Supermegastora ballechiliinlägget

3 06 2013

Även om jobbet suger och det är alldeles för långt kvar till semestern och korven är slut så går det alltid att finna lugn och ro om man bara kliver ut på balkongen och insuper sitt ballprunk. Det är väl bonnajäveln i mig som ger sig till känna. Det är en hobby som inte bara alienerar och irriterar din omgivning, den bjuder också på nya upptäckter varje dag (som du kan använda för att irritera din omgivning ännu mer). Tomatcount? 22! Knoppläget? Jo, nu ska ni får höra! Musmelonen som knoppade så lätt i går, så här ljuvflig är den i dag.

Den är typ gul och så.

Den är typ gul och så. Och krullig, men det var den förut också.

Och tomatillon. Knopparna dyker upp överallt, men bara en har blommat, och i morse såg den blomman ut så här:

Jag menar - HÄRREGUD! Den är också gul! Det är SÅ SPÄNNANDE!!!1

Jag menar – HÄRREGUD! Den är också gul! Det är SÅ SPÄNNANDE!!!1

Fast i dag tänkte jag ett vi skulle prata om odlingens stolthet och högmod – chilihyllan. Jag älskar den så mycket! Det har i sanning ballat ur en smula sedan jag hittade en torkad peppar på diskbänken och tänkte ”hmmm…”. I dag har jag läst om bonchis (bonsai chili – det utan tvekan fränaste sättet att övervintra dina små kärleksbarn), hydroponisk odling (vågar jag definitivt inte prova av rädsla för fuktskador och  allmän krånglighet), ZenGrow (TM) (För mesigt) och hur man bygger ett åretruntlaboratorium medelst växtbelysning, värmemattor och intrikata hyllsystem (blir svårt att realisera pga sambo).

Men i år är det old school som gäller. Frösådd i billig ICA-jord i början av mars. Vanligt sketet solljus i icke-söderlägefönster. Utplacering på balkong vid första längre sammanhängande nattemperatur på över 12 grader (Vilket var för tre veckor sen. Vilket i sin tur följdes av tre veckors riktigt rövigt väder). Så plantorna växer inte direkt som ogräs.

Däremot växer det sånt här ogräs i nästan varenda chilikruka.

Däremot växer det sånt här ogräs ur nästan varenda chilikruka.

Nästa år kan det bli sådd i perlite, belysning, värmemattor och kanske rentav kaliumnitratlösning strax efter julafton, men för nu kör vi amtörstyle. Jag sådde första omgången i vanlig jord i minidrivhus i början av mars. Nästan inget har överlevt hela vägen sedan dess. Andra vändan sådde jag i en pluggbox av plast i mitten av mars, och där har jag en nästan 75-procentig överlevnadsratio. När de grott flyttade jag in dem i småkrukor i minidrivhuset, och därefter har de skolats om två gånger. Ungefär. Och 11 veckor senare ser chilihyllan ut så här.

Konstruktion: Pappa. Den skarpsynte räknar till 16 krukor (plus en som inte hör dit, dvärgbergtallen som numera står på fönsterbrädan under en plastpåse.)

Konstruktion: Pappa. Den skarpsynte räknar till 16 krukor (plus en som inte hör dit, dvärgbergtallen som numera står på fönsterbrädan under en plastpåse.)

Eftersom de små liven har vuxit upp under svensk vårsol (som, vill jag bestämt hävda, inte har visat sig så ofta som man torde kunna begära) samt (när jag har kommit ihåg) en gammal läslampa så har de koncentrerat sig mer på att växa på höjden än på bredden. Vilket i sin tur innebär att ett halvdussin av dem måste stagas av blompinnar.

Min Golden cayenne är så ranglig att jag börjar ge upp hoppet. Dessutom är visas blad sura på någonting. Det här var ändå innan jag lyfte på fiberduken och började härda dem mot riktig sommarsol. (Minns ni att vi hade det i några timmar i helgen?)

Min Golden cayenne är så ranglig att jag börjar ge upp hoppet. Dessutom är vissa blad sura på någonting. Det här var ändå innan jag lyfte på fiberduken och började härda dem mot riktig sommarsol. (Minns ni att vi hade det i några timmar i helgen?)

Maffigast är mina Fish pepper. De har också väldigt snygga blad. De ska alltså se ut sådär, de är inte skadedjursangripna. Än i alla fall. Jag har fått lära mig att det kan funka att blanda vanlig såpa i vattensprutan om man vill bli av med bladlöss. Fast när de står utomhus lär risken vara mindre för angrepp, eftersom även bladlössens ärkefiende nyckelpigan bor utomhus.

Fiskpeppar. Bra till soul food.

Fiskpeppar. Bra till soul food.

Jag har dålig koll på vilka sorter som tillhör vilken art (men det är nästan bara Capsicum anuum, den tåligare sorten för vårt klimat) och vilka sorter som är starka och milda. Jag har i alla fall inte sått några av de karibiska eller indiska mördarvarianterna med miljontals scoville. Det må vara macho, men den här snubben får ont i hela ansiktet av thaiställets vanliga röda chili, så vad ska jag med Trinidad Morugas till? Stiligast hittills är den här rackaren: Aji cachucha.

Ajaj, så tjusig!

Ajaj, så tjusig!

Tittar man närmare ser man små vita prickar på bladen. Får man hoppas så hoppas jag att det inte är bladlusrelaterat. Jag har i alla fall inte sett något som krallat runt.

Tittar man närmare ser man små vita prickar på bladen. Får man hoppas så hoppas jag att det inte är bladlusrelaterat. Jag har i alla fall inte sett något som krallat runt.

Sedan balleprojektet övergått till en mani har jag införskaffat ett par dussin krukor av skiftande storlek, lecakulor och perlite (ännu oanvänt dock), en tex-mex-kokbok, en stor chilibok av legendaren Dr. (i peppar då får man anta) Paul Bosland (som förväntas anlända i slutet av veckan), en pluggbox av mer hållbart material, en kaffekvarn (för att mala torkad chili till pulver, såklart), en sekatör och diverse mindre tillbehör. Värmematta och belysning, root kit och rothormon och såna goa grejor lär tillkomma. Men jag kan sluta när jag vill.

Cayenne Long Slim. Det här är typ standardchili - avlång, röd och förmodligen min starkaste sort.

Cayenne Long Slim. Det här är typ standardchili – avlång, röd och förmodligen min starkaste sort.

Och jo, jag har även börjat följa ett dussin chilibloggar. De rackarna har oftast frukter att skörda redan i mars (å andra sidan hittade jag även en snubbe som experimenterade med att använda sitt eget kiss som gödning), men jag har ingen sådan tur. Det första livstecknet kom dock i veckan. Det är min gula peppar från en chilimix inhandlad på ICA Maxi (för deras frön. Jag kan sluta när jag vill.) som börjat visa tecken på knoppning.

Hämta edert förstoringsglas så ska farbror se att man kan skymta nånting där i mitten.

Hämta edert förstoringsglas så ska farbror se att man kan skymta nånting där i mitten.

Tidigare har jag täckt chilihyllan med dubbelvikt fiberduk mest hela tiden, men nu när det har blivit lite varmare har de fått stå öppet på dagarna. Och för första gången i natt på natten. Och de verkar inte ha tagit skada av det.

Här har vi hyllplan tre av fyra: Röd habanero, Pimento Barra do Ribeiro och den klena Golden Cayenne.

Här har vi hyllplan tre av fyra: Röd habanero, Pimento Barra do Ribeiro och den klena Golden Cayenne.

Två sorter blev det inte ens groddar av: Tequila sunrise och Poblano. Synd på poblanon, den ska vara god. Och sålunda är min chilisamling i dag. Ni lär inte ha hört det sista om den.





Jättestora balleodlarinlägget 2

2 06 2013

Ja, ni fattar ju att alla plantor inte får plats på lillballen. Men frukta inte, vi har en ganska rejäl fönsterbräda att ta till också. De här skönheterna får av olika skäl hålla till där. Till exempel den så omhuldade snoppmangon. En gång i tiden ett obscent bihang till en nogsamt nytvättad kärna, i dag ett mindre träd.

Mangon har dessutom fått sällskap av avocadon, som äntligen började visa livstecken efter några veckor halvvägs ner i ett vattenglas.

Mangon har dessutom fått sällskap av avocadon, som äntligen började visa livstecken efter några veckor halvvägs ner i ett vattenglas.

Mangon är inte den mest högresta fönsterväxten. Det är en som jag inte tror ska vara särskilt hög, nämligen anusbasilikan.

Se hur divigt den står och sträcker på sig, utan att låtsas om oljorna i balgrunden som så småningom ska bli dess bleka död.

Se hur divigt den står och sträcker på sig, utan att låtsas om oljorna i bakgrunden som så småningom ska bli dess bleka död.

Nu blommar den. Man har sagt mig att man gör bäst i att knipsa bort blommorna, eftersom de suger kraft, men med tanke på hur löjligt hög min basilika anis redan är så tänker jag högaktningsfullt skita i det rådet.

Blomma. Lilaaktig.

Blomma. Lilaaktig. Lätt suddig.

I går fick anusbasilikan sällskap av sin kusin timjan (och det kan väl kanske hända att jag även planterade ett knippe gräslök och persilja – numera stadigt uppstagade medelst för ändamålet godkända uppbindningsanordningar), och den dvärgbergtall som jag, som det så fint heter, stratifierat i sex veckor. Och med stratifierat menar jag att jag har haft den i kylen i en käck bit fuktig torv. (I en plastpåse alltså, det är inte torv i vår sallad, OK? OK!) Nu ska den stå med plastpåse över sig ungefär lika länge till innan vi får veta huruvida den tänker slå rot. Men det kommer den förmodligen inte. Dvärgbergtallen från Alaska ska inte bli högre än 90 cm, och jag köpte den i nån sorts optimistisk tro att jag ska kunna göra ett bonsaiträd av det. Fast det var innan jag fick höra om bonchis – men mer om det  när vi snackar chili. Det blir kul.

Möt citrushyllan. Herrarna Citron, Jättemöglig skylt och Blodapelsin. Det lär vara citron framför mögelskylten också, eftersom alla fem plantor stod i samma fuktiga kruka förut.

Möt citrushyllan. Herrarna Citron, Jättemöglig skylt och Blodapelsin. Det lär vara citron framför mögelskylten också, eftersom alla fem plantor stod i samma fuktiga kruka förut.

Mina citrusar torde ha planterats nån gång i mitten av februari, och har därför nått den ansenliga åldern av 16 veckor. Mangon är 14 veckor  och basilikan 11. Ja, sen har Messa nån sorts kaktus också, men den har varit med länge.

På ballen har det faktiskt hänt en del sen i går också. Tomatillon verkar mycket riktigt vara på väg att slå i blom, och de tio tomaterna jag räknade till i fredags kväll är i skrivande stund inte mindre än 17 stycken. Typ en burk. Ballast är ändå att musmelonen – den på sistone så långsamt växande – har fått knoppar. Mannen, jag svär!

Vi har redan snackat om mina fotoskills, så släpp det. Det är de gula små rackarna i mitten. Det finns fler, men de håller bara på och dansar disco när jag ska fånga dem och blir alldeles suddiga.

Vi har redan snackat om mina fotoskills, så släpp det. Det är de gula små rackarna i mitten. Det finns fler, men de håller bara på och dansar disco när jag ska fånga dem och blir alldeles suddiga.

Nästa gång blir det kul och manligt och så, för då ska vi snacka chili.





Rons balkongodlarblogg

1 06 2013

För drygt två år sedan fick jag för mig att det vore trevligt med en grön och fin balkong. En ätbar djungel att mysa i. Så Messa lade trall och jag köpte ballemöbler och den 17 maj 2011 sådde jag de första fröna till en ny ekologisk framtid.

Första sådden - ett stolt ögonblick.

Ett ögonblick ur historien, betitlad ”Balle 17 maj 2011”.

Vi odlade dill och persilja och plocksallat. Och drömmen om en grön förortsoas på 2,90 * 1,40 hade börjat förverkligas. Förra året införskaffades en spaljé och en klätterväxt som aldrig klättrade. Under vintern fick den stå inomhus utan större åthävor annat än att den fick vatten mer sällan än förut. När våren sedan kom var det enda som hände att den började tappa sina få löv och att det kröp små vita kryp i dess jord. Å andra sidan poppade det upp små gröna skott här och var i krukan. Efter ett tag tog jag det största och planterade om.

Nog för att den kommer från kameleontbuskens kruka, men är den inte misstänkt lik en maskros?

Nog för att den kommer från kameleontbuskens kruka, men är den inte misstänkt lik en maskros?

För några veckor sedan klippte jag ner kameleontbusken lite grann och ställde ut den på balkongen, och först då började den visa livstecken. Nu har den gett nya skott, men jag har svårt att se att den kommer att börja klänga på nåt i sommar.

Min första övervintrare!

Min första övervintrare!

Jag är fortfarande nybörjare, så jag försöker att låta allting växa fritt, utan ingrepp och lära mig mer om hur allting växer och när det är lämpligt att klippa, ta sticklingar och sånt allt eftersom. Jag använder vanlig såjord, ibland med lecakulor i botten, och kompletterar ibland med ICA:s växtnäring. I första hand odlar jag sådant man kan äta. Min balle erbjuder dock inte de bästa förutsättningarna. Den ligger i nordvästläge och har bara sol på eftermiddagar fram till typ halv fem. Då går solen i höghus och kommer tillbaka vid kvart i 8, då har den rundat grannhuset. Utrymmet är också en smula begränsat, för vi vill kunna sitta på ballen och grogga också.

Överblick. Från vänster ser man honungsmelon, rädisor, tomatillo, mynta och körsbärstomater.

Överblick. Från vänster ser man honungsmelon, rädisor, tomatillo, mynta och körsbärstomater.

Tomater har visat sig vara lättodlat. Allt de verkar behöva är mycket vatten. Messa satte tomater förra sommaren, och de gav frukt – även om det inte var mycket – sent på hösten. I år satte jag körsbärstomater i minidrivhus redan i februari och, trots det usla vädret i maj, räknar redan till tio blivande tomater.

Det ser ut att bli en mycket bättre skörd i år.

Det ser ut att bli en mycket bättre skörd i år.

Jag har sex plantor som är en dryg meter höga. Som man kan se på bilden har jag fäst dem i spaljén. De får inte bli så mycket högre nu, för då räcker spaljén inte till. Kanske kan jag klippa ner dem då, och sätta topparna i vatten och plantera om dem senare. Jag har tänkt att jag ska försöka övervintra dem i år, för att få en ännu tidigare skörd nästa år.

Vårens succé är tomatillon. Det är första gången jag provar mig på denna huvudingrediens i grön salsasås, och jag tror att den är på väg att börja blomma.

Två-tre såna här knoppar dök upp i veckan. Mycket spännande.

Två-tre såna här knoppar dök upp i veckan. Mycket spännande.

Jag tog en översiktsbild på ballen för en vecka sedan och när jag jämförde den med dagens så är det bara tomatillon som har vuxit märkbart. Så här ståtlig är den nu.

Jag vet inte om jag borde dela på plantorna, men så länge som den verkar trivas så låter jag den vara.

Jag vet inte om jag borde dela på plantorna, men så länge som den verkar trivas så låter jag den vara.

Musmelonen a k a djungelgurkan är min mest exotiska växt. Jag blev tvungen att sätta ut den på balkongen lite tidigare än tänkt eftersom den växte så aggressivt och slingrade sig runt allting i dess närhet. Varje morgon fick jag försiktigt peta loss den från fönsterhandtag, andra plantor eller gardiner. Sedan jag flyttade ut den så har den växt mycket långsammare, men dess översta ”lian” når mig i alla fall till midjan.

Djungelgurkan har körsbärstomaten i ett strypgrepp. Några blommor har jag inte sett än.

Djungelgurkan har körsbärstomaten i ett strypgrepp. Några blommor har jag inte sett än.

Djungelgurkans kusin honungsmelonen har jag inte haft några större förhoppningar på. Jag planterade den i en gammal vindruvsburk, och trodde att jag tog livet av den när jag planterade om den. Dess rötter är väldigt ytliga. Nu står den i en stor zinkbalja med autobevattning i form av en glasfågel från Indiska. Fast jag vet inte hur fågeln funkar egentligen, för det kan gå dagar utan att den suger vatten trots att jordytan är snustorr, och den har inte växt på länge. Jag har ställt den på en soligare plats nu, i förhoppningen att den ska vakna till lite. Men det får gärna bli lite sol också.

Honungsmelon, 14 veckor efter sådd. Blir det frukt här är det en sensation.

Honungsmelon, 14 veckor efter sådd. Blir det frukt här är det en sensation.

Även mina gojibär har flyttats från skugga till en soligare plats i hopp om att de ska skjuta på höjden. Det påstås att gojibuskar kan bli uppemot fyra meter höga buskar som står emot både kyla och blåst, men det jag har fått fram är både litet och ömtåligt. De står fortfarande kvar i samma kruka som de såddes i, eftersom de lär ha känsliga rötter. Av sex frön blev det plantor av alla sex, även om en har dött under våren.

Gojibären är 8 veckor gamla. De är också små, veka och ynkliga.

Gojibären är 8 veckor gamla. De är också små, veka och ynkliga.

Jag har inte satt några av de klassiska kryddväxterna i år, ingen dill eller persilja (eftersom jag tycker att de är överskattade som kryddor) och ingen gräslök (eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas med dem). I stället har jag, sporrad av mina enorma framgångar med mynta genom åren, i år kompletterat med koriander och basilika. Basilikan satte jag i går, så det återstår att se hur det går – den håller jag inomhus eftersom den inte gillar min blåsiga balle – men koriandern börjar ta sig efter en tveksam start.

Kryddhyllan: Basilika, koriander och mynta. Myntan skulle lätt kunna planteras om i en större kruka, men jag tycker att den tar tillräckligt mycket plats redan.

Kryddhyllan: Basilika, koriander och mynta. Myntan skulle lätt kunna planteras om i en större kruka, men jag tycker att den tar tillräckligt mycket plats redan.

Om man tittar noga kan man se att myntan har börjat få rödaktiga blad längst bak. Det är de bladen som har hängt över balkongkanten, men vad det beror på har jag ingen aning om.

Slutligen ryggraden i en ätbar balkongodling: plocksallat. Den är alltid lättodlad, men i år har jag stött på en del motgångar. Jag sådde i en balkonglåda, tillsammans med rädisor, inomhus i början av april. Efter att ha växt rent löjligt aggressivt den första veckan hände något och de tog nån sorts paus. Jag kan ha krossat plantorna med en alltför grov vattenstråle när jag vattnade dem. Jag var fullt upptagen av mina chilisar så jag ställde ut dem på balkongen och tänkte inte mer på det. Jag antog att de skulle dö. Men i stället kom de in i andra andningen. Nu är problemet snarare att rädisorna har börjat konkurrera ut salladen.

Plocksallat till vänster, rädisor till höger. Men fan vet hur man vet när rädisorna är mogna. Förhoppningsvis sticker de  sina röda huvven när det är dags.

Plocksallat till vänster, rädisor till höger. Men fan vet hur man vet när rädisorna är mogna. Förhoppningsvis sticker de upp sina röda huvven när det är dags.

Så ser min balkong ut idag. (Och OK, jag har faktiskt satt en kruka plocksallat till och ett sista försök med gräslök.) Men om du tror att det där är hela mitt gröna menagerie så får du skärpa dig. Jag har inte berättat om mina inneväxter eller min chilipeppar än. Vänta bara.





Ballprunket – snart på ballen

9 05 2013

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att blomman är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär.

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att växa.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång. under riset.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño - nu med knopp!

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.





Hmpf

12 04 2013

Jaja. Den kan väl kanske hända att jag EN GÅNG vrålade ”Rise, my pretties! And kill. KILL!” En gång.

Så nu får man tydligen inte prata med växterna mer.





Dr Stein grows funny creatures

6 04 2013

Mina gröna fingrar i kombination med deras girighet och den sena våren har gjort vår boendesituation… problematisk. I dag fick jag lov att hämta in balkongpallarna för att ha någonstans att ställa de gröna underverken. Jag har också planterat om några trångbodda stackare, vilket kan ha hjälpt till att ta livet av en och annan planta. Det återstår att se. Här är i alla fall en lägesrapport för alla ballprunksfans.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon har inte växt så mycket på höjden, men bladen blir mer och mer erigerade vilket ju borde tyda på att den trivs i mitt fönster. Snart är den nog redo för omplantering, kan jag tänka mig.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Tomaterna ångar också på. Ännu inte tillräckligt rangliga för att behöva bindas upp, men om några veckor till kan det vara dags att ta fram lädermasken och visa dem vem som bestämmer.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Tomaternas kusin tomatillon är blott tre veckor gammal nu (första bilden är från en vecka) och verkar alltså växa i ungefär samma takt som tomaterna. Om jag nu inte dödade dem med min omplantering (ej i bild) eftersom rötterna visade sig vara pyttesmå.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Det kräver ett visst engagemang att odla peppar. Man måste veta när de behöver vatten, när de behöver torka (om de börjar visa tendenser till röta ställer jag krukan på ett hushållspapper en stund, det verkar funka), när de behöver mer ventilation, och – men hit har jag inte kommit än – när deras rötter är tillräckligt utvecklade för att, som man säger, skola om dem i en större kruka. Jag har inga bra jämförelsebilder, eftersom jag har flyttat omkring dem i takt med att jag har fått ge upp på vissa plantor och andra har fått sprutt. Chilin till höger är i alla fall ursprungschilin som jag planterade i slutet av februari. Fönstret härbärgerar även ett andra minidrivhus med plantor som är lite kortare i växten.

Om allt för många överlever fram till blomningen så kommer jag att ha ännu ett problem, ett som jag kanske inte tänkte på från början. De olika sorterna bör nämligen inte stå i närheten av varandra, eftersom de då kommer att korspollineras och (förutsätter jag) ge liv åt de mest horribla mutationer. Eller inte. Men har man satsat på fräsig peppar i glada färger och former så vill man ju inte att det på hösten visar sig att den allra tråkigaste jalapeñon varit alfahanne och häradsbetäckare som lämnat sin plantsäd i varenda pepparbuske. Man kan säkert plasta in dem på nåt sätt när de blommar, men det skulle ju minska mina möjligheter att beundra dem.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Titta här då! Blodapelsinkärnorna som Messa sparade åt mig visar att den menar allvar. Den står fortfarande under en perforerad plastpåse, och jag vet inte riktigt hur länge den ska göra det. Så länge den trivs och inte börjar sätta iväg på höjden så får den väl bo kvar i sitt tält.

Djungelgurka!

Djungelgurka!

Anisbasilikan klarar kanske inte den här veckan. Otaktiskt nog planterade jag den i en sån där pappkruka när den hade vuxit ur miniatyrdrivhuset, och eftersom den har visat sig torka ut jorden nåt alldeles överjävligt så är det risk att basilikan har torkat ur. Och gör den det så dör den, har man sagt mig. Den ser naggat ut i bladkanterna, så det är nog kört för den. Det behövs dessutom två för att den ska kunna föröka sig. Men skåden bredvid – det är den mexikanska musmelonen som har rest sig ur myllan den tredje veckan. Gud, så spännande!

Honungsmelon, med stödben.

Honungsmelon (flankerad av mynta), med stödben.

Växt utav helvete har även honungsmelonen gjort. När vi drog till Lissabon bestod den blott av några små gröna knoppar. En vecka senare har den rest sig upp och vrålat att det visst är sant att den är en snabbväxande gynnare. Jag blev tvungen att låta den flytta från sin Ben & Jerrysburk till en vindruvslåda. Om den överlever återstår att se. Den bör ha en decimeter eller så mellan plantorna, men det visade sig inte vara så lätt att skilja dem åt. Eftersom det är en örtväxt har de en tendens att tvärdö om man skulle råka klämma stjälken. Dessutom var rötterna ytterst ytliga, varför de nu mest ligger och drönar i sitt nya hem. Jag har försökt staga dem, men det skiter de i, de otacksamma jävlarna. Dör de ska jag prova på gojibär i stället.

Förutom grabbarna ovan så väntar jag fortfarande på två pepparfrön i miniatyrdrivhuset, det har ju trots allt bara gått knappt tre veckor sen jag planterade dem så än finns det hopp för dem. Vitlöken frodas, medan citronen fortfarande inte har gett något livstecken ifrån sig. Tiden börjar rinna ut för den. Och avocadon begravde jag i matavfallet idag. Vila i frid. Myntan lever också, och skulle behöva en större kruka. Eller vårväder.





Så här är det

29 03 2013

I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.

Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.

Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.

Mer obscen för varje vecka som går.

Mer obscen för varje vecka som går.