Konsten att flytta, del 2

När jag hjälpte Messa att flytta den där gången för drygt tre år sedan gick allting smutt ända fram tills det att bokhyllorna skulle fyllas. Jag var nykär och ville vara till lags, varför jag snarare uppmuntrade än protesterade när alla 14 kategorierna noggrant definierades. Skönlitteratur kunde naturligtvis inte beblanda sig med fackböcker, och pockets skulle hållas långt borta från pockets på utrikiska språk, och hur sinnessjukt vore det inte att helt naivt placera stulna böcker ihop med skolböcker?

I dag har vi blott två kategorier – skönlitteratur och fackböcker – vilket inte är helt idealiskt eftersom de har en tendens att överlappa (och eftersom det omöjligen går att bända in en endaste liten bok till i fackhyllan). Sålunda står några av Messas rockbiografier i fackhyllan medan alla mina fotbollsböcker häckar hos Hce-gänget. Kokböckerna har sin plats i köket (där fackhyllan står) medan mina historiska kartböcker ligger lite ambivalent ovanpå skönlitteraturen där det finns plats, medan coffeetableböckerna i stil med En fisiljon indielåtar du måste lära dig att spela innan du dör pendlar mellan badrummet och valfritt nattduksbord. Och var ända in i Runar Søgaard ställer man skolböcker med skönlitterärt innehåll?!

Vi kan ju inte ha det så här. Innan böckerna prepareras för att försiktigt föras in i rätt hylla i den nya lägenheten (läs: bli utspridda på golvet och bli rullade på medan vi dricker löjliga mängder boxvin) så måste vi hitta ett nytt idiotsäkert system att sortera dem med. Jag har en tanke om att helt enkelt sortera in hela skiten i bokstavsordning utom de få fackböcker där det inte är klockrent vem författaren är. Men det medför ju problemet att till exempel mitt exemplar av Tusen och en natt skulle hamna bland kok- och kartböcker. Och visst finns det fog för tanken att man borde hålla pockets borta från inbundna böcker, men samtidigt vore det ju rent debilt att ställa böcker av samma författare i olika rum bara för att några inköptes i ett anfall av snålhet.

Ja, sen ska de ju sorteras internt också. Bokstavsordning är allenarådande i stora drag, men när det kommer till, i hemmet, populära författare är det inte lika självklart. Kloka ord har sagts om fördelen med att ställa bokserier i utgivningsordning, och andra, inte lika kloka, om det estetiska i att – åtminstone för varje författare – låta inbundet och papputgåvor hålla sig på var sin kant. Men att, som Björnkvinnan självsäkert föreslog, sortera bokryggarna i färgordning kommer i alla fall aldrig att hända. Jag är i alla fall glad över att skiv- och CD-kulturen är stendöd. Annars hade vi fått göra det här två gånger.

Hilfe! har någon ett idiotsäkert system med mindre än fem bokkategorier?

Being Bingo

Eftersom Sexet fortfarande är en smula bekymrad över att vi ska lämna henne så bjöd vi på middag i går, och försökte pigga upp henne med såna saker som flickor alltid gör när de vill må bättre: lättklätt kuddkrig.

Jag är själv ganska nöjd med kompositionen. Den har hud, tuttar, rumpor och kuddar. Vad jag inte hade var ett bildbehandlingsprogram tillgängligt.

(Som av en händelse meddelade Rockflickan häromdagen att hon var bjuden på tillställning hos Bingo himself. Det enda kravet var att bära kaninöron. Hon gick inte.)

Och i dag tog vi med henne, Sexet alltså, till den nya barren så att hon skulle få godkänna gästrummet. Hela lägenheten fick godkänt. Mitt namn stod redan på dörren, pizzerian i porten bredvid hade stoppat ner en reklamlapp, och Den Store Masoud (med speciella gåvor, samt svenskatolk tillgänglig) hade lämnat inte mindre än två meddelanden. Även Solna centrum var en positiv överraskning. Det här blir bra.

Rättelse: Mr Hassim ska det förstås vara. Äras det fantastiska medium som äras bör.

Konsten att flytta, del 1

Men OK, jag berättar då. Det kändes som om jag var på väg till en anställningsintervju när allt jag skulle göra var skriva på kontraktet. Förstahandskontraktet. Men ända sedan jag upplystes av fastighetsägaren att jag var tvungen att visa upp ett på ett påskrivet kontraktsavslut gick jag runt med lite ont i magen. För hur bevisar man för någon att man faktiskt inte har något kontrakt, eller för den delen någon lägenhet? Faktum är att jag aldrig har hört talas om seden att bevisa att man brutit sitt bostadskontrakt förut, och då har jag ändå flyttat… sju gånger förut.

Så jag kollade med folk i branschen, med min ”värd” och när det väl kom till kritan visade sig mitt ord duga alldeles utmärkt. Gott så. Nu återstår bara att bestämma när själva flytten ska gå av stapeln. Det måste beställas fönsterputs till den gamla barren och el och bredband till den nya. Ja, det ska renoveras ordentligt också. Vår lägenhet är ett dödsbo och damen som bodde där innan har gjort det sedan 1973. Inte mycket hade bytts ut sedan dess så vi har utlovats en komplett genomgång: nya tapeter, ny färg och nya mattor. Heltäckningsmattan var redan utriven, och den kitschiga rödmurriga tapeten i lillhallen (som fortsatte upp i taket) som vi bestämt oss för att behålla, som en konversationsstartare eller nåt, försvinner också.

Vi packar våra liv i en liten resväska. Eller, ja, 50 små resväskor.

Dessutom kommer vi att få ett badkar. Det var inte populärt att badkaret var bortplockat och bortglömt på okänd ort för tydligen klarar inte golvet av en dusch. Så det får dödsboet betala. Inte med glädje dock. Vilket också betyder att det blir svårt att få plats med en tvättmaskin. (Den som vi hoppats överta hade redan övertagits av sonen.) Dessutom saknades, till min stora förvåning, jordade eluttag. Jag trodde inte sånt fanns längre, men vi får lära oss att leva med det för det ordnar de inte. Och om jag gör det måste det återställas sedan. Dito köksfläkt. Vi hade hoppats kunna flytta in i en färdigrenoverad lägenhet, men det kan vi glömma. Fastighetsägaren vägrar nämligen göra något förrän besittningsrätten har övergått, vilket den alltså gjorde först i går. Så nu räknar vi med att småflytta lite småkrafs de närmsta veckorna och flytta in permanent om två veckor, förutsatt att någon orkar hjälpa oss att flytta.

Vi började med småplocket i dag. 28 kassar böcker än så länge. (En överslagsräkning visade att vi har c:a tusen böcker, vilket tydligen har varit ett mål att uppnå för Messa.) Numera undangömda under köksbordet. Och hur härligt jag än tycker att det är att frottera mig med böcker så känns det ändå som ett litet nederlag att det var så dammigt i hyllorna. Och då läser vi ändå 2-3 böcker var i veckan. Jag förstår inte hur det har gått till, var det har kommit från. Hur som helst – på 100 kvm får man plats med många ljuvliga böcker.

Northward bound

Kalla mig ett vidrigt svikaras om ni måste, men det hjälps inte, jag tänker lämna bloggkolonin i sydväst nu. För jag har fått mitt förstahandskontrakt nu. Jag är en riktig pojke nu.

Ang. en nära förestående flytt

Jag är godkänd och betrodd. Min ekonomi är acceptabel och min personlighet skrämmer inte grannar, så nu är allt pappersarbete undanröjt förutom själva kontraktsskrivandet. Nu ska jag försöka övertala den tidigare hyresgästen (eller hennes dotter åtminstone) att lämna kvar tvättmaskinen i barren samt argumentera för så mycket renovering som bara är möjligt. Heltäckningsmattan och tapeten i taket måste i alla fall bort. Och tapeten i hallen – den murriga 70-taliga.

Sen återstår bara det allra jobbigaste. Själva flytten, samt Kriget om inredningen. Messa har redan gjort klart vilka möbler som inte är önskvärda. Ska mitt motbud bli att hålla henne borta från kontraktet? Det här är helt nya grejor för mig, hur gör man?

Gammelmansbarren II – the return

Jorå, så att, i dag när jag i vanlig ordning satt på redaktionen och slet i mitt ansiktes fotsvett så ringde en kvinna med viktiga nyheter. Någon har fått kalla fötter och Gammelmansbarren är vår om vi skulle vara lite sugna på slikt. Vilket vi ju är. Inflyttning är 1 oktober. Yay. Och burr. Fortsättning lär följa.

Gammelmansbarren

Det som kan bli vår nya lägenhet har bebotts av en gammal man. Gamla män, kan jag berätta, har en tendens att pryda sina hem med märkliga ting. I detta fall en mörkbrun tapet med oidentifierbart (men garanterat hiskeligt) mönster, ljusblå heltäckningsmatta i sovrummet samt – också detta helt utan rimlig förklaring – tapeter i taket. Så det är en del som måste bort om vi ska in. Det var en del annat som var gammalt också. Skåpluckorna har garanterat sett sina bästa dagar och några av ljusknapparna är av en typ som jag inte sett sedan jag var mycket, mycket liten.

Å andra sidan: 100 kvm yta – som att stå på en sommaräng och vifta med brännbollsträt. Plats för tvättmaskin i badrummet (faktum är att det redan stod en där som möjligen, eventuellt, kunde tänkas få stanna kvar – och vi gillar ju färdiginkopplat). En rejäl balle med eftermiddagssol att intaga sina groggar på, en garderob som man inte bara kan gå in i, man kan förmodligen hyra ut en till en hyresgäst som inte är så fäst vid fönster, och tillräckligt mycket vägg för att täcka alla våra drömmars bokhyllebehov. Den rejäla hallen visade sig dock vara en riktig utrymmesbov, men med lite kreativ möblering ska nog även den ytan kunna kännas nödig.

Sen har vi ju problemet med att den ligger i Solna, men åt detta är inte så mycket att göra.

På torsdag kväll far den kreativa delen av Gratistidningskonglomeratet till London. Den här gången ska inget askmoln stoppa oss. Jag är redan färdigpackad och har luskat fram att Leatherhead spelar hemma på Fetcham Grove på lördag (till skillnad från Premier League och Championship som har EM-kvaluppehåll) men jag är ganska skeptisk till mina chanser att lyckas locka med någon dit. Eftersom det lär stjäla viktig pub- och shoppingtid. Dessutom ryktas det om att det kan bli fråga om en mutjobbresa till Berlin i april om bara vissa budgetmål överskrids med lämplig summa. Naturligtvis har jag och flickvännerna redan planerat in en Berlinresa till påsk, vilket i år alltså är i slutet av april. Inte för att jag vill klaga men…

Det ryktas även om att vi kommer att ha en roll i en kommande Hollywoodfilm, men detaljer om detta är jag förbjuden att knysta.

Messa är inte på tjocken

… men likförbannat besökte vi den norra delen av stan – fel sida – i kväll för att inspektera den fyra på 96 kvm som, om allt går som det ska, blir vårt nästa hem. Och vi är ganska nöjda. Faktiskt. Ett stenkast från t-banan och med pizza, sushi, kafé, kolgrill med fullständiga rättigheter och donk däremellan. Ballen, hissen och badrummet kunde ha varit större – drömmen om en tvättmaskin kommer inte att gå i uppfyllelse (eftersom Messa hånade mitt förslag att mickla in den i den bizarra alkoven mellan hall och salong) – men i övrigt ska jag sannerligen inte klaga. (Messa vill dock gärna klaga på tapeterna).

Det finns extra sovrum/kontor och det perfekta rummet för biblioteket/kartrummet/den whiskyfyllda jordgloben. Det perfekta morgonkaffehörnet vid ett fönster. Och fiberkabel. I morrn tackar jag ja och sen håller vi tummarna för att kögudarna är goda.

Puck och boll och sånt

Jag kan meddela alla som undrat att jag under den gångna helgen blivit ägare till långfärdsskridskor (farbror ska hasa runt på trekanten till kidsens hårda glåpord är det tänkt och (även om jag inser att det är ganska orealistiskt) skrinna hem från jobbet den genaste vägen), samt ett ståkkålmskt telefonnummer (men inte förrän vi krypit omkring på golven ganska länge och undrat om det kan vara möjligt att vår lägenhet faktiskt inte har något telefonjack). Jag har även hunnit med att baka mitt mest avanceradebröd hittills (konstiga gryn och solrosfrön och grejor – nej, ingen surdeg) samt mentalt möblerat de 96 kvm lägenhet i närförort som vi kanske kommer att bo i inom kort.

Men framför allt har Afrikanska mästerskapen tagit slut. Som nybliven sambo har jag inte sett tillnärmelsevis så mycket mästerskapsfotboll man kan tycka vara rimligt, men å andra sidan har det varit ett ganska medelmåttigt mästerskap. Eftersom jag missade Angolas fenomenala genomklappning från 4-0 till 4-4 sista kvarten i premiärmatchen mot Mali så är mitt bästa minne från kvartsfinalen Elfenbenskusten–Algeriet. Främst den spontana vad-i-helvete-gör-du-minen på ivorianen som fick se en lagkamrat sno bollen mitt framför fötterna på honom, bara för att sekunden senare se bollen inborrad i klyk. Ja, sen var det en hel massa osannolika sistaminutenvändningar och skador på båda målvakterna och straffar och grejor, men i slutändan gick det som det brukar nuförtiden – Egypten vann, och en handfull stjärnspelare blev långtidsskadade.

Ja, och sen var det visst ett lag som blev beskjutna av argsinta rebeller också. Men om Togos avstängning har jag faktiskt inget att tillägga – FIFA-reglerna stipulerar trots allt (sen får man tycka vad man vill om dem) automatisk avstängning av landslaget så fort landets regering blandar sig i. Det har hänt Nigeria och Gambia (tror jag det var) och, för en väldigt kort stund, Grekland. Men eftersom det rör sig om ett afrikanskt land ska pöbeln förstås vröla om skandal och bananrepubliker trots att samma regler gäller alla.

En miljard vuxenpoäng

Nä nä, vi vill egentligen inte flytta härifrån. Messa blir vit i ansiktet bara av tanken på att flytta ut soffan med knullplatta igen och även jag är tillfreds med att ha Stockholm i adressen och skog och beach runt knuten. Trots helvetesbacken. Men förr eller senare måste vi ha något eget, något där vi faktiskt får plats med grejorna i stället för att magasinera dem hos fädrena, något med en rejält stor balle med kvällssol.

Så är det, så i går tog vi bussen till Solna för att bevista en visning av en hyfsat billig fyra. Och nej, Messa är inte i grossess. Vi vill bara ha ett kartrum utöver det obligatoriska biblioteket. Det är ju självklart att alla behöver ett. Vi hann inte längre än till porten innan vi började ana oråd. Att ett helt gäng hade samlats där berodde inte på att de väntade in någon eftersläntrare utan på själva hissen. Den tog (för dagen? Alltid?) max tre personer (eller två plus barnvagn) och om man inte kastade sig mot dörren omedelbart när den stannade på din våning så riskerade man att få följa med ner igen. Vilket hände två gånger under de 25 minuter vi var där. Och vi skulle till sjunde våningen.

Ej heller tycktes hissen ha det som krävs för att hysta upp en dubbelsäng eller knullplattssoffa dessa sju våningar, varför vi med svettblanka pannor tittade på varandra och tänkte ”det går aaaaldrig” på klockren närkingska. Så, nej, vi hade nog bestämt oss redan innan vi kommit upp på rätt våning. Att sen hissdörren var placerad så nära lägenhetens ytterdörr (båda öppnades åt samma håll till tonerna av en ordentlig smäll) gjorde inte tanken på en eventuell flytt mer behaglig.

82 kvm lät lite lite för en fyra, och det var det också. Den visade sig nämligen vara synnerligen dåligt planerad, då den liksom löpte i små smala rum arrangerade kring ett mittblock som bestod av två badrum (utan badkar) och ett förråd. Köket – gammalt, ingen plats för Messas rejäla köksbord. Sovrum – inga garderober (de fanns i hallen samt i ett pyttelitet extrarum) och plats för dubbelsäng endast möjligt om dörren hakades av. Extrarum – se ovan. Det andra extrarummet var det enda som föll oss i smaken även om det är tveksamt om både gästsängen och min kära Tomelillasoffa hade fått plats. Och, jodå, även vardagsrummet var ytterst märkligt då det utmynnade i ett litet trångt prång bakom balkongdörren där ingen vettig möbel nånsin skulle kunna bo. Balkongen, som för övrigt var ganska liten för en så stor barre, hade dörren på mitten av alla ställen. Jättepraktiskt då den öppnades utåt. Eller inte. Och från sjunde våningen började Messa återigen bli vit i ansiktet eftersom hon är ännu mer höjdrädd än vad jag är. Utanför en tågräls.

Bättre lycka nästa gång.

Foto: Laser Lundkvist/NA

I övrigt ser jag att Yunus Ismail äntligen fått rätt att spela fotboll igen. Men bara i ÖSK Ungdom (eller annan klubb i Div 2 eller lägre, eftersom han inte har rätt att få betalt för det, och eftersom reglerna numera stipulerar att alla som spelar högre än Div 2 måste få betalt). Allt som krävdes var sex år och en stroke. ”Vi bestämde det på humanitära grunder.” säger Lars-Åke Lagrell. Det var ju jätteroligt för Yunus att allt som krävdes för att få spela fotboll var att inte kunna spela fotboll. Verkligen.