Om hurusom Ron Obvious började ifrågasätta vari förbundskaptenens egentliga spetskompetens ligger

15 06 2012

Ja, ja, förlåt, EM-bevakningen kom visst av sig lite, men jag kan försäkra er om att det beror på fullt godtagbara orsaker som jobb och en konsert och att läsa klart en fullständigt episk roman och att svärfar är på besök och att jag helt enkelt inte ens har kunnat se alla matcher. Och för Sveriges del är det hur som helst över. Sviten är bruten, vi kan förlora mot England igen. Trots att vi inte borde, så bra är de inte.

Tyvärr är vi inte så jävla bra själva. Och att det gick som det gick är inte hela världen. Det var aldrig realistiskt att tro att det här laget skulle kunna göra något avtryck. Men sättet det skedde på borde göra varje svensk fotbollsvurmare beklämd. För i tre av fyra EM-halvlekar såg det ut som om ingen brytt sig om att berätta för svenskarna hur det var tänkt att de skulle spela. Spelare stillastående på mittplan utan rimligt offensivt passningsalternativ? Check. Tre blågula spelare på samma kvadratmeter samtidigt? Check. Långa, precisa crossbollar mot yta helt utan lagkamrats närvaro? Check. Ibland kändes det som om vi medvetet listade de vanligaste nybörjarfelen hos ett sjumannalag som just blivit tillräckligt gamla för att pröva på elvamanna. Som att backlinjen var inställda på 3-5-2, mittfältet tokladdade för 4-2-4 och anfallet förberedda på 4-6-0 och det offensiva straffområdet blott en myt man får höra talas om enbart genom att gå baklänges genom en garderob på ett lantligt engelskt gods under kriget. Och det är ju något som någon borde rövbombas för.

Den andra halvleken mot England började Sverige plötsligt spela fotboll. Vad som hände vet jag inte, men när det var en sån dag spelade det ingen roll. När Welbeck gör sådär med bollen som han aldrig kommer att göra om om han så får försöka hundra gånger och när (en i övrigt utmärkt) Isaksson plötsligt upplever sig stående i en vältande eka under en genuint förbryllande spelsekvens och när Mellberg är vår vassaste anfallare är det bara att acceptera att det inte är vår kväll. Man får vara glad att det åtminstone hände under en halvlek när Sverige spelade fotboll och inte en annan hittills helt okänd bedömningssport, där spel utan boll saknar betydelse, känns ändå tillfredsställande på något sätt.

Nu vänder vi blad och går vidare, säkra åtminstone i övertygelsen om att vår förbundskapten var den bäst klädde.

Advertisements

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: