Back to the roots (och deep throats)

9 01 2011

Slutskedet av julledigheten har handlat mycket om våra gamla hemtrakter, kära Söderort. Det började med att Sexet stötte på vår favoritsystemetkille, Petter. Och han verkar onekligen sakna oss också. Samtidigt provade Messa och jag lyckan med Palmyras legendariska kebabtallrik – för det passar sig inte att sitta inne och prata om öl och fitta hela lovet. Vi var inte ens nära. Lite ynkligt, kan man tycka.

Före och 20 minuter senare. Ser man ens någon skillnad?

Och i går begav vi oss till vårt gamla stamställe för att bli lite eftermiddagsfulla. Hur mycket jag än gillar O’Leary’s i Liljeholmen, deras trevliga servitriser och tv på toaletterna, måste jag ändå få klaga på att en sportpub har mage att låta sin tv-sport visas utan ljud, och i stället spela gammal 80-talshårdrock. Inget fel i det, men till sportpuben går man ju för att se – och lyssna på – sport. Everton gjorde i alla fall vad de skulle med Scunthorpe (för övrigt ett av tre engelska ligalag som har ett fult ord i sitt namn: Arsenal och Manchester United är de andra två) i FA-cupen och Stevenage Borough spelade brallorna av Newcastle. Fast allt var inte fest och gamman. Ity Leatherhead förlorade, efter en längre tids sinnesjukt god form, seriefinalen mot Metropolitan Police med 1-0. Och jag kan inte låta bli att undra vilken typ av fans ett lag som heter Metropolitan Police kan tänkas ha.

Men det som engagerade mest i går kväll var utan tvekan Sexets avsaknad av kräkreflex. Av okänd anledning fastnade ett popcornskal i hennes hals, och detta skal vägrade envist att flytta på sig. Trots att Sexet gjorde vad hon kunde med en extra lång pommes frites. Vi blev tvungna att inviga servitrisen som hjälpsamt bidrog med både sugrör och drinkpinnar. Jag ljuger inte om jag säger att man kunde se hur det rörde sig i halsen när Sexet grävde runt med diverse verktyg i säkert 20 minuter. Mycket fascinerande. Jag kan ha missat tre mål under tiden.

Annonser




Maratonkebab

5 06 2010

Lördagen började inte alls bra. Jag hade ont i huvud och kropp och sambon hånade mig hårt och oschysst för att jag varit svårt onykter kvällen innan pga att fredagens Ron varit på jobbpicknick och gjort saker som fick lördagens Ron att hata honom. Det var alltså helt fel dag att bege sig till Årsta för att äta monsterkebab (ja, ibland är våra helgplaner ganska detaljerade) med Sexet, men vi gjorde det ändå. Trots att jag bodde i Årsta i tre månader kom jag mig aldrig för att testa Palmyras omsusade 95 kronors kebabtallrik, men nu var det dags.

Trucker sized

Med magen redan full av ond bakfylla fick jag göra så gott jag kunde, och när jag gav upp syntes det knappt att jag ätit alls från tallriken. Faktum är jag inte ens orkade nyttja det servila fyll-på-din-läsk-så-många-gånger-du-orkar-erbjudandet. Inte ens sambon, som är en erfaren kebabsvullare, lyckades rensa sin tallrik och Sexet nådde ungefär halvvägs. Palmyras kebab är en kebab för den sturske. (Eller ”babbe” som sambon envisades med att kalla den tills vi med hot om våld bad henne sluta).

Därefter stod vi i tre timmar. Ett beprövat lördagsnöje. Det var Stockholm maraton nämligen, en årlig sedvänja där seriösa atleter för en dag beblandas med självutnämnt tokroliga pajasar, och vi hade inget bättre för oss än att stå och få lite sol. Nån kenyan vann, ett gäng killar bredvid oss (varav en bar en alldeles för kort sexy nurse-dräkt för att någon skulle känna sig bekväm) försökte kidnappa en löpare, och en man i full stinsuniform som tydligtvis tog sig i mål, var det mest spännande. Det och den bittre farbrorn som övertydligt sportade sin Stockholm Maraton Crew 2006-tischa lite vid sidan av. Det är inte utan att man vill ha lite söndag på det här.