Ballprunket – snart på ballen

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.

Gangs of New Jersey

I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.

Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.

En gång i tiden var de så här unga.

Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.

(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.

Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.

The Great Leap Forward

För några veckor sedan började min flickvän regelbundet ställa frågor till mig. ”Nu är det 26 dagar kvar tills du fyller 40, vad gjorde du när du var 26?” kunde det låta. Och sen svarade jag ”Jag minns inte.” I dag är det en dag kvar, och nej, jag minns inte vad jag gjorde när jag var ett år heller. (Hon har även frågat om jag kommer att få en 40-årskris, smita iväg på en moped till Italien och fiska bläckfisk på en liten båt. Men till det har jag haft ett svar. Nej, har det svaret varit.)

40 låter obehagligt, men jag har gott hopp om att jag kommer att klara detta paradigmskifte bättre än jag hanterade 30. Sedan dess har jag ju stadgat mig och blivit en rakryggad medborgare, med fast arbete, fast flickvän och ett enormt lån på banken. Precis som man ska ha. Dessutom har jag, lite i förväg, anpassat mig till min höga ålder och börjat framhäva min gubbighet, medelst konstiga intressen samt att börja meningar med ”När jag var ung …”. Redan sedan några år tillbaka har mitt engelska uttal regredierat till en lustig gubbig variant, som många i min omgivning glatt hånar. Exempelvis ska jag ikväll bevista en konsert med det bortglömda hårdrocksbandet Overkill, vilket är ett namn som jag inte längre kan uttala med värdighet.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Firandet håller jag dock kort. Jag och Messa hyrde en bil och for till hembygden för en stillsam middag med pappa och syster + familj, samt äkta natur. Till helgen kommer modern för mer middag samt Bruce Springsteen på Friends. I present fick jag en fräsig räsercykel, vilken jag säkert kan använda för att locka fram farbrorn i mig ännu mer. Pappa hade även, enligt önskemål, förfärdigat en balkonghylla att ställa all min chilipeppar på i sommar. Tyvärr fick den inte plats i den extra stora hyrbilen vi körde, så han fick kapa den på mitten och göra den tillräckligt ihopskruvbar för att ohändiga människor såsom mig själv skulle kunna skruva ihop den sen. Det har jag gjort nu, men tyvärr glömde jag att ta med mig det bakstycke som håller ihop hela konstruktionen, så den ska jag få vid ett senare tillfälle.

I dag skulle jag realisera min fiffiga idé med att fästa löstagbar fiberväv på framsidan av hyllan medelst krokar och (absurt dyra) öljetter. Men tyvärr var fiberväven betydligt mindre hållbar än jag hade hoppats och det slutade med att jag bara trädde den direkt på krokarna. Huruvida den pallar med en mindre storm återstår att se, men fram till dess är det i alla fall tänkt att chilin ska slippa alltför brännande sol.

Burkjalapeño – nu med knopp!

Nå – mer om ballodlingen en annan gång. Nu måste jag tydligen städa.

Hmpf

Jaja. Den kan väl kanske hända att jag EN GÅNG vrålade ”Rise, my pretties! And kill. KILL!” En gång.

Så nu får man tydligen inte prata med växterna mer.

Dr Stein grows funny creatures

Mina gröna fingrar i kombination med deras girighet och den sena våren har gjort vår boendesituation… problematisk. I dag fick jag lov att hämta in balkongpallarna för att ha någonstans att ställa de gröna underverken. Jag har också planterat om några trångbodda stackare, vilket kan ha hjälpt till att ta livet av en och annan planta. Det återstår att se. Här är i alla fall en lägesrapport för alla ballprunksfans.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon har inte växt så mycket på höjden, men bladen blir mer och mer erigerade vilket ju borde tyda på att den trivs i mitt fönster. Snart är den nog redo för omplantering, kan jag tänka mig.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Tomaterna ångar också på. Ännu inte tillräckligt rangliga för att behöva bindas upp, men om några veckor till kan det vara dags att ta fram lädermasken och visa dem vem som bestämmer.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Tomaternas kusin tomatillon är blott tre veckor gammal nu (första bilden är från en vecka) och verkar alltså växa i ungefär samma takt som tomaterna. Om jag nu inte dödade dem med min omplantering (ej i bild) eftersom rötterna visade sig vara pyttesmå.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Det kräver ett visst engagemang att odla peppar. Man måste veta när de behöver vatten, när de behöver torka (om de börjar visa tendenser till röta ställer jag krukan på ett hushållspapper en stund, det verkar funka), när de behöver mer ventilation, och – men hit har jag inte kommit än – när deras rötter är tillräckligt utvecklade för att, som man säger, skola om dem i en större kruka. Jag har inga bra jämförelsebilder, eftersom jag har flyttat omkring dem i takt med att jag har fått ge upp på vissa plantor och andra har fått sprutt. Chilin till höger är i alla fall ursprungschilin som jag planterade i slutet av februari. Fönstret härbärgerar även ett andra minidrivhus med plantor som är lite kortare i växten.

Om allt för många överlever fram till blomningen så kommer jag att ha ännu ett problem, ett som jag kanske inte tänkte på från början. De olika sorterna bör nämligen inte stå i närheten av varandra, eftersom de då kommer att korspollineras och (förutsätter jag) ge liv åt de mest horribla mutationer. Eller inte. Men har man satsat på fräsig peppar i glada färger och former så vill man ju inte att det på hösten visar sig att den allra tråkigaste jalapeñon varit alfahanne och häradsbetäckare som lämnat sin plantsäd i varenda pepparbuske. Man kan säkert plasta in dem på nåt sätt när de blommar, men det skulle ju minska mina möjligheter att beundra dem.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Titta här då! Blodapelsinkärnorna som Messa sparade åt mig visar att den menar allvar. Den står fortfarande under en perforerad plastpåse, och jag vet inte riktigt hur länge den ska göra det. Så länge den trivs och inte börjar sätta iväg på höjden så får den väl bo kvar i sitt tält.

Djungelgurka!

Anisbasilikan klarar kanske inte den här veckan. Otaktiskt nog planterade jag den i en sån där pappkruka när den hade vuxit ur miniatyrdrivhuset, och eftersom den har visat sig torka ut jorden nåt alldeles överjävligt så är det risk att basilikan har torkat ur. Och gör den det så dör den, har man sagt mig. Den ser naggat ut i bladkanterna, så det är nog kört för den. Det behövs dessutom två för att den ska kunna föröka sig. Men skåden bredvid – det är den mexikanska musmelonen som har rest sig ur myllan den tredje veckan. Gud, så spännande!

Honungsmelon (flankerad av mynta), med stödben.

Växt utav helvete har även honungsmelonen gjort. När vi drog till Lissabon bestod den blott av några små gröna knoppar. En vecka senare har den rest sig upp och vrålat att det visst är sant att den är en snabbväxande gynnare. Jag blev tvungen att låta den flytta från sin Ben & Jerrysburk till en vindruvslåda. Om den överlever återstår att se. Den bör ha en decimeter eller så mellan plantorna, men det visade sig inte vara så lätt att skilja dem åt. Eftersom det är en örtväxt har de en tendens att tvärdö om man skulle råka klämma stjälken. Dessutom var rötterna ytterst ytliga, varför de nu mest ligger och drönar i sitt nya hem. Jag har försökt staga dem, men det skiter de i, de otacksamma jävlarna. Dör de ska jag prova på gojibär i stället.

Förutom grabbarna ovan så väntar jag fortfarande på två pepparfrön i miniatyrdrivhuset, det har ju trots allt bara gått knappt tre veckor sen jag planterade dem så än finns det hopp för dem. Vitlöken frodas, medan citronen fortfarande inte har gett något livstecken ifrån sig. Tiden börjar rinna ut för den. Och avocadon begravde jag i matavfallet idag. Vila i frid. Myntan lever också, och skulle behöva en större kruka. Eller vårväder.

Hur man går på fotboll i Lissabon

I  min ungdom var jag svag för svenskklubben i söder med det maffiga namnet – Sport Lisboa Benfica. De hade Masse, Strömpa, Thern och Gud. Ja, och Svennis förstås. De hade europacupmeriter med rätt att håna många andra storklubbars europacupmeriter, och de hade en asfräck örn i sten utanför sin stadion. En arena som för övrigt var Europas största på den tiden (sen får Boixos Nois säga vad de vill). Men för ett decennium sen rev de gamla Estadio da Luz för fotbolls-EM och byggde ett nytt Estadio da Luz. Ett vackert rött som inte längre rymde 100-plus tusen rödklädda fans utan blott 65 000.

Så här ser den nya ut.

Därför var det ingen skräll – även om kärleken har falnat en del sedan dess – att jag tvingade med mig Messa på tuben till norra Lissabon i lördags med avsikt att köpa matchbiljetter till den på förhand ospännande bataljen mot ligajumbon Rio Ave. Efter att ha listat ut hur man forcerade den hårt trafikerade motorvägen som skiljde tunnelbanestationen med arenan så möttes vi av en flock gamla tanter som tvångsprydde min jacka med ett Benficamärke mot min vilja, för att sedan (på portugisiska och teckenspråk) låta mig förstå att jag skulle ge henne en euro i retur. Vilket jag inte alls hade lust med. Det här pågick väl i ett par minuter innan hon lackade ur och slet bort märket igen.

Sen kom nästa hinder – en mycket suspekt husvagnsliknande byggnad med överskriften ”Ticket office”. Och runt den en hel hord unga män utrustade med frågan Ticket? men med väldigt liten lust att ge vägbeskrivningar. Sen ännu en motorvägsfil och ett antal tunnlar varav endast en gick att gå igenom. En väg med en längre s-kurva och först därefter kunde vi skåda ljuset: Stor fet arena, flankerad av Eusebiostaty och stor röd megastore (med inbyggt Mediamarkt). Det hela var orimligt osmidigt för en modern samhällsinstitution som SL Benfica.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Inne i megafanbutiken satt Benficaörnen själv, stillsamt på ett skrivbord. Tyvärr led butiken en heltäckande brist på Stefan Schwarz-parafernalia, men däremot hade de många ex kvar av Benficabibeln. Olyckligtvis på portugisiska. Till sist bet jag i det sura äpplet och frågade en dam i Benficatröja var ända in i Mats Magnussons stora buk man egentligen kunda köpa biljetter på det här stället. Hennes svar gladde: ”You see the big sausage outside? Take a right after the sausage.” Och så blev det.

Ärligt talat var den officiella biljetthytten inte mycket mer respektingivande än fulkiosken nedanför, men jag fick i alla fall mina biljetter. För typ 350 spänn eller så, jag minns faktiskt inte. Innan jag gick knackade Messa mig på axeln och bad mig dubbelkolla att matchen verkligen var imorrn, och minsann om det inte var klokt av henne. För matchen skulle nämligen gå av stapeln samma dag. Vilken torde förklara varför det var ett sånt liv runt arenan denna påskafton.

Fyra timmar senare satt vi högst uppe på ena långsidan. Med förvånansvärt god sikt. Och med förvånansvärt mycket sällskap. 46 000 skulle det visa sig. För en ointressant ligamatch mot ett bottenlag. Förmatchunderhållningen bestod mest av reklamjinglar på storbildsskärmarna och vadslagning om vem av ungdomarna i mittcirkeln som först skulle tappa greppet om den jättestora korvformade reklamballongen som uppmanade oss att välja ett speciellt telekomföretag för alla våra telekombehov. Den avbröts dock av att folk plötsligt började resa sig upp och titta åt höger. Så då gjorde vi det också. Det var vår gamla vän den vithövdade örnen som kom. Hen cirklade runt arenans innanmäte i ett bra gäng varv innan den återgick till att sitta ner. Fast den här gången på ett klubbmärke med hjul.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Örnen och hans falkenerare (örnerare?) ägnade sen tiden fram till matchstart med att spankulera runt läktarna och låta folk klappa örnen, men vid det laget hade vi bytt uppmärksamheten till den operasångare som framförde Benficas klubbhymn Ser Benfiquista med ett ganska stort mått pondus, alltmedan 65 000 portugiser reste sig upp och sträckte sina Benficahalsdukar mot skyn. Och jag vågar mig på att hävda att det var en liten smula mäktigare än när Behrn arena manar till kamp med Kenneth & the Knutters Framåt Svartvitt. Lite.

Halsduksviftande under hymnen.

Vi kunde även notera att matchspeakern kände sig lite utanför, i det att han gärna själv ville leda hejarklacken. Men jämna mellanrum stämde han upp i ett högljutt Ben-fiiiiiica Ben-fiiiiica, S-L-B! (Med det där speciella portugisiska L-et som inte är gjort för skandinaviska gommar. Tråkigt nog satt El payaso Pablo Aimar på bänken, och varför han gjorde det demonstrerade hans ersättare, brassen Lima, snabbt, med ett hattrick av vackra mål. Pausunderhållningen var ståndsmässig nog för en 109 år gammal klassisk storklubb – Benficas egna cheerleaders dansade Gangnam style.

En överblick.

Målfest följde. Aimar fick spela tio minuter. Och både klacken och hemmalaget firade lika uppriktigt för varje mål. Det var kanske inte Galatasaray-volym på sångerna, men bra maffigt ändå. En bengal hann man också bränna av innan det var slut. Jorge Jesus Benfica piskade Nuno Espirito Santos Rio Ave med 6-1 denna påskafton. Och gud (både Schwarz och den andre) såg att det var gott.

Pang på pungen i Portugal

Portugal, vad är det för ett jävla land undrar du. Och då har du tur, för jag har varit på researchresa. Till Portugal. I Lissabon, ja, det ligger i Portugal, vid kanten av en stor jävla flod, är det till exempel svinlätt att köpa knark. Du behöver i princip bara visa dig i närheten av Dom Pedro IV-torget (inte att förväxla med Dom Pedro V-torget – det ligger i Bairro Alto, några hundra meter åt väster och några hundra meter uppåt) så kommer de och vill att du ska ta deras knark. Det här överraskar mig lite – inte att de har gott om knark, Lissabon lär ha varit Europas största knarkghetto tills för några år sedan då de legaliserade innehav och allt blev lite bättre (men då får du se till att ha knark i doser upp till nio personers behov – har du till tio tjommar ligger du illa till) – utan för att jag ser så mild och väluppfostrad ut sedan jag rakade av mig mitt långa ondskeskägg. Det hände alltså att knarkgossarna av alla på en uteservering valde att gå fram till just mig och ingen annan för att flasha sitt mörkbruna guld. Cirka fjorton gånger skedde det. Messa å sin sida blev erbjuden exakt noll droger.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd ”megasex” alla dagar förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Shoppingen är däremot lite av en besvikelse. Det var billigt med skor, men det känns ju helt bortkastat när de inte verkar ha hört talas om Skechers. Jag köpte ändå ett par av ett mer undermåligt (och om Messa får tycka något, lätt mesigt) märke, bara för att man ska liksom. Och ölen. Två ölmärken regerar i Portugal. Båda är ljusa solsemesterortsöl. Sagres känner ni ju till, det är ölen som för tillfället ger namn åt den portugisiska högstadivisionen i fotboll (mer om den i ett senare blogginlägg), och det andra heter, underhållande nog, Super Bock. Sagres är den godare av dem, men i ärlighetens namn påminner båda om Systembolaget billiga burköl Millennium. Lycklig blev jag när jag upptäckte något som var lite mörkare på ”lounge-baren” Young Liberty, Abadia hette det visst, tills jag beställde en flaska och noterade att det var av märket Super Bock. Dito den stout jag beställde nere vid hamnen, som – och, jag vet, jag borde ha vetat bättre, även den hade prefixet Super Bock. Och jag ger mig fan på att den McBeer den lokala donken stoltserar med i tappkranen också är nån sorts Super Bock. Utöver dessa märken hade de mer välsorterade barerna även Corona, det mexikanska blasket som man märkligt nog verkar kunna hitta var man än befinner sig i världen. Den indiska restaurangen? Ingen Singha, ingen Kingfisher, men väl Sagres och Super Bock. (Bizarrt nog tycks engelska fotbollsfans vara mycket förtjusta i bocken, förmodligen på grund av dess lättdruckenhet.)

Super Bock. Drink it, forget it.

Den ”irländska” puben vi besökte en kväll – ja, den som spelade reggae och var ungefär lika irländsk som min röv – hade förvisso Guinness, och Café Buenos Aires, en mycket mysig argentinsk restaurang på Rua do Duque, serverade en Quilmes som, under förutsättningarna, hade en underbar karaktär. Ljust som det var. Men annars – du är fast med antingen Bock eller Sagres. Bäst matmässigt var annars den lätt sjaskiga restaurangen Bonjardim Rei Dos Frangos piri-piri-kyckling. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i kyckling.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Dålig grej nummer två med Lissabon är det oönskade gatulivet. De som inte kränger knark kränger i stället solglasögon, armband eller underhållning. På ett påfluget sätt. Den som gör stan en dag kan notera hur gatumusikanterna ambulerar i en vid cirkel runt stadens turistcentrum, och man kan ge sig fan på att de spelar samma Lisa Ekdahl-låt. Ny musik har de nämligen inte. Är det inte deras egen bluesstil fado som spelas så är det förmodligen något Tina Turner tjänade en massa pengar på på 80-talet. Fräschare än så blir det inte. Not that there’s anything wrong with it. Det är det däremot med de inkastare som patrullerar alla de restauranger du ändå inte vill äta på, vilket får till följd att du, i stället för att spana in menyn, tar en lång omväg runt nämnda inkastare och tittar engagerat på nånting långt borta.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Men fint är det. Gamla hus, trånga gränder, kullersten, imponerande höjdskillnader (lätt den minst handikappanpassade stad jag har besökt) och – om man väl rör sig lite utanför stadskärnan – trendiga butiker. Korven är allestädes närvarande och dito smaskig, och detsamma gäller för deras vin.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Så om du funderar på att resa till Lissabon så tycker jag nog att du ska slå till. Även om du inte är spekulant på hasch eller kokain.

Gammalt och nytt.