Viktigt meddelande

Den skarpsynte har kanske noterat att det inte skrivs rimligt antal tecken här nuförtiden. Det kanske det kommer att göra igen i framtiden, men just nu hänvisas alla balkongodlarfans till min nya tumblr, där det händer lite mer grejor. Det heter Chiliballen. Välkomna.

Chilisäsongen 2013

Första skörden är gjord. Ja, den andra också, förresten, och resultatet ligger i ugnen i väntan på att bli torra och spröda och chilipulver. Men mer om det en annan gång. Det börjar helt enkelt bli dags att sammanfatta min första säsong som chiliodlare. Detta gift som sakta har infekterat mig.

Jag har förstås läst en hel del under året – allt från Boslands chilibibel till hipstern som bloggade om hur han testade att kissa sina plantor i form (och misslyckades), men i grunden är jag en ren amatör. Och som en sådan har jag försökt att göra så lite som möjligt, bara ta det lugnt, ge dem vatten varje dag och näring en gång i veckan och se vad som händer. Och vad man inte bör göra.  Jag har inte klippt ner dem, ansat blad, inte haft extrabelysning, plockat ”tjuvar” eller rensat tidiga knoppar. Och jag tycker att det har gått hyfsat ändå.

Skörden har varit ganska skral, men av de 14 plantor (av 11 chilisorter) som överlevde hela säsongen så har 13 givit frukt, även om alla inte mognat än, bara min habanero, med frön från en ICA-chili, har svikit mig. Så här har jag gjort: Jag lade första sådden i mitten på februari i ett ett minidrivhus från ICA, som jag ställde i fönstret ovanför elementet. Ett fönster som tyvärr pekar åt nordväst, men vad ska man göra? En månad senare hade jag fått nys om den fantastiska webbsidan jalapeno.nu och gjorde en mer avancerad sådd i pluggbox.

Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.

Det var ganska hög dödlighet i drivhuset, trots att jag sådde sent. Däremot var pluggboxexperimentet nästan hundraprocentigt, möjligtvis eftersom jag var bortrest under dess första vecka och inte kunde trakassera dem med mina nyfikna gobbablickar. Resten av säsongen har varit en ständig jakt på krukor. Jag har fortfarande inte förstått mig på litersystemet de flesta verkar svänga sig med, men de plastkrukor jag har fastnat för är i alla fall 25 cm breda*20 cm höga (de stora), och 18*15 (de små). Några av plantorna har fått lida för att jag haft brist på stora krukor, och de flesta är betydligt rangligare än vad de borde vara på grund av den vädermässigt usla våren.

Men redan i maj blev vädret bättre och då fick de också flytta ut på chilihyllan på balkongen, och där fick de stanna ända till början av september, då hösten kom. Vad jag inte hade räknat med var att min balle skulle vara ett sånt blåshål så att vissa plantor tvingades stå väl skyddade vid balkongväggen. Jag kan också konstatera att de plantor som gjort det också är de som är tätast och finast. Om det är en slump eller inte vet jag inte. Nu är i alla fall vardagsrummet fullt av dåligt upplysta plantor – chilin får samsas med kryddor och diverse citrusplantor, och några står under den rödblå LED-lampan i gästrummet – i söderfönster. Med olika resultat. Vissa plantor har trivts och frukterna har mognat snabbt, andra har fällt blad och sett allmänt griniga ut.

Pappas chilihylla innan jag hade upptäckt fördelen med plastkrukor. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.

Faktum är att chilin inte tar så stor plats som jag var rädd för. Eftersom mina krukor är ganska små så har de hållit sig mellan 50-70 cm, och det har man plats för i en trerummare i Solna. Allteftersom jag har läst på och besöken till Plantagen blivit fler har plantornas miljö förbättrats. Där de allra första fröna fick nöja sig med en på balkongen övervintrad påse blomjord av tveksam kvalitet, så har senare omskolningar skett i kvalificerad såjord med vermiculit och lecakulor i botten, men om det har gjort någon större skillnad är svårt att säga.

Planen för vintern är att försöka övervintra så många plantor som är utrymmesmässigt möjligt, när de har mognat klart, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Eller hur jag kommer att göra. Vissa källor hävdar att man ska beskära rotsystemet, ställa dem i mindre krukor och kapa dem rejält. Andra att man bara kan låta dem vara, och beskära dem på våren. Mycket ljus, lite vatten och svalt verkar alla däremot vara eniga om. Och sedan kanske min Fish pepper kan bli en stilig bonchi.

Och eftersom jag nu har både LED- och lysrörsbelysning så hoppas jag kunna hålla en liten plantskola i gästrummet under vintern genom att flytta in chilihyllan dit. Och i år lär första sådden bli redan runt nyår. Problemet är att jag har c:a 35 olika sorters chilifrön nu – i fjol hade jag två. Vad jag inte har är en villa med vidhängande växthus. Det lär bli många svåra val nästa vår.

Nästa inlägg, om gudarna så vilja, tänkte jag låta bli en bildfest över hur alla mina chilis har haft det under året.

Skördetider

Den 1 oktober 2013 blåste änglarna upphetsat i sina basuner, ty det var dagen då Ron Obvious gjorde sin historiska första chiliskörd, och håvorna voro om inte ymniga så åtminstone adekvata, och de bestodo av såväl röd som gul ICA-chili, av Golden Cayenne, Cayenne Long Slim, av Fish pepper och av den exotiska chinensen Aji Cachucha.

Färgprakten! Man typ bländas inte alls, men man kan ändå säga att man gör det för att inte vara taskig.

Ymniga voro ännu de chiliplantor som flyttats in i hemmets varma, men bedrägligt torra härd, lovande fler skörder under oktober månad, och Gud såg att det var gott.

Annan vinkel, samma härlighet.

Vad ska jag göra med det här då? Ja, jag ska väl börja med att provsmaka dem, och sen ska jag förmodligen torka dem och gå middle-age på dem med kaffekvarnen och krydda onödigt mesiga maträtter med dem. Fish peppern har jag redan provsmakat. Ser ni den lilla på bilden ovan, den allra minsta röda? Den finns inte mer. Förutom i min mage dit den förpassades tillsammans med en smygande behaglig hetta. Jag vet inte vad den tyckte om det, men jag tyckte i alla fall om det.

Växtbelysningsbonanza

OK, så jag gjorde en provisorisk lösning, tack vare en konkursutförsäljning på Bromma Blocks. Jag kom över ett högt zinkbord till det ganska facila priset 138 kronor, varför jag snabbt kunde fylla det med liv och montera LED-lampan i gardinstången like so:

Så nu tror grannarna att vi spelar in porr i gästrummet.

Jag testkör med Habaneron, som ju ligger sist i utvecklingen, och den röda ICA-chilin. Den har gått i nån sorts dvala och slutat att producera blommor. Jag skolade om den igår, och hoppas på att lite rött och blått artificiellt ljus, i kombination med morgonsol, kan få den att vakna till liv igen. Frukterna är stora, så det vore synd om de inte fick utvecklas färdigt. Vad det nu är för sorts chili.

Jag har höjt lampan lite sedan bilden togs. Jag vet inte om man kan ha lampan för nära plantorna, men jag har läst nånstans att 30 cm är nån sorts minimum. Det viktiga är väl ändå att ljuset ”täcker” plantorna? Jaja, vi får se vad som händer. Nu ska jag skaffa ännu en timer på Clas Ohlson.

Andra spännande nytillskott

Så jag började göra mig redo för vintern genom att köpa ett plantset på internet.

Ett sånt här. Lysrör och värmematta. Bara för att jag kan.

Fast, ja, sen blev jag otålig och tänkte att man kan väl testa åtminstone? Så jag sparade lite kärnor från snackpaprikor. Två sorter grodde och så här maffiga är de nu, sisådär fem veckor senare.

De är, som växtbelysningsförespråkarna gärna påpekar, alldeles feta och korta – vilket i växtbranschen är mycket bättre än det är till exempel i Hollywood.

Som ett jämförande exempel kan vi väl kolla in hur fönsterbrädespepparn mådde i våras efter ungefär samma tid.

Nästan lika högresta var de, men ack så klena och rangliga. Hade knappt pallat en nysning.

Som om det inte var nog med detta så hittade jag en LED-lampa på jalapeno.nu som faktiskt inte kostade skjortan och min förstfödde. Med sladd och allt. Jag är i princip redo för övervintringen redan nu, jag har sett ut en plats och allt. Tyvärr betyder det här att jag måste lösa upphängningsproblemet inom kort. Att jag kanske måste borra i vårt betongtak. Utan att orsaka omfattande material- eller kroppsskada. Jag är inte en händig man, om nu det har missats.

Balle für alle

OK, hej. Det har visst undrats. OK, så här är det.

Aji Cachucha, 22 veckor gammal. Knubbig frukt på G. Farbrorn har fått stå inomhus, ity temperaturkänslig.

Black Hungarian d. ä. Plötsligt en dag, har man sagt mig, kommer de att byta färg till praktfullt rött. Vi får väl se.

Blackie d. y. har fyra frukter jämfört med storebrollans två.

Cayenne Long Slim. Växer som ogräs.

Fish Pepper Sr. Har fått växa fritt och har därför en läckert bladig stam.

Fish Pepper Jr. har fått tjuvarna stadigt noppade. Nån skillnad? Knappast.

Golden Cayenne. Ranglig och klen. En frukt. Men en rejäl en.

Gul peppar. Ja, inte vet jag, dess förfader köptes på Ica.

Men ändå tillräckligt piffig för att få en bild till.

Habaneron har också fått stå inne. Den har tappat lite blom, men en hänger fortfarande i. Det är min enda chili med lite hetta i.

Monkey Face Yellow – växer sämst av dem alla. Men lite knopp och en blomma har iaf kläckts.

Pimento Barra Do Ribeiro. Fruktar inte heller så det stör, men notera gärna hur vildsint den växer åt alla möjliga håll. Stryk skulle den ha.

Men OK, nu blommar den faktiskt. Bättre sent än aldrig.

Purple Cayenne, klenast av dem alla. Har planterat om den i en lite större kruka idag för att se om det kan få liv i den.

Sist men inte minst, den röda urchilin. Så här har den sett ut i flera veckor nu, som om den har tagit en paus, en siesta. Planterade om den också, den får fan skärpa sig lite.

Frågor på det?

Chili update

Midsommar har kommit och gått och hemma hos de professionella chiliodlarna börjar man så smått fundera på om det börjar bli dags att ställa ut sina plantor i växthuset, så här efter de första skördarna. Mina plantor har stått ute sedan början av maj, den kalla och blåsiga maj. Det här, föreställer jag mig, kommer att göra mina plantor sturska och hårda. Fast i själva verket betyder det väl bara att de inte kommer att ge någon frukt förrän nån gång i oktober eller så. (Till och med min kompis Micke, som okynnesodlat Penispeppar på fönsterblecket i söderläge, börjar få frukt redan.)

Jo, jag fattar att det inte är så här man bäst odlar chili, men ur rent experimentellt syfte kan det la inte skada att låta dem växa så vilt och orört som möjligt. Sedan sist har jag planterat om igen, i större krukor efter behov. Dessutom har de fått vermiculite i jorden – det här gjorde jag främst så att de – och tomaterna – skulle överleva utan tillsyn när jag var i Prag under fem nätter. Och de gjorde de också. Chilin verkade till och med må bra av att få torka ut en skvätt.

Aji – Oh yeah!

 

Och i och med att plantorna har växt så såg jag ingen annan råd än att plocka bort ett hyllplan i chilihyllan. Min Aji Cachucha och röda Habanero har fått flytta in på fönsterbrädan (och har mått alldeles utmärkt av det) och mina tre bjässar, Cayenne Long Slim och tvenne Fish Pepper, står nu mitt i blåshålet bredvid balkongdörren.

Jo, de har små, små knoppar också. Blommor kanske om en månad eller så.

För ungefär tre veckor sedan dök de första knopparna upp på min gula peppar. Förra helgen började den blomma. Av två blommor har nu den ena ramlat av, men det har kommit två nya i gengäld. Den är 15 veckor gammal nu (14 när bilden togs).

”They’re like a flower that has grown out of the city dirt.”

Annars rullar det på. Tomatillon blommar som tokig sedan 3-4 veckor, men jag har inte sett tillstymmelse till frukt än. Även djungelgurkan börjar se gurkig ut.

Den har klättrat upp till toppen av spaljén nu. Ska bli spännande att se vad den gör nu.

Och körsbärstomaterna – de är så höga att jag blivit tvungen att binda ner dem längs balkongräcket – har så sakta börjat få färg.

I dagsläget har vi 50-60 tomater. Mums.

 

Supermegastora ballechiliinlägget

Även om jobbet suger och det är alldeles för långt kvar till semestern och korven är slut så går det alltid att finna lugn och ro om man bara kliver ut på balkongen och insuper sitt ballprunk. Det är väl bonnajäveln i mig som ger sig till känna. Det är en hobby som inte bara alienerar och irriterar din omgivning, den bjuder också på nya upptäckter varje dag (som du kan använda för att irritera din omgivning ännu mer). Tomatcount? 22! Knoppläget? Jo, nu ska ni får höra! Musmelonen som knoppade så lätt i går, så här ljuvflig är den i dag.

Den är typ gul och så. Och krullig, men det var den förut också.

Och tomatillon. Knopparna dyker upp överallt, men bara en har blommat, och i morse såg den blomman ut så här:

Jag menar – HÄRREGUD! Den är också gul! Det är SÅ SPÄNNANDE!!!1

Fast i dag tänkte jag ett vi skulle prata om odlingens stolthet och högmod – chilihyllan. Jag älskar den så mycket! Det har i sanning ballat ur en smula sedan jag hittade en torkad peppar på diskbänken och tänkte ”hmmm…”. I dag har jag läst om bonchis (bonsai chili – det utan tvekan fränaste sättet att övervintra dina små kärleksbarn), hydroponisk odling (vågar jag definitivt inte prova av rädsla för fuktskador och  allmän krånglighet), ZenGrow (TM) (För mesigt) och hur man bygger ett åretruntlaboratorium medelst växtbelysning, värmemattor och intrikata hyllsystem (blir svårt att realisera pga sambo).

Men i år är det old school som gäller. Frösådd i billig ICA-jord i början av mars. Vanligt sketet solljus i icke-söderlägefönster. Utplacering på balkong vid första längre sammanhängande nattemperatur på över 12 grader (Vilket var för tre veckor sen. Vilket i sin tur följdes av tre veckors riktigt rövigt väder). Så plantorna växer inte direkt som ogräs.

Däremot växer det sånt här ogräs ur nästan varenda chilikruka.

Nästa år kan det bli sådd i perlite, belysning, värmemattor och kanske rentav kaliumnitratlösning strax efter julafton, men för nu kör vi amtörstyle. Jag sådde första omgången i vanlig jord i minidrivhus i början av mars. Nästan inget har överlevt hela vägen sedan dess. Andra vändan sådde jag i en pluggbox av plast i mitten av mars, och där har jag en nästan 75-procentig överlevnadsratio. När de grott flyttade jag in dem i småkrukor i minidrivhuset, och därefter har de skolats om två gånger. Ungefär. Och 11 veckor senare ser chilihyllan ut så här.

Konstruktion: Pappa. Den skarpsynte räknar till 16 krukor (plus en som inte hör dit, dvärgbergtallen som numera står på fönsterbrädan under en plastpåse.)

Eftersom de små liven har vuxit upp under svensk vårsol (som, vill jag bestämt hävda, inte har visat sig så ofta som man torde kunna begära) samt (när jag har kommit ihåg) en gammal läslampa så har de koncentrerat sig mer på att växa på höjden än på bredden. Vilket i sin tur innebär att ett halvdussin av dem måste stagas av blompinnar.

Min Golden cayenne är så ranglig att jag börjar ge upp hoppet. Dessutom är vissa blad sura på någonting. Det här var ändå innan jag lyfte på fiberduken och började härda dem mot riktig sommarsol. (Minns ni att vi hade det i några timmar i helgen?)

Maffigast är mina Fish pepper. De har också väldigt snygga blad. De ska alltså se ut sådär, de är inte skadedjursangripna. Än i alla fall. Jag har fått lära mig att det kan funka att blanda vanlig såpa i vattensprutan om man vill bli av med bladlöss. Fast när de står utomhus lär risken vara mindre för angrepp, eftersom även bladlössens ärkefiende nyckelpigan bor utomhus.

Fiskpeppar. Bra till soul food.

Jag har dålig koll på vilka sorter som tillhör vilken art (men det är nästan bara Capsicum anuum, den tåligare sorten för vårt klimat) och vilka sorter som är starka och milda. Jag har i alla fall inte sått några av de karibiska eller indiska mördarvarianterna med miljontals scoville. Det må vara macho, men den här snubben får ont i hela ansiktet av thaiställets vanliga röda chili, så vad ska jag med Trinidad Morugas till? Stiligast hittills är den här rackaren: Aji cachucha.

Ajaj, så tjusig!

Tittar man närmare ser man små vita prickar på bladen. Får man hoppas så hoppas jag att det inte är bladlusrelaterat. Jag har i alla fall inte sett något som krallat runt.

Sedan balleprojektet övergått till en mani har jag införskaffat ett par dussin krukor av skiftande storlek, lecakulor och perlite (ännu oanvänt dock), en tex-mex-kokbok, en stor chilibok av legendaren Dr. (i peppar då får man anta) Paul Bosland (som förväntas anlända i slutet av veckan), en pluggbox av mer hållbart material, en kaffekvarn (för att mala torkad chili till pulver, såklart), en sekatör och diverse mindre tillbehör. Värmematta och belysning, root kit och rothormon och såna goa grejor lär tillkomma. Men jag kan sluta när jag vill.

Cayenne Long Slim. Det här är typ standardchili – avlång, röd och förmodligen min starkaste sort.

Och jo, jag har även börjat följa ett dussin chilibloggar. De rackarna har oftast frukter att skörda redan i mars (å andra sidan hittade jag även en snubbe som experimenterade med att använda sitt eget kiss som gödning), men jag har ingen sådan tur. Det första livstecknet kom dock i veckan. Det är min gula peppar från en chilimix inhandlad på ICA Maxi (för deras frön. Jag kan sluta när jag vill.) som börjat visa tecken på knoppning.

Hämta edert förstoringsglas så ska farbror se att man kan skymta nånting där i mitten.

Tidigare har jag täckt chilihyllan med dubbelvikt fiberduk mest hela tiden, men nu när det har blivit lite varmare har de fått stå öppet på dagarna. Och för första gången i natt på natten. Och de verkar inte ha tagit skada av det.

Här har vi hyllplan tre av fyra: Röd habanero, Pimento Barra do Ribeiro och den klena Golden Cayenne.

Två sorter blev det inte ens groddar av: Tequila sunrise och Poblano. Synd på poblanon, den ska vara god. Och sålunda är min chilisamling i dag. Ni lär inte ha hört det sista om den.

Jättestora balleodlarinlägget 2

Ja, ni fattar ju att alla plantor inte får plats på lillballen. Men frukta inte, vi har en ganska rejäl fönsterbräda att ta till också. De här skönheterna får av olika skäl hålla till där. Till exempel den så omhuldade snoppmangon. En gång i tiden ett obscent bihang till en nogsamt nytvättad kärna, i dag ett mindre träd.

Mangon har dessutom fått sällskap av avocadon, som äntligen började visa livstecken efter några veckor halvvägs ner i ett vattenglas.

Mangon är inte den mest högresta fönsterväxten. Det är en som jag inte tror ska vara särskilt hög, nämligen anusbasilikan.

Se hur divigt den står och sträcker på sig, utan att låtsas om oljorna i bakgrunden som så småningom ska bli dess bleka död.

Nu blommar den. Man har sagt mig att man gör bäst i att knipsa bort blommorna, eftersom de suger kraft, men med tanke på hur löjligt hög min basilika anis redan är så tänker jag högaktningsfullt skita i det rådet.

Blomma. Lilaaktig. Lätt suddig.

I går fick anusbasilikan sällskap av sin kusin timjan (och det kan väl kanske hända att jag även planterade ett knippe gräslök och persilja – numera stadigt uppstagade medelst för ändamålet godkända uppbindningsanordningar), och den dvärgbergtall som jag, som det så fint heter, stratifierat i sex veckor. Och med stratifierat menar jag att jag har haft den i kylen i en käck bit fuktig torv. (I en plastpåse alltså, det är inte torv i vår sallad, OK? OK!) Nu ska den stå med plastpåse över sig ungefär lika länge till innan vi får veta huruvida den tänker slå rot. Men det kommer den förmodligen inte. Dvärgbergtallen från Alaska ska inte bli högre än 90 cm, och jag köpte den i nån sorts optimistisk tro att jag ska kunna göra ett bonsaiträd av det. Fast det var innan jag fick höra om bonchis – men mer om det  när vi snackar chili. Det blir kul.

Möt citrushyllan. Herrarna Citron, Jättemöglig skylt och Blodapelsin. Det lär vara citron framför mögelskylten också, eftersom alla fem plantor stod i samma fuktiga kruka förut.

Mina citrusar torde ha planterats nån gång i mitten av februari, och har därför nått den ansenliga åldern av 16 veckor. Mangon är 14 veckor  och basilikan 11. Ja, sen har Messa nån sorts kaktus också, men den har varit med länge.

På ballen har det faktiskt hänt en del sen i går också. Tomatillon verkar mycket riktigt vara på väg att slå i blom, och de tio tomaterna jag räknade till i fredags kväll är i skrivande stund inte mindre än 17 stycken. Typ en burk. Ballast är ändå att musmelonen – den på sistone så långsamt växande – har fått knoppar. Mannen, jag svär!

Vi har redan snackat om mina fotoskills, så släpp det. Det är de gula små rackarna i mitten. Det finns fler, men de håller bara på och dansar disco när jag ska fånga dem och blir alldeles suddiga.

Nästa gång blir det kul och manligt och så, för då ska vi snacka chili.

Rons balkongodlarblogg

För drygt två år sedan fick jag för mig att det vore trevligt med en grön och fin balkong. En ätbar djungel att mysa i. Så Messa lade trall och jag köpte ballemöbler och den 17 maj 2011 sådde jag de första fröna till en ny ekologisk framtid.

Ett ögonblick ur historien, betitlad ”Balle 17 maj 2011”.

Vi odlade dill och persilja och plocksallat. Och drömmen om en grön förortsoas på 2,90 * 1,40 hade börjat förverkligas. Förra året införskaffades en spaljé och en klätterväxt som aldrig klättrade. Under vintern fick den stå inomhus utan större åthävor annat än att den fick vatten mer sällan än förut. När våren sedan kom var det enda som hände att den började tappa sina få löv och att det kröp små vita kryp i dess jord. Å andra sidan poppade det upp små gröna skott här och var i krukan. Efter ett tag tog jag det största och planterade om.

Nog för att den kommer från kameleontbuskens kruka, men är den inte misstänkt lik en maskros?

För några veckor sedan klippte jag ner kameleontbusken lite grann och ställde ut den på balkongen, och först då började den visa livstecken. Nu har den gett nya skott, men jag har svårt att se att den kommer att börja klänga på nåt i sommar.

Min första övervintrare!

Jag är fortfarande nybörjare, så jag försöker att låta allting växa fritt, utan ingrepp och lära mig mer om hur allting växer och när det är lämpligt att klippa, ta sticklingar och sånt allt eftersom. Jag använder vanlig såjord, ibland med lecakulor i botten, och kompletterar ibland med ICA:s växtnäring. I första hand odlar jag sådant man kan äta. Min balle erbjuder dock inte de bästa förutsättningarna. Den ligger i nordvästläge och har bara sol på eftermiddagar fram till typ halv fem. Då går solen i höghus och kommer tillbaka vid kvart i 8, då har den rundat grannhuset. Utrymmet är också en smula begränsat, för vi vill kunna sitta på ballen och grogga också.

Överblick. Från vänster ser man honungsmelon, rädisor, tomatillo, mynta och körsbärstomater.

Tomater har visat sig vara lättodlat. Allt de verkar behöva är mycket vatten. Messa satte tomater förra sommaren, och de gav frukt – även om det inte var mycket – sent på hösten. I år satte jag körsbärstomater i minidrivhus redan i februari och, trots det usla vädret i maj, räknar redan till tio blivande tomater.

Det ser ut att bli en mycket bättre skörd i år.

Jag har sex plantor som är en dryg meter höga. Som man kan se på bilden har jag fäst dem i spaljén. De får inte bli så mycket högre nu, för då räcker spaljén inte till. Kanske kan jag klippa ner dem då, och sätta topparna i vatten och plantera om dem senare. Jag har tänkt att jag ska försöka övervintra dem i år, för att få en ännu tidigare skörd nästa år.

Vårens succé är tomatillon. Det är första gången jag provar mig på denna huvudingrediens i grön salsasås, och jag tror att den är på väg att börja blomma.

Två-tre såna här knoppar dök upp i veckan. Mycket spännande.

Jag tog en översiktsbild på ballen för en vecka sedan och när jag jämförde den med dagens så är det bara tomatillon som har vuxit märkbart. Så här ståtlig är den nu.

Jag vet inte om jag borde dela på plantorna, men så länge som den verkar trivas så låter jag den vara.

Musmelonen a k a djungelgurkan är min mest exotiska växt. Jag blev tvungen att sätta ut den på balkongen lite tidigare än tänkt eftersom den växte så aggressivt och slingrade sig runt allting i dess närhet. Varje morgon fick jag försiktigt peta loss den från fönsterhandtag, andra plantor eller gardiner. Sedan jag flyttade ut den så har den växt mycket långsammare, men dess översta ”lian” når mig i alla fall till midjan.

Djungelgurkan har körsbärstomaten i ett strypgrepp. Några blommor har jag inte sett än.

Djungelgurkans kusin honungsmelonen har jag inte haft några större förhoppningar på. Jag planterade den i en gammal vindruvsburk, och trodde att jag tog livet av den när jag planterade om den. Dess rötter är väldigt ytliga. Nu står den i en stor zinkbalja med autobevattning i form av en glasfågel från Indiska. Fast jag vet inte hur fågeln funkar egentligen, för det kan gå dagar utan att den suger vatten trots att jordytan är snustorr, och den har inte växt på länge. Jag har ställt den på en soligare plats nu, i förhoppningen att den ska vakna till lite. Men det får gärna bli lite sol också.

Honungsmelon, 14 veckor efter sådd. Blir det frukt här är det en sensation.

Även mina gojibär har flyttats från skugga till en soligare plats i hopp om att de ska skjuta på höjden. Det påstås att gojibuskar kan bli uppemot fyra meter höga buskar som står emot både kyla och blåst, men det jag har fått fram är både litet och ömtåligt. De står fortfarande kvar i samma kruka som de såddes i, eftersom de lär ha känsliga rötter. Av sex frön blev det plantor av alla sex, även om en har dött under våren.

Gojibären är 8 veckor gamla. De är också små, veka och ynkliga.

Jag har inte satt några av de klassiska kryddväxterna i år, ingen dill eller persilja (eftersom jag tycker att de är överskattade som kryddor) och ingen gräslök (eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas med dem). I stället har jag, sporrad av mina enorma framgångar med mynta genom åren, i år kompletterat med koriander och basilika. Basilikan satte jag i går, så det återstår att se hur det går – den håller jag inomhus eftersom den inte gillar min blåsiga balle – men koriandern börjar ta sig efter en tveksam start.

Kryddhyllan: Basilika, koriander och mynta. Myntan skulle lätt kunna planteras om i en större kruka, men jag tycker att den tar tillräckligt mycket plats redan.

Om man tittar noga kan man se att myntan har börjat få rödaktiga blad längst bak. Det är de bladen som har hängt över balkongkanten, men vad det beror på har jag ingen aning om.

Slutligen ryggraden i en ätbar balkongodling: plocksallat. Den är alltid lättodlad, men i år har jag stött på en del motgångar. Jag sådde i en balkonglåda, tillsammans med rädisor, inomhus i början av april. Efter att ha växt rent löjligt aggressivt den första veckan hände något och de tog nån sorts paus. Jag kan ha krossat plantorna med en alltför grov vattenstråle när jag vattnade dem. Jag var fullt upptagen av mina chilisar så jag ställde ut dem på balkongen och tänkte inte mer på det. Jag antog att de skulle dö. Men i stället kom de in i andra andningen. Nu är problemet snarare att rädisorna har börjat konkurrera ut salladen.

Plocksallat till vänster, rädisor till höger. Men fan vet hur man vet när rädisorna är mogna. Förhoppningsvis sticker de upp sina röda huvven när det är dags.

Så ser min balkong ut idag. (Och OK, jag har faktiskt satt en kruka plocksallat till och ett sista försök med gräslök.) Men om du tror att det där är hela mitt gröna menagerie så får du skärpa dig. Jag har inte berättat om mina inneväxter eller min chilipeppar än. Vänta bara.