En lovsång till demokratin

Till att börja med, kan vi få slippa integrationsdebatten, OK? Även om du tar bort Sverigedemokraternas muselmanrädsla så är de fortfarande ett reaktionärt skitparti, och ingen gång i historien har något samhälle mått bra av bakåtsträvande. Faktum är att är det något betahannarna skulle behöva, där de släntrar runt i sina småbyar och drömmar om bullerbyar, så är det utveckling. Inte det motsatta.

Egentligen hade jag ju tänkt håna Rikshushållarna, partiet som ställer upp i riksdagsvalet med en jättelång lista men som bara lyckats dra ihop två (2) röster med bara ett par-tre hundra valdistrikt kvar att räkna. Ett misslyckande som ställer alla andra valbesvikna partier lite i skuggan. Det är 111 färre än Kalle Anka och lika många som Ödlepartiet dragit in i skrivande stund. Kanske skulle jag dra en lustifikation om vikten av att nå fram med sina kärnfrågor. Men sen tittade jag lite noggrannare på deras valsedlar och läste mer om partiets spännande valplattform (Inga skatter, medborgarlön, ”BANKERNA ersätts med att alla medborgarna och företagen har en liten ‘hemmaterminal’ och ett plastkort trådlöst i förbindelse med nya RIKSGIROTS datacentraler för alla penningtransaktioner och lån utan ränta” och såna goa grejor), noterade förekomsten av visionären Lars Rutger Solstråhle på den valbara listan (vilket leder oss till det nästan ändå mer spännande partiet Samhällspartiet för vuxna (men den godbiten får vi spara till en annan gång)), och blev i stället lite sorgsen. Uppenbarligen är partiets ende medlem Lennart Nyberg en åldrad rättshaverist med tveksamma sinnesgåvor.

Lars-Rutger, Visionär. Eventuellt vivör och lebeman.

Ju. Och sådana vill man inte göra sig lustig över i onödan. Så i stället säger jag Heja Lennart, du är en fin symbol för demokratin. Och lycka till med hemmaterminalen.

Förresten – här är valsedeln. Läs och begrunda.