Det ska bli det beste blandbandet i hele varet liv

2 02 2008
Jag har ännu inte gjort någon särdeles vetenskaplig och analretentiv djupdykning i tänkbara blandbandskandidater, det måste jag medge, men vissa låtar behöver man inte fundera över. Deras närvaro är helt enkelt självklara. Så som till exempel denna den första låten i mitt blandband, åtta minuter ursinnig världsförbättrande kulsprutemetall utan fåniga refränger eller gitarronanistiska solon som jag, märkte jag då jag vandrade hemåt från Liljeholmens Systembolag i dag, fortfarande kan texten till utantill.
Det finns ett otal omskrivna musikaliska partnerskap i historiens annaler; Lennon/McCartney, Morrissey/Marr, Liam/Noel Gallagher och Lili & Sussie, men få var lika explosiva som paret Martin Walkyier/Andy Sneap. Det råder fortfarande viss tveksamhet om hur det kom sig att den då 19-årige gitarrekvilibristen och Mercyful Fate-vurmaren Andy Sneap och den 20-årige bokmalen, paganisten och Venomdiggaren Martin Walkyier gick skilda vägar. Vissa källor vill hävda att de hatade varandra intensivt redan under inspelningen av Dreamweaver (Reflections of Our Yesterdays) 1989, det som skulle bli deras andra och sista gemensamma mästerverk, medan andra menar att det var musikaliska skiljaktligheter som slog split mellan dem. Långt senare har Martin hörts hinta om en växande desperation inför tanken på att lägga texter till de 11-minutersepos Andy helst ville skriva (och detta efter att på sin senaste skiva ha åstadkommit mest jävla text till ett enda album nånsin). En förskräckt Martin Walkyier såg sitt band förvandlas till Rush, och flydde snart fältet för att bilda pagan metalbandet Skyclad. Andy Sneap gjorde en tredje skiva med nytt manskap, floppade stenhårt, och blev så småningom en framgångsrik producent. Men det är en annan historia.
Faktum är att dagens låt också är en helt annan historia. Efter att, som fjuniga ungdomar under namnet Sabbat, chockat metal-England med trash-mästerverket History of A Time To Come kallade bandet in en andra gitarrist och började bygga en ännu svulstigare uppföljare, ett episkt konceptuellt drama om allting som är fel med kristendomen, baserat på hedningen Brian Bates bok The Way of Wyrd. När vi kommer in i handlingen har den unge Wat Brand, girig efter ära och berömmelse, givit sig av till fastlandet för att läxa upp de smutsiga hedningarna i kristendomens ärorika läror. Det går dock inte så bra för Brand då hedningarnas ledare Woden hyser det största förakt för främlingen och hans budskap. Hur ska det gå för Brand? Kommer han att genomföra sin mission med våld, kosta vad det kosta vill, eller ska han mjukna och själv bli omvänd? Eller… blir han kanske bara mördad av The Sisters of Wyrd för att få göra en klassisk katabas under vilken etiska och moraliska läxor har lärts ut? Del 6 av Dreamweaver heter How Have the Mighty Fallen, och är, med 19 år på nacken, fortfarande helt tokigt bra.

Åtgärder

Information

2 responses

23 03 2009
Blandband 16: I’ll party on in Acheron « En ond plats

[…] till de brittiska öarna. Andy Sneaps elaka gitarr bakom Martin Walkyiers ordekvilibrism gjorde Sabbat till det mest spännande som hänt hårdrocken sedan Thomas Gabriel Warrior utstötte sin första […]

30 11 2009
Blandband – the end « En ond plats

[…] är hela bandet: Sida A: 1. How Have the Mighty Fallen – Sabbat 2. Bridge of Death – Manowar 3. Master of the Universe – Pulp 4. Deadnight Warrior […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: