Den långa vintern

23 08 2011

Sedan jag och Messa flyttade ihop har ÖSK mött Mjällby fem gånger. Matcher som vi naturligtvis ser, närking a bleking. Och fem gånger har ÖSK dominerat klart (det är i alla fall så jag minns det) men Mjällby kontrat in ett helt omotiverat mål eller två. Men man vänjer sig. Även vid stora orättvisor, och oerhört osportsliga vinnare. Den här gången hade mitt ÖSK ändå inte särskilt mycket att spela för.

Det är lite sorgligare att kolla hur höstsäsongen har börjat för mina engelska lag:

Everton (Premier League):
Queens Park Rangers (h) 0-1

Leatherhead (Isthmian Premier):
Billericay (b) 1-2

Richmond Raith Rovers (West Cheshire Div 2):
Bebington Ath. (b) 2-4
Runcorn Linnets Res. (b) 0-5
Prescot Cables Res. (b) 0-2

Det lutar åt en lång kall vinter.

Förresten, ni vet den där känslan när du, iklädd din Hi, how are you-tröja, får ögonkontakt med personen i Fuck you-tröjan. Inte? Men det gör jag.

Annonser




Kort Chico-uppdatering

6 06 2011

Nej, det blev ingen landslagsdebut för Tanners Chico Ramos när Kap Verde förlorade med 1-0 mot Liberia i går. I Kap Verdes mål stod i stället Ceuta-proffset Fredson Fock. Fredson Fock. That is all.

Mr Fock. He stops the balls.





Natt i småstad

5 06 2011

Men, oj, oj, oj, när vi brukade gå ut i staun, då hände det alltid grejor”. Jag har fått höra detta påstående mången gång. Så när jag följde med Messa och Förortsmorsan på lokal i Karlskrona var det med spänd förväntan. Där var en svensexa med en man i kohatt och leopardtajts i centrum, men sånt kan hända den bästa. Servitrisen fick se till att ställa huvudpersonen utanför lokalens staket när det gick för vilt till.

Och se på fan. Efter ett par timmar började det hända saker. En medelåldersman bestämde sig plötsligt för att hänga lite med oss. Med historier om sin exfrus död och sin egen ensamhet hoppades han få med sig någon, eller båda, av mitt bordssällskap hem. Ja, han var inte diskretare än att han frågade rakt ut huruvida Förortsmorsan var lite sugen på att följa med till hans karlskronalägenhet. Det ville hon inte. Sedan började Messa väva på en historia om att jag suttit på Hall i två år, vilket till sist fick vår efterhängsne tragiska man att utbrista i ett frustrerat ”Äsch!” och förflytta sig till ett annat bord med damer mer i hans egen ålder. Och han satt fortfarande kvar när vi gick hem.

Vi får hoppas att det slutade lyckligt.

I den riktiga världen, utanför Sundbyberg där jag (nästan) bor har allas vårt älskade Leatherhead fått en landslagsman. Målvakten Chico Ramos är uttagen till Kap Verdes förkval till Afrikanska mästerskapen mot Liberia. Grattis. Chico!





Straight outta Surrey!

10 05 2011

(Eller En orimligt lång rapport om kvalet till engelska division 7)

Jag har förstått att de finns de som tycker folk som följer blåbärslag i andra länder kanske lika gärna skulle kunna spärras in på slutna institutioner som helt saknar vassa kanter, men de följde sannolikt inte heller playoff-finalen till Isthmian Premier, en match så episk att den var legendarisk redan innan slutsignalen gått. Det är inte svårt att förstå, trots att jag själv var fast i Berlin utan internetuppkoppling och fick nöja mig med att läsa om den i efterhand.

För den som vill se rafflet själv kan man kolla höjdpunkter här:

Sedan ett par år tillbaka har min svaghet för Leatherhead FC bara ökat. Det är ett charmigt lag (11-0 borta mot Horsham YMCA, 7-3 hemma mot Eastbourne Town för att nämna några av resultaten i årets liga) som spelar på en charmig arena. I fjol slutade säsongen snöpligt – ut på straffsparkar i semifinalerna efter en överjävlig spurt. Årets säsong såg annorlunda ut. De grönvita ledde ända fram till jul, men började sedan sladda och var aldrig nära seriesegern, vilket innebär direktuppflyttning. I gengäld fick man äran av hemmaplan i playoff-finalen, mot Dulwich Hamlet, som skrällde i sin semifinal  borta mot Bognor Regis, som slutade 36 poäng före i serien efter att ha slängt bort seriesegern i sista matchen och missat uppflyttning med ett ynka mål. Leatherhead tog sig till finalen via seger på straffsparkar mot Whitehawk – Whitehawk passerade Tanners i tabellen i sista omgången, tre dagar tidigare, tack vare en 2-1-seger.

Som i alla finaler fanns det en intressant historia bakom även där. De båda lagen möttes i ligacupsemifinalen i början av mars, även då hemma på Leatherheads Fetcham Grove. Den gången vann Dulwich med 5-1, i en match som var så usel för hemmalaget att deras succémanager Mick Sullivanavgick med omedelbar verkan – bara för att ångra sig några veckor senare och komma tillbaka.

Och så finalen. Tidigt i andra halvleken ledde unga Dulwich Hamlet med 3-1, och inget tydde på att de skulle tappa greppet om Premier League-platsen. Inte förrän högeryttern Jack MacLeod hoppade in och serverade Kevin Terry 3-2-målet i 84:e minuten. Och i den sista av nio (!) tilläggsminuter kom kvitteringen. Sen kom förlängningen, och man behöver inte vara kärnfysiker för att lista ut hur den slutade. 4-3 till Tanners, efter ett hat-trick – inte av Greg Andrews (36 mål i år), Tommy Hutchings (33) eller Mu Maan (med väldigt coolt namn) – av Kevin Terry (5) från Dorking. We’re in the Premiership! (Isthmian Premier, alltså.)

Fotbollsgudarna var på den gröna sidan den här gången. Och anledningen tror jag att vi hittar här:

Japp – Dulwich Hamlets fans hade en vuvuzela. De får faktiskt skylla sig själva.

Alla historier och jubelbilder finns som vanligt på, eller i anslutning till, The Lip.

Richmond Raith Rovers då, undrar ni? Hur gick deras debutsäsong i West Cheshire League Div 2? Jodå, sådär. En femteplats och nio mål av nyförvärvetJamie English. Men nästa år – då jävlar!





Bokblogg 17: Man förde bort Akakij Akakijevitj

3 03 2011

Det är lika bra att jag påpekar det redan nu, för de som fortfarande orkar bry sig om bokutmaningen. Den ballar ur en del mot slutet. Nånstans tog inspirationen slut. Ta till exempel nästa punkt: Day 17 – Favorite quote from your favorite book. Om man är medveten om att den allra sista punkten, den stora finalen består i att man *ta-da* avslöjar sin bästa favoritbok nånsin, i all evighet, stjärnstopp, så blir man lite fundersam när man nu uppmanas att avslöja sin favoritbok redan här. Med citat och allt. Nån har glömt att tänka till där.

Men ta det lugnt, jag löser detta. Jag har förvisso redan ett citat som jag självsäkert brukar hävda är det vackraste stycke text jag har läst. Ett litet stycke som kort och kärnfullt sammanfattar hela tillvarons jävlighet. I denna onda plats. Men det kommer inte från min favoritbok, utan från en novellsamling som faktiskt är skitgammal. Den fyller 170 år nästa år, och det är onekligen ganska gammalt. Och det kommer mer. Den är berömd också, sjukt berömd. Ty redan Dostojevskij – denna gigant – lär ha sagt att ”alla är vi skakade ur Gogols kappa. Och i Nikolaj Gogols Kappan läser vi:

”Man förde bort Akakij Akakijevitj och begravde honom. Och Petersburg fortsatte att existera utan honom som om han aldrig levat. Så gick en mänskilg varelse bort, försvarad av ingen, älskad av ingen, utan intresse för någon/…/ Tålmodigt hade denna varelse uthärdat alla förödmjukelser i kansliet. Utan att ha upplevt en enda mänsklig händelse hade han vandrat sin väg mot graven och när mot slutet av hans liv en enda ljuspunkt lyste över hans fattiga tillvaro i en kappas gestalt så måste ödet krossa den lika obarmhärtigt som det krossar denna världens mäktige…!”
Nikolaj Gogol – Kappan (i översättning av Nils Åke Nilsson

Visst är det vackert?

Avantgarderealism.

Samtidigt i Surrey så har Leatherhead FC:s Mu Maan fått en ny lekkamrat i Patterson Bohner. Bohner. Det är sannerligen ett fint lag de börjar få ihop nu.





Bokblogg 6

13 02 2011

Bokutmaningens sjätte del är svår, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Day 06 – A book that makes you sad. Jag blir förvisso ganska ledsen när jag ser den ymniga tunnelbanereklamen för Andreas Carlssons Dandy av så många olika skäl, men egentligen är ju det orättvist eftersom jag inte ens har läst boken, och det inte är hans fel att han promotas på ett obehagligt sätt. Fast han kunde ju ha givit fan i att skriva den. Sen finns det böcker som är så dåliga att det gör mig ledsen. Men är de för dåliga så orkar inte ens jag i regel läsa klart dem. (Och i vissa fall är de så dåliga att jag finner glädje i dem – se exempelvis förra bokinlägget). Jag har ett svagt minne av en elementär längtan efter att kasta en bok på t-banespåret en gång (eftersom jag alltid läser på tunnelbanan) men jag minns varken vilken bok det handlade om (men det kan eventuellt ha varit Paul Austers New York-trilogin – jag kommer eventuellt att återkomma till den när det ska pratas överskattade böcker) eller vad det var som utlöste mitt vredesutbrott. Och så har vi böckerna som är sorgliga på grund av sitt ämne – och i så fall har jag en uppsjö av politisk ickefiktion att ösa ur – allra vidrigast är förmodligen Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad. Jag blev även ganska äcklad av Chuck Palahniuks Snuff, men äcklad är inte samma sak som ledsen. Och sorgliga böcker läser jag sällan, av okänd anledning.

Ska jag kanske välja en bok som det gjorde fysiskt ont att läsa, som jag fick plåga mig igenom? I så fall får det bli Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, obligatorisk läsning på litteraturkunskapen. Jag minns att jag läste den sista kvällen före sluttentan – och att jag efteråt gick över till den bok som sedan dess har varit min favoritbok alla kategorier. Mer om den sen. Till saken hör också att jag under utbildningen hängde mycket med två killar som inte kunde få nog av filmen Apocalypse Now (som ju bygger på Conrads roman), den ene en engelsman som fick en stol på näsan under en nyårsfest, och den andre en medborgare i Republiken Jämtland som hade för vana att citera Rasta Hunden-lyrik. De kunde ledigt prata detaljer ur Apocalypse Now i timmar, till mitt milda missnöje. Ingen av dem hade dock läst boken innan, faktum är att jag är tveksam till huruvida de ens kände till kopplingen, och det grämer mig en smula att kursen slutade dagen efter och jag aldrig fick tillfälle att höra allt om vad de tyckte om boken.

Men ett vet jag och det är att Mörkrets hjärta är ett stycke sirap i textform, och att jag hatade varje minut som jag ägnade åt att tvångsläsa den. Att den ändå hyllas som en stor klassiker gör mig förvisso lite sorgsen, så detta får bli mitt svar. Men jag är inte nöjd med den här kategorin.

Typisk hata-eller-älska-bok.

Samtidigt i den icke-fiktiva världen tog Leatherhead ännu en skalp i Isthmian League First Division South, efter ännu ett mål vår nya favorit Mu Maan. Jo, han heter så. Mu Maan!





Back to the roots (och deep throats)

9 01 2011

Slutskedet av julledigheten har handlat mycket om våra gamla hemtrakter, kära Söderort. Det började med att Sexet stötte på vår favoritsystemetkille, Petter. Och han verkar onekligen sakna oss också. Samtidigt provade Messa och jag lyckan med Palmyras legendariska kebabtallrik – för det passar sig inte att sitta inne och prata om öl och fitta hela lovet. Vi var inte ens nära. Lite ynkligt, kan man tycka.

Före och 20 minuter senare. Ser man ens någon skillnad?

Och i går begav vi oss till vårt gamla stamställe för att bli lite eftermiddagsfulla. Hur mycket jag än gillar O’Leary’s i Liljeholmen, deras trevliga servitriser och tv på toaletterna, måste jag ändå få klaga på att en sportpub har mage att låta sin tv-sport visas utan ljud, och i stället spela gammal 80-talshårdrock. Inget fel i det, men till sportpuben går man ju för att se – och lyssna på – sport. Everton gjorde i alla fall vad de skulle med Scunthorpe (för övrigt ett av tre engelska ligalag som har ett fult ord i sitt namn: Arsenal och Manchester United är de andra två) i FA-cupen och Stevenage Borough spelade brallorna av Newcastle. Fast allt var inte fest och gamman. Ity Leatherhead förlorade, efter en längre tids sinnesjukt god form, seriefinalen mot Metropolitan Police med 1-0. Och jag kan inte låta bli att undra vilken typ av fans ett lag som heter Metropolitan Police kan tänkas ha.

Men det som engagerade mest i går kväll var utan tvekan Sexets avsaknad av kräkreflex. Av okänd anledning fastnade ett popcornskal i hennes hals, och detta skal vägrade envist att flytta på sig. Trots att Sexet gjorde vad hon kunde med en extra lång pommes frites. Vi blev tvungna att inviga servitrisen som hjälpsamt bidrog med både sugrör och drinkpinnar. Jag ljuger inte om jag säger att man kunde se hur det rörde sig i halsen när Sexet grävde runt med diverse verktyg i säkert 20 minuter. Mycket fascinerande. Jag kan ha missat tre mål under tiden.