Mannen som blev en gris

20 11 2011

Ett år med eget kontrakt i hyreslägenhet. Det var en stark svit, men det var faktiskt oundvikligt att brevet skulle komma så småningom. Och i fredags gjorde det det, med hälsningar Catella Hyresrättsombildning. Dags att mötas och bli ovän med grannarna. Plötsligt blev min lugna, oproblematiska vardag mycket mer komplicerad. Jag vill inte ha det så!

Jag har klarat mig rätt bra genom åren, kanske mest tack vare att jag aldrig behövt bry mig om saker som fasta jobb eller andra människor. Jag har inga lån eller skulder (om vi för ett ögonblick låtsas som om att CSN inte finns), inga låtsaspengar i fonder eller obligationer, jag har inte ens valt pensionsfond för böfvelen. Och kan ni fatta min lycka när jag fick tag på en egen jättestor lägenhet till Messa och mig efter bara nåt års köande? Förmodligen kan ni inte det, det är såna saker som bara inte händer, men det hände och nu vill mina grannar för säkerhets skull se till så att ingen annan ska få den möjligheten i framtiden.

Jag vill inte det. Jag vill inte behöva oroa mig för räntor och konjunkturen på grund av avbetalningarna på det där lånet jag var tvungen att ta för att köpa loss den lägenhet jag redan hade. Jag vill inte behöva vara trevlig och ge pengar till en ond mäklare nästa gång jag vill flytta, jag vill kunna ta mina grejor och dra. Jag vill verkligen inte behöva gå på möten med mina grannar (ens om de mot förmodan skulle visa sig vara både trevliga och duktiga och inte maktgalna klåpare med en patologisk fixering vid tvättstugor) och lyssna när de röstar om olika saker som kommer att påverka min vardag.

Det vore förstås naivt att påstå att ombildningshysterin är ensamt ansvarig för hufvudstadens kaotiska bostadssituation, men den borde definitivt jagas in i ett hörn och hånas för den gnidenhet som skickar bort förskolor långt från de kvarter där folk faktiskt bor (och därigenom sänker den trivselnivå den var menad att höja) eftersom de inte är lönsamma, för de glada snickarlallare som river ner bärande väggar i flervåningshus för den där härliga öppna planlösningen, och för att de sätter grindar för sina gårdar så att inte hundbajs, busfrön eller folk som ser allmänt skumma ut ska kunna tro att de bara kan röra sig hur som helst i sin stad, och rent allmänt för att det har gjort så att stan i praktiken styrs av ett gäng glada amatörer. Men så är jag också såpass blåögd att jag fortfarande tror att någonstans att bo är en av de där grundläggande mänskliga rättigheter som vi hittade på ett system av folkvalda för att upprätthålla. Ni vet jobb, sjukvård, rättssäkerhet, bostäder, såna goa grejor. Det är sånt man vill betala skatt för, sånt som gör samhället bättre för alla, inte för att subventionera ondskefulla saker som bostadsklipp eller ränteavdrag.

Jag vill kunna ringa min hyresvärd och be dem skicka ett gäng käcka polska hantverkare för att renovera mitt vardagsrum och ställa tillbaka det där badkaret som under mystiska former försvann från lägenheten för 15 år sedan, och skulle det visa sig att det försvunna badkaret har orsakat omfattande fuktskador så vill jag att värden (eller eventuellt någon kvarlevande släkting till den ansvarige, huvudsaken är att det inte är jag) står för kostnaden av saneringen. Jag kan inte nog förtydliga hur mycket jag vill det. (Lustigt nog är just denna invändning den minst provocerande när man diskuterar ombildningar med Kreti och hans bror Pleti.)

Men lik förbannat måste jag ju ge alla de där som skriker Köp! Du MÅSTE faktiskt göra ett bostadsklipp rätt. Fast det svider. Fast jag har svårt att se att det här området skulle bli attraktivare med tiden, eller att mina åldersstigna grannar skulle vara särskilt intresserade av några nya lån (men säkert deras barn). För rätt vad det är börjar Messas äggstockar skrika efter näring och då hinner man knappt blinka förrän man vill flytta sin lilla familj till ett litet hus och då lär det underlätta att inte vara tvungen att ta ett nytt jättelån från scratch, och då kan alla med rudimentär slutledningsförmåga räkna ut att jag förmodligen kommer att bli tvungen att köpa den jävla lägenheten trots att jag egentligen inte vill.

Trots att det gör mig till ett principlöst rövhål. Kan man inte bara få vara ifred?

Advertisements

Åtgärder

Information

2 responses

22 11 2011
Thomas Eugen Gunnar Öst

I second that!! Jag var själv på ombildningsmöte i Vällingby nyligen och vi har anmält intresse, förvisso mest för att det vore intressant att få reda på vad vår lägenhet skulle vara värd på marknaden. Det är det jag länge har sagt: livets stora konst är att vilja vad man inte vill. Eller för att parafrasera Robert Fripp: Det är inte du som valt hyresrättsombildningen; det är hyresrättsombildningen som valt dig.

22 11 2011
Ron Obvious

Det är din princip. Jag har min gamla följ-alltid-minsta-motståndets-lag-princip. Tyvärr är det lite oklart hur den borde appliceras på det här dilemmat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: