Borde inte Robinson ligga på Fredag?

22 03 2009

Ifall du händelsevis har missat det så är urdokusåpan Robinson tillbaka, nu på fyran. På kvällstidningen förberedde vi oss redan för några veckor sedan, då den nye chefredaktören höll ett möte om hur den kommande ”Robinsonperioden” skulle tacklas. På allvar. Folk (Malin Roos undantagen) har redan försökt överträffa varandra i sågningar, den ena mer obegriplig än den andra. Jag kan inte låta bli att undra vilket program de trodde att de skulle få se (när den annars kloke Martin Söderström anger dålig publikmedverkan av alla saker får jag lust att smyga mig på honom bakifrån och gå lös på hans Morrissey-tatuering med en osthyvel) – för själv är jag mycket nöjd med premiären.

FOTO: Kalle Asplund/Aftonbladet

FOTO: Kalle Asplund/Aftonbladet

Vi har misär, bara överkroppar och obehagliga djur i ett lagom stillsamt tempo där de potentiella profilerna ges tid att utmejslas. Å andra sidan inga C-kändisar, inga telefonomröstningar styrda av 14- (eller 55-)åriga fjortisar eller kirurgiskt ombyggda individer med bristande verklighetsuppfattning. Vi har redan fått smakprov på tänkbara hatobjekt och – förhoppningsvis av den ovana situationen framtvingad – stor dumhet, eller hur ska man annars tolka odödliga citat som Beatrices ”Jo, det stod ett hus här mitt inne i träsket, men vi började riva det för jag fick så dåliga vibbar av det”? Det är med andra ord precis som det ska vara. Om någon bara kunde texta punk-Eriks grötskånska oneliners så vore det nästan perfekt.

Det enda konstiga i första avsnittet var farbrorn i luvan som jag först trodde var produktionens vaktmästare men som tydligen var en deltagare det också. Jag tror att detta kommer att bli bra, jag gör faktiskt det.

(Och en extra tumme upp till TV400 som passade på att dra igång en säsong av Suvivor med ett dubbelavsnitt direkt efter Robinson – nu kan de kanske äntligen komma upp i över tio tittare!)





Jag outar mig

15 03 2009

Jag bekänner härmed att jag har blivit ganska förtjust i schlagerspektaklet. Trots att jag egentligen hyser ett visst förakt för de allra flesta bidragen så kan jag inte låta bli att engagera mig varje år. Fast jag antar att det är så det fungerar – först är man barn och då älskar man det. Sen blir man trulig tonåring och vägrar högtidligt att befatta sig mednågot som helst melodifestivalrelaterat, och så blir man gammal och inser att man inte har så jävla många glädjeämnen i sitt liv.

Om gårdagens final har jag inga större reservationer. Jag hade helst sett att Caroline af Ugglas hade vunnit. Vinnarlåten var lagom färsig, men eftersom själva versen blir på gränsen till pinsam kan jag inte reservationslöst ställa mig bakom den. Att så många schlagerlåtar struntar i att inkorporera en klämmig vers är bara ännu en anledning till att ingen lyssnar på låtarna mellan maj och januari. Men huvudsaken är att inte Måns vann med sin mediokra Las Vegas-låt.

Det där var egentligen bara en förevändning för att presentera fem festivalfavoriter från 20000-talet. I ärlighetens namn fick jag sträcka lite på det för att ens få ihop fem, men här är de i alla fall, i kronologisk ordnung:

Roger Pontare, 2000. När jag wallraffade som schlagerbög, och hade äran att se låten framföras live, slog det mig vilken fantastisk Vit Makt-dänga det skulle ha kunna blivit.

Alcazar, 2005. Såg jag, av misstag, live på ett köpcentrum en gång. Det är ju där de hör hemma. Fast det här är rätt catchy ändå.

Poodles, 2006. Har tyvärr givit upphov till efterföljare i stil med t ex årets till hårdrock förklädda Toto-tributband.

Andreas Johnson, 2006. Jag finner det fortfarande helt horribelt att denna lilla poppärla inte ens vann den svenska uttagningen.

Fronda, 2008. För man blir ju glad liksom. Man vill ju vara glad.