Portugal, vad är det för ett jävla land undrar du. Och då har du tur, för jag har varit på researchresa. Till Portugal. I Lissabon, ja, det ligger i Portugal, vid kanten av en stor jävla flod, är det till exempel svinlätt att köpa knark. Du behöver i princip bara visa dig i närheten av Dom Pedro IV-torget (inte att förväxla med Dom Pedro V-torget – det ligger i Bairro Alto, några hundra meter åt väster och några hundra meter uppåt) så kommer de och vill att du ska ta deras knark. Det här överraskar mig lite – inte att de har gott om knark, Lissabon lär ha varit Europas största knarkghetto tills för några år sedan då de legaliserade innehav och allt blev lite bättre (men då får du se till att ha knark i doser upp till nio personers behov – har du till tio tjommar ligger du illa till) – utan för att jag ser så mild och väluppfostrad ut sedan jag rakade av mig mitt långa ondskeskägg. Det hände alltså att knarkgossarna av alla på en uteservering valde att gå fram till just mig och ingen annan för att flasha sitt mörkbruna guld. Cirka fjorton gånger skedde det. Messa å sin sida blev erbjuden exakt noll droger.
Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd ”megasex” alla dagar förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.
Shoppingen är däremot lite av en besvikelse. Det var billigt med skor, men det känns ju helt bortkastat när de inte verkar ha hört talas om Skechers. Jag köpte ändå ett par av ett mer undermåligt (och om Messa får tycka något, lätt mesigt) märke, bara för att man ska liksom. Och ölen. Två ölmärken regerar i Portugal. Båda är ljusa solsemesterortsöl. Sagres känner ni ju till, det är ölen som för tillfället ger namn åt den portugisiska högstadivisionen i fotboll (mer om den i ett senare blogginlägg), och det andra heter, underhållande nog, Super Bock. Sagres är den godare av dem, men i ärlighetens namn påminner båda om Systembolaget billiga burköl Millennium. Lycklig blev jag när jag upptäckte något som var lite mörkare på ”lounge-baren” Young Liberty, Abadia hette det visst, tills jag beställde en flaska och noterade att det var av märket Super Bock. Dito den stout jag beställde nere vid hamnen, som – och, jag vet, jag borde ha vetat bättre, även den hade prefixet Super Bock. Och jag ger mig fan på att den McBeer den lokala donken stoltserar med i tappkranen också är nån sorts Super Bock. Utöver dessa märken hade de mer välsorterade barerna även Corona, det mexikanska blasket som man märkligt nog verkar kunna hitta var man än befinner sig i världen. Den indiska restaurangen? Ingen Singha, ingen Kingfisher, men väl Sagres och Super Bock. (Bizarrt nog tycks engelska fotbollsfans vara mycket förtjusta i bocken, förmodligen på grund av dess lättdruckenhet.)
Super Bock. Drink it, forget it.
Den ”irländska” puben vi besökte en kväll – ja, den som spelade reggae och var ungefär lika irländsk som min röv – hade förvisso Guinness, och Café Buenos Aires, en mycket mysig argentinsk restaurang på Rua do Duque, serverade en Quilmes som, under förutsättningarna, hade en underbar karaktär. Ljust som det var. Men annars – du är fast med antingen Bock eller Sagres. Bäst matmässigt var annars den lätt sjaskiga restaurangen Bonjardim Rei Dos Frangos piri-piri-kyckling. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i kyckling.
Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.
Dålig grej nummer två med Lissabon är det oönskade gatulivet. De som inte kränger knark kränger i stället solglasögon, armband eller underhållning. På ett påfluget sätt. Den som gör stan en dag kan notera hur gatumusikanterna ambulerar i en vid cirkel runt stadens turistcentrum, och man kan ge sig fan på att de spelar samma Lisa Ekdahl-låt. Ny musik har de nämligen inte. Är det inte deras egen bluesstil fado som spelas så är det förmodligen något Tina Turner tjänade en massa pengar på på 80-talet. Fräschare än så blir det inte. Not that there’s anything wrong with it. Det är det däremot med de inkastare som patrullerar alla de restauranger du ändå inte vill äta på, vilket får till följd att du, i stället för att spana in menyn, tar en lång omväg runt nämnda inkastare och tittar engagerat på nånting långt borta.
Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.
Men fint är det. Gamla hus, trånga gränder, kullersten, imponerande höjdskillnader (lätt den minst handikappanpassade stad jag har besökt) och – om man väl rör sig lite utanför stadskärnan – trendiga butiker. Korven är allestädes närvarande och dito smaskig, och detsamma gäller för deras vin.
Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.
Så om du funderar på att resa till Lissabon så tycker jag nog att du ska slå till. Även om du inte är spekulant på hasch eller kokain.
Gammalt och nytt.
En ond plats 
Senaste kommentarer