Apropå Ranelid…

19 02 2012

Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.

Annonser




Melodifestivallåtar vi minns II

18 02 2012

Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.

Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt  trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.

Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.

Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.





Stora kukar och korsstygnsdukar

4 02 2011

Vem? Vad? Varför?

Så här, en seg fredagseftermiddag, med hardcoreförkylningens fetvadd lindad runt huvudet, funderar man på så konstiga saker. Som till exempel om jag verkligen är redo för Björn Ranelids juckchock, och varifrån alla konstiga ordstäv man hör kommer ifrån. Betänk raderna ”En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj”. Bonaden ovan lär – enligt min google-fu, härstamma från en kvinna i Malmö, som kan eller inte kan heta Anna Hansson, cirka 2004. (Hon gör också så kallade ”runkdukar” för den som vill masturbera med stil och utan kladd.)

Vispunkaren Dan Viktor Andersson modifierade uttrycket till ”en stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem” – onekligen lite snärtigare – på skivan Ett jävla liv från 2009. Men redan 2008 kunde han skådas – tillsammans med hela Sveriges vispopselit – med låten på repertoaren (fast med själva organet smakfullt nog bortklippt från titeln).

I en inte helt orelaterad anekdot har min sambo berättat att Den laestadianska trebarnsmamman från Umeå – eventuellt den prydaste människa jag känner – ska ha sjungit med glatt när herr Viktor spelade låten under förra höstens Cornelisdagar. Kanske finns det något samband där? Vad vet vi egentligen om Lars Levi Laestadius balle? Man har ju hört historien om väckelsepredikanten och pigan som… nej, förresten, det har man inte.

Googlar man på uttrycket finner man ett antal svenska blogginlägg som använder talesättet som rubrik, men utan att nämna ett ord om varken överdimensionerade könsorgan eller några särskilda umbäranden, samt att det är väldigt populärt att ha som signatur när man tycker saker på internet. Men ingen av den informationen är särskilt hjälpsamt när vi försöker gå till botten med detta brännande spörsmål – var i helvete kommer uttrycket ifrån?

Är det bara en fix idé i min förkylda hjärna som fått mig att tro att det måste finnas ett gammalt rustikt ordstäv ur bondepraktikan – vad vet jag, kanske nåt i stil med En ful fru är en klen tröst för den trebente (kom ihåg att jag är sjuk!) – som någon har remixat till denna kukhistoria? För jag hittar då inget på nätets dammiga hyllor. Jag tror att jag får ge upp här. Eller finns det kanske nån etnolog-etymolog som kan ge oss visshet?

Och för den som undrar: Inga resultat hittades för ”en klen kuk är en stor tröst i ett fattigt hem”.





Fackpampen

10 01 2011

Ända sedan jag trädde in genom förvärvsarbetandets port har man kunnat se mig övertala tvehågsna kollegor om att de för bövelen måste gå med i facket. ”Tänk på din farfars far och hur basen murade in honom i masugnen för att ha lånat en post-it-lapp. Tack vare ett starkt fackförbund slipper vi oroa oss för sånt nu” kan man ha hört mig säga. Däremot har jag aldrig haft ork att engagera mig fackligt. (Vilket kanske i och för sig har en smula att göra med att jag inte har innehaft särskilt många fasta engagemang i mina dagar.)

Men mina nuvarande kollegor har länge intrigerat för att tvinga på mig en massa obetalt ansvar. Och i dag fanns det inte längre någon återvändo. Jag har fått den vördsamma äran att bli fackklubbens historiska första skyddsombud. Det var bråttom att utse en, ty redan på torsdag är sista anmälningsdagen till SJF:s fyradagars mastodontkurs för skyddsombud på Djurönäs. Programmet är digert. Lunch, kaffe, nattmacka står på schemat. Och det blir inga tidiga nätter, först klockan 21.00 drar nattvickningen i gång. De lär ha en hel spa-anläggning därute.

Ärligt talat är fyra dagars betalt svullande snarare avskräckande än en anledning att skaffa sig en klackring och att fila på argumentationstekniken. Jag fruktar nämligen att tvingas konfronteras med konferensernas värsta avarter. Feta män som vill basta, dricka whiskey och dra skämt som man förväntas genmäla ”höhö” till. Innan de försöker ligga med personalen. Det är ju så man nätverkar.

Jo, semestern är alltså slut. Vi kom tillbaka till en helt ny redaktion, och det lär ta ett tag att skaffa sig nya vanor, nu när hela stället är spegelvänt. Men det är onekligen en förbättring. Och det talades om det hela dagen. Det och min mustasch.

Till sist några slumpmässigt utvalda Ranelidcitat:
– Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli.
– Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här. Han kommer få låg matbudget.
– Han ska få det så tufft. Den lille mannen ska vara 1,34 lång innan året är slut.

– Jag är mer djärv än hela Svenska Akademien tillsammans.

The Ranelid. Lättstött.

Ja, den Björn, den Björn. *skrockar*