Vad jag drömmer om när jag drömmer om metal

7 01 2012

Jag tänker mig ett böljande hårsvall, fritt att mosha bindgalet med när lusten uppstår, friskt, lättskött och sensuellt…

Om Chuck Norris hade det här håret hade Chuck Norris istället gått runt och kramat folk.

Hörni, att metal har gått från farligt till töntigt till kreddigt har vi ju redan pratat om. Det skrivs böcker, görs filmer och dokumentärer om dess härlighet, och apex nåddes när ”Death Metal-trummisen Yasin Hillborg” (jag har hittills inte sett någon som berättat om vilket Death Metalband Yasin Hillborg är trummis i eller om jag borde känna till honom) släppte sitt femåriga kärleksbarn Så jävla metal – filmen om svensk hårdrocks historia.

För att liksom illustrera hårdrockens nya kreddighet har man sett till att det nästan är omöjligt att se filmjäveln, som ändå har annonserats ända sen förra sommaren. Den visades exakt fyra gånger på bio i Stockholm, alla gånger sent på vardagkvällar (för det är hårdrockigt att vara uppe sent). Sen köpte SVT upp den i avsikt att visa den, för att sen istället bestämma sig för att inte visa den. Just nu i alla fall. Sen tog det visserligen inte alltför lång tid innan den kom på DVD, så då borde det ges fler alternativ. Piratbukten, Voddler, Headweb?  Glöm det! Och när jag till sist klev in i en videobutik i Sundbyberg igår i avsikt att köpa den blev jag raskt upplyst om att jag inte alls fick köpa den.

Så nu har jag, för första gången på flera år, hyrt en fysisk DVD. Det är jättekonstigt, jag måste typ gå tillbaka med den i dag. Men där har ni det – som en illustration av hårdrockens kreddstatus finns det en film som man måste kämpa stenhårt för att över huvud taget kunna se. Och jag har sett den nu.

Samtidigt började SVT visa den 11 avsnitt ambitiösa dokumentärserien Metal Evolution (Hårdrockens historia) till soundtracket av övervägande förakt. Vad jag förstår är den usel främst för att det är Sam Dunn har gjort den. Sam Dunn har tidigare gjort Metal: A headbangers journey (som innehåller filmhistoriens mest odödliga black metal-replik) samt Iron Maidenfilmen Flight 666, som jag inte har sett än men som av dem som har sett den universellt sågats som en okritisk skivbolagsprodukt. Metal Evolution lär vara aneldningen till att Så jävla metal inte kommer att visas på SVT förrän nån gång i vår.

Det här är intressant. Jag hade alls inget emot första delen av Hårdrockens historia. Faktum är att både jag och Messa satt och mös tillsammans i soffan. Men kan det inte vara så att vi automatiskt förhåller oss helt okritiska för att vi är så ovana vid att hårdrock skildras på det här sättet (och inte som i YouTubeklippet nedan)? Att vi blir glada bara för att vi får höra all denna fantastiska musik och se alla dessa vrak, och struntar i hur det förpackas? Så jävla metal är nämligen en skitfilm. Men jag älskar den ändå.

Bortsett från de ihopsamlade gamla hemmainspelningarna och filmens intervjuer så består, av naturliga skäl, bildmaterialet av utdrag ur den skattefinansierade statstelevisionen. Den som, kan man tycka, borde finnas tillgänglig för alla svenska skattebetalare (alltså du och jag, men inte Europe) att göra vad vi vill med. För jag tror nämligen att nästan vem som helst skulle kunna göra en bättre dokumentärfilm om svensk hårdrocks historia med tillgång till det materialet. Här finns ingen som helst dramaturgi och det ställs inga viktiga frågor som skulle ha kunnat förklara varför saker och ting hände så som de hände och kanske sätta in saker i ett större sammanhang, och alla låtsas som om Hempo Hildén aldrig har existerat. Kort sagt, som historiskt dokument är det ovärderligt, men som dokumentärfilm betraktat är det rena klåperiet. Dessutom verkar DVD-utgåvan vara ihopplockad av halvapor, ity den text som på traditionellt sätt berättar om vems pratande huvud vi ser slutar konsekvent en decimeter utanför tv-rutan, oavsett hur man ställer in sin tv-bild.

The Hempo. (Foto: Patrik Jihde/SR)

Men, som sagt, det är ändå väldigt underhållande. Även om det är lite oroväckande hur mycket min flickvän har pratat om den 49-årige Europebasisten John Levéns utseende sen igår.

Vad får man se då? Jo, nu ska ni få höra. Det börjar med det beryktade Svar Direkt-programmet och går sedan över till protometallarna November, EF Band och Neon Rose och intervjuer med dess medlemmar. Det pratas med Anders Tengner (som berättar om hur han vill döda Ann Ekeberg), Yngwie (som kommenterar You’ve released the fucking fury-flygresan), Jonas Åkerlund (som, naturligtvis, pratar om Bathory, men som gör det med en förbluffande töntig röst), Lars Ulrich (som läser sitt fanbrev till EF Band), Nicke Andersson (som pratar om hur konstiga de norska black metalarna var), Joey Tempest (som mest är tråkig), Leif Edling (som är extremt diplomatisk om sin relation till Messiah Marcolin) och Messiah Marcolin (som inte minns att han skulle ha gjort nåt fel) och många fler.

Men om jag får drömma lite så skulle jag vilja se en film om metal som är lika bra som svensk metal. Är det för mycket begärt?


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: