Tankar från TV-soffan

Vårt Oz-maraton fortsätter. Redan från början skulle Adebisis visa sig vara sambons favoritkuk. En kort period tog Jaz Hoyt över, men efter att Messa googlat fram uppgifterna om att Evan Seinfeld, som spelar Hoyt, gått och gift sig med vuxenfilmsaktrisen Tera Patrick samt gjort henne sällskap i karriären under namnet Spyder Jones så sjönk hans drule uppenbarligen i aktning för nu är det Adebisi som gäller igen. Trots att han faktiskt (nu är det en spoiler alert här, men det var så länge sen serien gick att jag faktiskt skiter i det) har hunnit bli mulad redan.

Ryan O’Reillys och, lite otippat, Gamle Vern Schillingers utväxter går tydligen också an, medan Bob Rebadows och unterariern Robsons inte alls står högt i kurs. Jag har också fått lära mig att min röv liknar Kellers, fast jag förstod aldrig riktigt varför.

Vilka är era fiktiva favoritorgan?

Ur mailkorgen

Jo, nu ska ni gå höra: i dag har jag fått mail från Johan Ehrenberg, vilket är så apans ballt att jag bara måste berätta om det.

Jag har även fått ett mail om gränsöverskridande avel i dag, men det tänker jag mörka.

Avblås magpumpningen!

Bara lite salongs. Lovar.

När jag tafsade på Glenn Strömbergs skinka…

…så var det faktiskt inte meningen. Redan fryntligt full av vin och smakprov utgick jag från att pizzavärldsmästarens i Glenn Strömbergs monter skinka också var till för gnidna mässbesökare och rafsade åt mig en mindre hög. Så om någon blev utan lyxpizza för att det saknades ingredienser så är det mig ni ska skylla på. Annars var matmässan jag blev medsläpad till ganska trevlig. (Trots att sambon hindrade mig från att spotta på Simon & Thomas) Man kan ha åsikter på den ynka mängd man fick i glaset vid de alkoholstinna montrarna, men å andra sidan fanns det så många att ingen nöd leds. Dessutom passade jag på att köpa årets första julklapp vilket, den 7 november, kan vara ett nytt rekord. Och korv. Massa, massa korv.

I kväll blir det tydligen indiskt med Sara & Nenne nånstans på Söder. Följt av, utgår jag ifrån, en helvetisk åfysatan-bakfylla imorrn. Så nu vet ni.

Puh

Jag har nu jobbat 28 timmar de senaste två dagarna. Men är rätt pigg ändå. Ty jag gillar mitt jobb, och i kväll var det äntligen deadline för den nya layouten. Som jag förutspår kommer att bemötas av läsarna med ett unisont men fy fan vad ful och trist, ty folk har svårt för förändringar och reagerar i regel alltid så till en början.

Och tidningarna kunde förvisso ha varit snyggare, men en senkommen kukmätartävling mellanchefer emellan omintetgjorde de förbättringar hufvudstadsredaktionen jobbat fram under flera veckors sena möten, med mycken övertid som följd. För det är inte fråga om snyggt och fult utan om lojalitet till koncernen och Stockholm ska fan inte tro att de kan göra som de vill och det är nog bäst att vi har ett uppföljningsmöte om det här i nästa vecka, eller hur det nu var. Jag slapp bli inblandad i bråket. Jag behövde bara göra om de där 50 sidhuvudena på deadlinedagen av layoutändringen som har planerats i flera månader.

Men Redaktionsbilden slapp jag inte. För en fotograf kan det näppeligen finnas något värre uppdrag än att behöva föreviga i grupp, ty vilken bild man än väljer så kommer någon att se ut som en mungo. Och vi är fan inget fagert gäng till att börja med. Under veckan – bilden togs redan på måndag morgon (och varför så många företag väljer att ta fotografier som kan följa med en person i flera år en måndagmorgon har jag fortfarande inte lyckats förstå) och under dagarna sedan dess har jag blivit kallad allt från galen seriemördare till ondskefull pirat och skäggapa (och ”jättefin”, märkligt nog, av vikarie-Reb) och det var även långt gånget tal om att ta om bildjäveln. Men det visade sig omöjligt att samla alla samtidigt igen, så nu får vi leva med den. Redaktionens egen Köpingsbild.

Fast nu har jag druckit släppfestöl så nu skiter jag i det.

Told you so

Som jag berättade för er redan för tre veckor sedan blir det alltså Erik Hamrén som tar över fotbollslandslaget. Sannolikt med den fryntlige herr Augustsson som assman. Det är alltså därför jag gör min allra drygaste Heikki Vesa-pose just nu. Om ni undrade alltså.

Armen i vinkel för att kontakta makterna

”Intelligens är inte ett plus”

Jag läser att Arvikafestivalen söker bararbetare som gillar att jobba sent, vara naken och att vara med på bild. Helst utan gymnasieutbildning. Faktum är att den platsannons som numera är bortplockad från Platsbanken särskilt på pekar att intelligens inte är ett plus. För ”hos Arvika har tiotusentals människor förlorat oskulden och ännu fler fått oförglömliga men dimmiga minnen för livet.”

- Det är helt sjukt, säger Arvikafestivalens kommunikationschef Jonas Linné i pappers-DN, vi fick in hundratals ansökningar redan den första förmiddagen, men han vill inte riktigt avslöja exakt vad jobbet går ut på.

Ja, men då så. Annars hade jag tänkt sammanställa en lista på tänkbara medarbetare annars. Men i stället får jag väl kolla upp det där spännande pressmeddelandet jag just fick som garanterar skratt och fniss medelst tjänsten snoppmålning med fingerfärg.

Apropå TMI

Det första min flickvän gjorde när hon kom hem från sin Blekingehelg, efter att vi hade kramats, var att tömma min navel på ludd samt grooma mina öron (ur vilka det, av okänd anledning, börjat växa hår).

Om ni antecknar alltså. Sen berättade hon inlevelsefullt om hur juggemaffian hade hårdraggat på henne i helgen, men det utgår jag ifrån att hon berättar om själv.

Det som brummar i ditt hem vid midnatt

Sambon har varit borta i fyra dagar. Det är det längsta vi har varit från varandra sedan vi flyttade ihop. Hon har varit ”hemma”, där hemma är Karlskrona, och ungefär tusen gånger bättre än sunkiga Stockholm, vilket jag har fått otaliga antydningar om under helgen. Det tråkigaste med upplägget är annars att vara tvungen att sova emsam. Fast riktigt emsam kände jag mig inte i torsdags natt. Mitt i natten började plötsligt nånting att surra högt i mörkret. Jag är inte överdrivet mörkrädd, men lite obehagligt är det ändå när nånting i mörkret, där det inte borde finnas något, surrar. För det kom inte från grannarna, det kom från rummet. Från bokhyllan.

Men, nej, det var inte Säpo. Det kom från leksakslådan. Det som surrade i natten i mitt tomma sovrum var den lilla dildon Messa spontanköpte i somras, och som inte fungerat en enda sekund sedan dess. Förrän den första kvällen jag var ensam i sovrummet. Det är som om någon ville säga mig något.

Fast jag kan tycka att det hade varit roligare om den bestämt sig för att plötsligt börja fungera några veckor tidigare – då Messas pappa lånade sovrummet. Men man kan kanske inte få allt.

Om hur det är och hur det borde vara

Min ljuvliga once-in-a-year-FM-frossa har inte blivit så underbar som jag hade hoppats. Ni vet hur det är – när man har nått en viss ålder så slutar man mer eller mindre att se fram emot saker. Man bara låter dem hända med jämnmod. Men för denna min alldeles egna FM-helg hade jag gjort ett undantag och verkligen sett fram emot den. Det är ju förvisso sällan nåt som blir som man tänkt sig, och jag antar att jag får skylla mig själv för att ha vågat vara förhoppningsfull för ett ögonblick. Med långhelg, sambon bortrest över helgen och med tydliga deklarationer redan veckor i förväg om att jag absolut inte vill bli störd eller ha nån som helst kontakt med omvärlden under denna lilla helg borde jag ha förstått att det skulle bli tvärtom.

Och det gjorde det såklart också. I stort sett varenda person jag känner har, som av en kosmisk slump, kommit på tanken att just denna helg vore det nog jättebra att prata lite med Ron Obvious. Och visst, det är väl trevligt och så. I teorin, när som helst annars, men inte just den här helgen. För man vet ju hur det blir. Alternativen är att tvingas sitta och lyssna på någon medan man har tankarna nån helt annanstans, eller att vara kort i tonen och försöka avsluta så fort som möjligt. Eller bara glömma att man hade egna planer (vilket jag hade hoppats få slippa innan barnen kommer åtminstone). Oavsett hur man gör så leder det (om man är något sånär mentalt sund, åtminstone) till dåligt samvete och tankar på just sånt som den sociala isoleringen skulle blockera ut, och så är helgen förstörd. Och du kan inte ens vara sur, för det är inte socialt accepterat att välja en hobby framför social samvaro, ens vid något enstaka tillfälle, det vore ju rent löjligt, och det var ju just därför den senare undanbeddes. Ain’t life a bitch?

Dessutom har spelat redan kraschat för mig tre gånger. För detta borde någon dö.