Blod eld död

2 10 2011

På de 30 år som gått sedan jag råkde höra Saxon på radion har hårdrocken gått hela varvet runt. Från moralpanik till passé till farligt igen och slutligen hippt. I dag kan jag spela Watain på redaktionen utan att någon bryr sig, och min chef har bättre koll på black metal än vad jag har. Det här är rock, jag är i Stockholm.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort en kulturgärning. Blod eld död – deras bok om svensk (och, för all del, norsk) metal – är skriven med så mycket kärlek att jag blir alldeles lycklig. Framför allt är det en historia som bara de riktigt insatta känner till. För mig, som är lite för gammal för den stora svenska death och black metalrevolutionen, är det mycket ny information, framför allt är det information som man kan tycka att jag redan borde ha haft. Som att black metal mer eller mindre uppfanns av en tonåring från Vällingby med hjälp av sin pappa dansbandsproducenten eller att Nifelheim, de ökända Bröderna Hårdrocks band, faktiskt är ett respekterat band i black metalscenen.

För det är den onda musiken man fokuserar på. Även om man kanske inte tror det efter de första fyra kapitlen som behandlar kufar av olika grad. Den ondska de ville sprida blir lätt skrattretande när den nyktert beskrivs av författarna, som exempelvis när musikerna tävlar om vem som egentligen är ondast och de uttryck det tar: ”Vad i helvete säger du, smakade maten gott? Den smakade ju ONT!” Nifelheim menar blodigt allvar med sin sataniska musik, något som inte är helt lätt när man talar bonnig dalslandsdialekt, är olyckligt tunnhåriga samt är mest kända för ett tv-inslag om idoldyrkan. Än värre lär det bli när Ulf Malmros nya film ”Bröderna Hårdrock” kommer på bio. ”Man driver med alla i hela världen och så slutar det med att man själv blir driven med, Det är ett jävla ironiskt öde”, sammanfattar Erik ”Tyrant” Gustafsson lakoniskt, medan han guidar författarna runt i hans ståndsmässiga grotta i skogen där han hävdar att han bor.

Eriks bror Pelle heter Hellbutcher på scen. Han har tillverkat sina spikarmband själv.

Andra kapitlet handlar också om två bröder, Ragne och Styrbjörn Wahlquist från bandet Heavy Load. Vikingarockarna vars integritet och kontrollbehov hindrade dem från att bli så stora som många tyckte att de borde bli.

Vem är Ragne och vem är Styrbjörn?

Historien om Quorthon är intressantare. Enligt gängse historieskrivning ingick Jonas Åkerlund i Bathorys ursprungssättning, men i realiteten var det ett enmansband bestående av förre Stridskukgitarristen Ace Forsberg, samt hans pappa, dansbandsproducenten Börje. 1984, när Ace (ett namn han bytte till efter idolen Ace Frehley) var blott 18 år smusslade fadern in ett par Bathoryspår på en samlingsskiva han ordnade åt sitt skivbolag och därmed var death metalen född. Tack vare mystik, rykten och en vansinnigt ball estetik växte den sig stor.

Quorthon, den gamle lebemannen.

Från Bathory är steget inte långt till Mayhem, som jag kan ha omnämnt som världens ondaste band här på bloggen. Framför allt har de varit duktiga på att positionera sig medialt. Först tog den svenske sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig vid 22 års ålder. Det är kanske inget den vanlige läsaren känner till, men jag har Facebookvänner som slänger upp Pelle Dead-bilder i sin logg så gott som varje vecka, så visst har han lämnat ett visst avtryck efter sig. Pelle Dead gick in för det han gjorde. Exempelvis slutade han att äta för att se naturligt blek och utmärglad ut, så att han inte skulle behöva sminka sig med corpsepaint. Pelle Dead ersattes av Varg ”Count Grishnakh” Vikernes från enmansondskebandet Burzum, som snart dömdes till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder. Mordoffret var ingen mindre än Mayhems bandledare Öystein ”Euronymous” Aarseth, som också var ansvarig för det foto på Pelle Deads döda kropp som prydde omslaget till bootlegskivan ”Dawn of the Black Hearts”.

Ryktet om att Count Grishnakh dräpte Euronymous i ett sminkrelaterat gräl är nog inte sant trots allt.

Så långt är det lite gulligt. Black metal är inte något som anses vara farligt idag. Stockholmshipsters visar sig gärna på en Watainkonsert, musiktidningar gör listor på löjligaste corpsepaint och plojbandet Sportlov parodierar black metalen med skidrelaterade spår i stil med ”Offerblod i vallabod” och ”Bloddopad av Satan”. Utan att någon dräper dem för att inte vara äkta. Och få kan titta på Gorgorothsångaren Gaahls (för övrigt den kanske ende öppet homosexuelle black metalaren) 2½ minuter av introvert ondska utan att brista ut i fniss.

Black metal är, kort och gott, accepterat som den kommersiella konstform den ju ändå är.

Eller är den det? I slutet av boken återkommer man till den riktigt onda musiken. Till dem som tar sin satanism – eller vad man nu vill kalla den – på fullt allvar. Som funnit ett sätt att göra konst av sin psykiska sjukdom i hopp om att dra andra med sig i fallet, eftersom ju mänskligheten ändå är ett eländigt pack. Typ. Pelle Dead är inte den ende från scenen som tagit sig själv av daga, och att döma av kapitlet om suicidebandet Shining lär deras självskadande sångare Niklas Kvarforth ligga bra till att bli nästa. Trots ett helt OK sound bakom jeremiaderna.

Och snackar vi rent ond musik, så finns ju Finspångsduon Abruptum, vad än Greven Varg Vikernes säger: ”Abruptum är ren ondska, det är ingen jävla musik, det är det ondaste du överhuvudtaget kan lyssna på.” ”Nej, Burzum är ännu ondare!”  Jag har inte lyssnat Burzum (eller ätit Grevens grillsås) men Abruptums totala jävla ångest gör till och med mig illa till mods. Jag utnämner det till den ondaste musik som finns. Eller finns det nån som hört något jävligare?

Så för att sammanfatta: Mycket bra bok. Och musik kan fortfarande vara äkta ondska.

UPPDATERING: Som för att bevisa tesen att den ondare hårdrocken har klivit in i finrummet har boken genererat flera välskrivna artiklar. Fördjupning ges via Fredrik Strage i DN (inkluderar filmen Så jävla metal, som, om jag fattat det rätt, visas exakt fyra gånger i Stockholm), Hanna Fahl, också i DN, Elin Unnes i SvD, Daniel Claeson i GP, och Jonas Kihlander i UNT. Jag förväntade mig även en passionerad recension av Anders Jakobsson i NA, som ju även har några pratminus i boken såsom varande Nasum-medlem och musikskribent, men enligt hans blogg ska den dröja några dagar än.

UPPDATERING 2: Så. Här är den.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: