv? Vilket får till följd att varje argument mot Marcus Birro blir som att örfila någon som redan gråter. Det är kladdigt, obehagligt, och ingen vet riktigt vad fan det handlade om. Men alla är arga och har dragit på sig nya emotionella men.

Allra mest häpnadsväckande var Roland Poirier Martinsson som, i egenskap av borgerlig mästerideolog, argumenterade för att Kristdemokraterna gör bäst i att hålla sig borta från Pridefestivalen emedan de ju faktiskt är borgerliga, och som Roland PM och alla andra vet så håller de borgerliga alla sina perversioner undangömda i garderoben. Vilket i sig är ett ganska olyckligt argument i sammanhanget. Det finns förstås mycket, mycket annat att dissekera i denna krönika, som är så vidunderligt konstig att ordet krönika knappast gör den rättvisa, men det mesta är faktiskt så märkligt, på så många nivåer, att man blir yr. A job well done, Rolle!

Chris Härenstams bortglömde bror. (Foto: Kristianstadsbladet)

Men i går blev jag förbryllad på riktigt. Det hela började med att Alex Schulmanns fru skrev ett inlägg om tidningen Slitz, vilket sedan rullade vidare till ett upprop om bojkott och – oundvikligen – en Facebookgrupp. Inget konstigt i det, Slitz är förvisso en ganska dålig tidning. Det som förvånar mig är dock hätskheten i kritiken, både där och i andra bloggar. Och det faktum att jag finner den ganska obegriplig, för det framgår liksom inte särskilt klart exakt vad det är som är så vidrigt.

Först postar Amanda ett utdrag från en text om hur tjejer ”fuskar” för att bli snyggare. Typ samma sak som du kan läsa om i en tjejtidning av standardsnitt, fast sett från andra sidan, så att säga. Sen är det numrets utvik. ”Här är Linda, hon har en fantastisk kropp, även om hon äter chips och godis. Det är så hon blir presenterad.” skriver Amanda utan vidare utvikningar. Att man kan bli provocerad av att någon kan äta smarriga onyttigheter utan att bli fläbbig förstår jag utan problem, men än sen? Kanske får Linda svara på korkade frågor, inte vet jag, men dumma frågor svarar man ju rimligen smart på, såvida man inte är korkad själv. Sannolikt är det det faktum att det över huvudtaget existerar utvikningsbilder i tidningen som irriterar, men att plötsligt bli upprörd över att ha hittat lättklädda bilder i Slitz känns lite… tja, som att be Roland Poirier Martinsson om politiska råd.

Därefter, berättar Amanda, åker Slitz till Boden och undersöker liggpotentialen på olika nattklubbar. Ren konsumentjournalistik alltså. För hur många heterosexuella killar känner du som går på nattklubb för att dansa? Själv känner jag ingen. Slutligen kommer den ultimata förolämpningen – Slitz dissar Sex and the City.

Denna lilla sammanfattning har vållat ett brett raseri (och en och annan spännande kortnovell, samt generaliseringar om nattlivet i Boden)  i diverse kommentarsfält. ”Vidrigt!”. ”Jag finner inga ord.” ”Hög äckelfaktor”, och ”JAG VILL BLI HOMOSEXUELL!” är några synpunkter. Så vitt jag kan förstå, och jag har försökt förstå, är det den raljanta, lätt ironiska tonen, som irriterar mest. Den som är ett försök att sätta på pränt sättet killar i grupp pratar på när killar är riktigt grabbiga och ganska unga. Vilket kan vara lysande om det görs på rätt sätt, och outhärdligt om det inte gör det (tänk Moore). Pojkar är väl, får man utgå ifrån, pojkar.

Hur Slitz ser ut nuförtiden vet jag inte. Jag har inte läst den på 15 år, men minns ett fantastiskt reportage om hockey-VM 1987 från den tiden som fick vuxna män att gråta. Det finns säkert en hel del i den som är värt att diskutera eller rentav förakta, men, tro mig, om det gör det så framgår det verkligen inte i texten som startade protesterna.

Vad har jag missat egentligen, jag vill verkligen veta. Det enda sättet jag kan få ihop det hela är om man ser det som om en skock får följer sin nya ledare och, enligt Marcus Birros debattlagar om att genom sig själv känner man andra, upprörs vid tanken på att Slitzläsarna skola följa sin tidnings råd likt de följer sin skribent. Men så kan det väl ändå inte vara?





Brunk-ålens liv och leverne

20 01 2011

I dag har varit en tuff dag för landets alla satiriker. Verkligheten har varit så där jobbig igen.

BRUNKÅLSINFERNO har utmanat om titeln som årets bästa rubrikord efter en ”ohygglig detonation”, Marcus Birro fyllde tio år (mentalt) och Jan R Andersson, Moderaternas ståuppkomiker narkotikatalesman, kom med ett vågat alternativ till sprutbytesprogram: rökheroin. Det är svårt att göra sig lustig över tragik. Ju.

Själv har jag brottats med ett ungdomligt misstag som jag har fått lida för i efterhand. När jag gick i åttan var jag tillsammans med en blond flicka i några veckor. Därigenom kom jag i kontakt med tjejens kompis syster, som i dag är min Facebookvän. Och inte vilken Facebookvän som helst. Varje morgon underhåller jag mina kollegor med hennes senaste statusuppdateringar, ackompanjerad av vilda stön och såväl förtäckta som öppna hot. Eftersom jag trots allt är en ganska ond människa. Ty i stort sett alla hennes statusuppdateringar utgörs av så kallade Agnetasjödinismer. De är på samma gång kvasifilosofiska, debila och väldigt underhållande, fast på ett plågsamt sätt.

Men, trots att jag är ond, brottas jag med huruvida jag ska ge några exempel på dessa små konstverk. I förmiddags tog jag mig tid för att lista några av de allra bästa och värsta textuella brottstyckena (bokstavligen) men kom inte längre tillbaka än söndag eftermiddag förrän pappret var fullt. Mitt dilemma är att jag gärna vill dela med mig, ity att jag är ond och vill folk illa, men å andra sidan finns alltid möjligheten att hon upptäcker denna sida (kanske i sin jakt på fler tänkvärda aforismer av Paulo Coelho eller nåt) vilket skulle kunna göra mig illa. Och det vill jag inte. Eller ännu värre – skära av källan av onda statusuppdateringar.

En annan man som vill er illa. Det ser ni ju på det onda grinet.

Jag vet inte, jag tror att jag låter det bero ett tag till. Men var rädda.