Ett getöga mot samtiden

9 06 2011

Ibland händer det så mycket skôj att man inte riktigt hinner med. De senaste veckorna har varit så. Men eftersom jag alltid är sist med det senaste ser jag inget som hindrar mig från att sammanfatta några redan döda debatter.

Först ut var Kungen. Kungen har eventuellt knullat runt och varit på osedliga etablissemang, bakom ryggen på sin tyska. Ingen torde vara förvånad, han är ju ändå kung, och vad är väl en kungs huvudsysselsättning om inte att gotta sig? Men när Kungens polare sen ville göra affärer om kungens affärer med juggemaffian, då gick det inte riktigt längre att låtsas som om det regnar längre. Ja, så uppseendeväckande var detta att en och annan medlem ur pressen faktiskt gjorde ett försök att ställa Kungen mot väggen. Hur var det egentligen, har Ers Kungliga Höghet möjligen pekat med pillen där den inte borde pekas? Och – mot allt förnuft – skickades Kungen fram för att bemöta anklagelserna.

Det hade aldrig hänt på Tarras tid.

Resultatet var ganska väntat. Kungen med sitt, redan i vanliga fall, stirriga kroppsspråk och nyskapande retorik vände en given bladvändarseger till en förtroendekris. Tidigare utsagor virrades bort och allting förnekades, vilket fick till följd att alla förstod att allting, inom rimligt konfidensintervall, faktiskt var sant. Följden av detta var också rätt väntad. De som redan ogillade Kungen och allt han står för tyckte ännu mer att det kanske borde vara dags att införa ett annat styrelseskick, och de som redan gillade Kungen gillade Kungen ännu lite mer eftersom han nu dessutom var mobbad.

C-G - i blåsväder. Igen.

Antimonarkisterna hävdade att ett konungadöme i en civiliserad demokrati per definition kräfva en värdig och trovärdig monark. Att Kungen egenhändigt bitit sig i tån så till den milda grad att hans blotta profession blivit ett skämt. Lyckats med den osannolika bedriften att göra en ickehändelse till ett allvarligt hot mot sin egen inkomst, tack vare sin talang för pur klantighet. Den andra sidan tog till orda och ryade om att vadå, Kungen gör väl vad Kungen vill och det är faktiskt synd om Kungen, och sluta att var så himla taskiga. Och sen kom Facebookgruppen.

Och i och med den – den som lakoniskt framförde åsikten att Kungen väl för fan för gå på strippklubb om han vill. Vilket han ju bevisligen får, kanske vän av ordning påpekar, medan han undrar hur man så gravt kan missa vad hela den springande punkten egentligen är. Men framför allt väcker det ju en annan fråga som jag tycker har missats lite i hela den rojalistiska soppan, nämligen: exakt hur jävla mycket får Kungen egentligen göra bort sig innan gränsen är nådd? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta. Hur skön får Kungen vara innan Kungen har varit för skön? Vad får Kungen göra som inte ens en inbiten kungakramare kan förlåta? Jag vill veta!

Sedan gav sig Marcus Birro in i abortdebatten. Vilket ju alltid är ett ormbo, ity alla tänkbara alternativ är dåliga på något sätt. Om något ämne torde passa för en djupsinnig filosofisk avhandling så är det aborter. Men eftersom Birro är den han är så nedlät han sig inte till traditionella argument, som nån vanlig jävla Guillou eller så. Nej, när Marcus Birro debatterar så gör han det från Marcus Birros synpunkt, för allvarligt – vem kan dem bättre än han själv? Vilket får till följd att varje argument mot Marcus Birro blir som att örfila någon som redan gråter. Det är kladdigt, obehagligt, och ingen vet riktigt vad fan det handlade om. Men alla är arga och har dragit på sig nya emotionella men.

Allra mest häpnadsväckande var Roland Poirier Martinsson som, i egenskap av borgerlig mästerideolog, argumenterade för att Kristdemokraterna gör bäst i att hålla sig borta från Pridefestivalen emedan de ju faktiskt är borgerliga, och som Roland PM och alla andra vet så håller de borgerliga alla sina perversioner undangömda i garderoben. Vilket i sig är ett ganska olyckligt argument i sammanhanget. Det finns förstås mycket, mycket annat att dissekera i denna krönika, som är så vidunderligt konstig att ordet krönika knappast gör den rättvisa, men det mesta är faktiskt så märkligt, på så många nivåer, att man blir yr. A job well done, Rolle!

Chris Härenstams bortglömde bror. (Foto: Kristianstadsbladet)

Men i går blev jag förbryllad på riktigt. Det hela började med att Alex Schulmanns fru skrev ett inlägg om tidningen Slitz, vilket sedan rullade vidare till ett upprop om bojkott och – oundvikligen – en Facebookgrupp. Inget konstigt i det, Slitz är förvisso en ganska dålig tidning. Det som förvånar mig är dock hätskheten i kritiken, både där och i andra bloggar. Och det faktum att jag finner den ganska obegriplig, för det framgår liksom inte särskilt klart exakt vad det är som är så vidrigt.

Först postar Amanda ett utdrag från en text om hur tjejer ”fuskar” för att bli snyggare. Typ samma sak som du kan läsa om i en tjejtidning av standardsnitt, fast sett från andra sidan, så att säga. Sen är det numrets utvik. ”Här är Linda, hon har en fantastisk kropp, även om hon äter chips och godis. Det är så hon blir presenterad.” skriver Amanda utan vidare utvikningar. Att man kan bli provocerad av att någon kan äta smarriga onyttigheter utan att bli fläbbig förstår jag utan problem, men än sen? Kanske får Linda svara på korkade frågor, inte vet jag, men dumma frågor svarar man ju rimligen smart på, såvida man inte är korkad själv. Sannolikt är det det faktum att det över huvudtaget existerar utvikningsbilder i tidningen som irriterar, men att plötsligt bli upprörd över att ha hittat lättklädda bilder i Slitz känns lite… tja, som att be Roland Poirier Martinsson om politiska råd.

Därefter, berättar Amanda, åker Slitz till Boden och undersöker liggpotentialen på olika nattklubbar. Ren konsumentjournalistik alltså. För hur många heterosexuella killar känner du som går på nattklubb för att dansa? Själv känner jag ingen. Slutligen kommer den ultimata förolämpningen – Slitz dissar Sex and the City.

Denna lilla sammanfattning har vållat ett brett raseri (och en och annan spännande kortnovell, samt generaliseringar om nattlivet i Boden)  i diverse kommentarsfält. ”Vidrigt!”. ”Jag finner inga ord.” ”Hög äckelfaktor”, och ”JAG VILL BLI HOMOSEXUELL!” är några synpunkter. Så vitt jag kan förstå, och jag har försökt förstå, är det den raljanta, lätt ironiska tonen, som irriterar mest. Den som är ett försök att sätta på pränt sättet killar i grupp pratar på när killar är riktigt grabbiga och ganska unga. Vilket kan vara lysande om det görs på rätt sätt, och outhärdligt om det inte gör det (tänk Moore). Pojkar är väl, får man utgå ifrån, pojkar.

Hur Slitz ser ut nuförtiden vet jag inte. Jag har inte läst den på 15 år, men minns ett fantastiskt reportage om hockey-VM 1987 från den tiden som fick vuxna män att gråta. Det finns säkert en hel del i den som är värt att diskutera eller rentav förakta, men, tro mig, om det gör det så framgår det verkligen inte i texten som startade protesterna.

Vad har jag missat egentligen, jag vill verkligen veta. Det enda sättet jag kan få ihop det hela är om man ser det som om en skock får följer sin nya ledare och, enligt Marcus Birros debattlagar om att genom sig själv känner man andra, upprörs vid tanken på att Slitzläsarna skola följa sin tidnings råd likt de följer sin skribent. Men så kan det väl ändå inte vara?

Advertisements

Åtgärder

Information

2 responses

9 06 2011
Medelklassman

Det här var det roligaste jag läst den här månaden. Vilken samtidsanalys!

10 06 2011
Ron Obvious

Det är ju sånt vi har Kungen till – för att underhålla undersåtarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: