När ondskan kom till byn

Ni får ursäkta, men jag måste tillfälligt avbryta mitt chilifotograferande, ity det har hänt stora saker. Jag och Acetonmannen har varit på black metal-konsert (bör uttalas på norska)! Så fort jag fick höra att pionjärerna Satyricon skulle komma till stan kastade jag mig över telefonen och börja göra upp planer. För några år sedan avblåste Acetonmannen en tilltänkt Deicide-konsert (tror jag att det var) med hänvisning till att han skrämdes av bandets ondska och inte skulle kunna se sina kaniner i ögonen och vi hade genomfört det hela. Även denna gång oroade han sig på förhand för att bandets grava ondska skulle ta med sig hans själ hem till Norge, men likafullt vågade vi.

Jag ska omedelbart medge att jag inte kan mitt Satyricon. Någon black metal-konnässör är jag icke. Men Satyricon gjorde oss inte besvikna. Fast de gjorde oss även besvikna. Låt mig utveckla. Satyricon är, såvitt jag förstår, ett av många genomonda norska band som kom fram i skuggan av Varg Vikernes superonda projekt Burzum i början på 90-talet. Och även om jag inte har läst några pressmeddelanden om Satyriconmedlemmar inblandade i kyrkbränningar, offrandet av oskulder eller inhalerande av halvt förmultnande djur så torde deras ondskekredd vara ganska intakt.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Tyvärr turnerar bandet med blott två ordinarie medlemmar, sångaren Satyr (Sigurd) och trummisen Frost (Kjetil-Vidar). Övriga är så kallade turnémusiker. Jag säger tyvärr, för det syns. Bandet – med undantag för den senige Satyr – ser allt annat än genuint ondskefullt ut. Basisten har pagefrisyr, bajsringsskägg och är klädd i en helt vanlig svart skjorta, som redan under spelningens tredje låt är så genomsvettig att man med lätthet kan ana konturerna av hans navel. Den ena gitarristen (av tre, de stunder Satyr drar på sig gitarren) skulle ha kunnat rest med en tidsmaskin direkt från en konsert med sitt andra band Noice. Det är förstås helt oacceptabelt. Både corpsepaint och teaterblod lyser med sin frånvaro. Det enda som med god vilja skulle kunna kallas diaboliskt är Satyrs gethorns-mikrofonställ. (Vilket mycket riktigt flyttas undan under den extranummerlåten då Sivert Høyem, som jag till min förvåning känner igen från På spåret för några veckor sedan, lite otippat gästsjunger.) Kvällens mest diaboliska är snarare de avgrundsvrål den lilla läderklädda flickan bakom mig i publiken utstöter, de stunder då hon inte piskar mitt huvud ömt med sitt hår.

Ej heller känns det särskilt ondskefullt då bandet upprepade gånger artigt applåderar publiken eller när Satyr uppmuntrar fansen genom att föreslå ”dere kan nock gøre en go moshpit”. Publiken är dock bra. Det är precis så där trångt, bökigt och svettigt så att man – om man befunnit sig på tunnelbanan – hade velat döda, men samtidigt är musiken så tajt och bra och stämningen så god att man inte hade velat ha det på något annat sätt. Och även om jag börjar finna bandet en smula monotont mot slutet av de två timmarna så var det väl spenderade pengar. Jag har varit på black metal!

Till sist några ord om förbandet Chthonic. (Nej, jag har inte den blekaste om hur det uttalas). De var nämligen skitbra! Chthonic är ett melodiskt deathband från Taiwan, som blandar orientaliska toner med texter om demoner och sånt. Lyssna själva!