Voddler är skiten?

2 09 2009

Facebookgruppen Vi vill ha Spotify för film har cirka 25 000 medlemmar nu, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på att till exempel femtio gånger så många gärna vill döda folk som vidarebefordrar kedjebrev. Nu finns det hur som helst ett Spotify för film, och man har valt att kalla det Voddler. Och jag är en av 1500 lyckliga som testar det as we speak.

voddler

Tanken är att det ska finnas tre olika betalningsvarianter när den fullständiga versionen släpps senare i år. En gratisversion, i samma stil som Spotify. I betaversionen innebär det att man tvingas genomlida en halvminuts reklam innan filmen drar igång. Det är alltså inget att grina över. Vad jag förstår kan det komma att bli ytterligare reklamfilmer om man väljer att pausa i filmen, men det är inget som jag har märkt av i betaversionen. I gratisvarianten saknas de allra ”hetaste” filmerna.

En andra variant är en prenumerationstjänst, med lite nyare filmer, och den tredje varianten är tänkt att kunna erbjuda det nyaste fräscha – förhoppningen är att kunna erbjuda filmen samma dag som biograferna – för en pay and play-avgift. Men var summorna för tjänsterna kommer att ligga vet jag inte. Jag antar att samma sak kommer att gälla för TV-serier, något som ännu inte finns tillgängligt i betaversionen. Metro skriver om Voddler här.

Så här ser huvudmenyn ut

Så här ser huvudmenyn ut

Utbudet är inte jättestort än så länge, runt 300 titlar, men redan är filmlistan ganska svåröverskådlig. Det kommer inte att funka när arkivet byggs upp. Vid en snabbgenomgång lyckades jag i alla fall hitta ett 40-tal filmer som jag vill se. De ”största” titlarna är, enligt min subjektiva bedömning, The Wrestler, El Orfanato och Gomorra. Och om detta grundutbud är något att gå efter så tycks det kunna bli en ganska bra spridning på filmer – här finns skräck som Saw-serien, The Eye och Bug, indiedrama som The Squid & the Whale och Expired, här finns musikdokumentärer, Bruce Willis-action, franskt, ryskt, rumänskt, tyskt och Hong Kong-action, och även ultraskräp såsom Disaster Movie och Zombies Zombies Zombies. (Men, nej, ingen porr. Jag vet att du undrade.)

Att recensera tekniken och prestandan för en betaversion är kanske inte så meningsfullt. Det är fortfarande en del buggar. Programmet segar (för att inte tala om hemsidans sirapsforum), ljud och bild laggar ibland (men förvånansvärt lite ändå) och en och annan film har helt tvärt slutat funka mitt i. Men bildkvaliteten är god – jag märkte ingen skillnad mellan den vanliga och HD-versionen av en film på sambons 32-tummare – och på det hela taget är det en väldigt snygg och trivsam tjänst. Ett litet minus är att man inte kan styra programmet med muspekaren, utan är hänvisad till tangentbordets piltangenter. Anledningen är att det gjort för att styras med fjärrkontrollen medan man tittar via teven, hela gränssnittet är byggt för att verka vettigt för en tv (men är det definitivt inte om du sitter vid datorn). Gott så, men lite irriterande eftersom jag inte får min datorfjärr att funka (vilket förmodligen beror mer på mina tekniska begränsningar än på Voddler.) Precis som med Spotify kan du komma åt ditt konto från flera datorer. Såvida det inte är en Mac för då funkar det inte alls, åtminstone inte än.

In the words of Dr Alban: Fonka!

In the words of Dr Alban: Fonka!

Vad tycker jag då? Jodå, jag tror definitivt att det här kan bli bra, men dess eventuella framgång beror förstås en hel del på filmbolagen. Med rätt utbud och rätt prisnivå tror jag dock att vi har en vinnare här.





En liten Videocracy-recension

30 08 2009

Att, i en tid då teven får allt mindre relevans i västvärlden, göra en dokumentärfilm om hur teven styr det samhälleliga och politiska livet i ett land är lite märkligt. Men så är Italien också ett ganska märkligt land, åtminstone sett härifrån. Visst, våra egna mediamoguler försökte med både Tutti Frutti och Glöm inte tandborsten, tuttstinna lekprogram med italienskt ursprung, men till skillnad från i Italien så blev de aldrig någon succé – snarare symboler för dum och undermålig tv. (Det ska också påpekas att Italien inte är ensamma om den här typen av tv – under den period då ComHem gav mig alla sina kanaler kunde jag se den typiska lördagsshowen, med gamla farbröder som drog unkna skämt omgivna av lättklädda flickor, i flera latinamerikanska och ryska kanaler. Som att flyttas tillbaka flera årtionden i tiden. De är dock nog ganska ensamma om att ha en president som ligger bakom programmen.)

I Videocracy vill italiensk-svenske regissören Erik Gandini visa hur Silvio Berlusconi El Presidente – konsoliderar sin maktposition med hjälp av fördummande tv-shower. Något han kan göra eftersom han styr 90% av landets tv-kanaler. I ett land där 80% har tv som sin främsta informationskälla. Båda siffrorna är förvisso ganska häpnadsväckande, men det är föda för en annan diskussion någon annanstans.

Som underhållning betraktat är Videocracy knappast något mästerverk, men ändå intressant. En iakttagande kamera följer Lele Moro, tv-agent extraordinaire (i vitt, alltid i vitt), Corona, paparazzon som gjorde om sig till kändisfenomen, och Ricky, en rörande Adam Sandler-kopia som bara vill bli känd. (Han är också den ende som tillåts spekulera i varför italienarna har de tv-program de förtjänar – något som man kan tycka borde ha fått mer utrymme). Ja, och så Berlusconis granne. Men, i en dokumentär som ondgör sig över hur ett lands unga flickor har som högsta dröm att få dansa topless i tv, tycks regissören helt ha glömt bort att prata med just de unga flickorna som helst av allt vill dansa topless i tv. Och det är förstås inte bra.

Mitt sällskap sammanfattade det nog allra bäst: Fy fan, vilket efterblivet land!

Kanske härnäst: Jag recenserar Voddler. Ty jag lyckades landa en inbjudan på bara några timmar. Ibland är livet gott.