Den debile vandraren

30 08 2012

Och så var det den gången då det plötsligt slog mig att jag går jättefult. Jag var på väg till den lokala bekvämlighetsbutiken och kastade ett getöga högerut mot glasfönstret på en kinesisk restaurang. Och där, där gick det nån sorts… Ralph Wiggum-kopia. Stel överkropp. Putande röv (och mage). Ben som pinnade på med en löjeväckande frekvens. Det var mycket obehagligt. Skrämmande, rentav.

Men fick jag någon sympati? Kollegorna försökte ivrigt gissa vilken naturen av min upplevda fulgång var, med oroväckande många alternativ, och min flickvän lät, via länk, hälsa att hon gjorde bäst i att inte kommentera ämnet över huvud taget. Men senare medgav hon att hon sedan länge varit på det klara med att jodå, jag går fan inte vackert. ”Du liksom får ankstjärt när du går”, bekände hon. ”Du ser lite muppig ut när du går, men det vill jag ju inte säga så att du hör, du som är min älskade.” Det var ord som sved. Man blev ledsen.

Lyckligtvis är jag en okomplicerad man. Det krävs inte så mycket för att muntra upp mig.

En välfylld korvkoffert duger gott.


Åtgärder

Information

2 responses

4 09 2012
mikebike

haha korvkoffert. tysklands innovationsrikedom upphör aldrig att förvåna. aldrig.

4 09 2012
Ron Obvious

Världen vore onekligen tråkigare utan tyskar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: