Utanför – en betraktelse

19 08 2011

Jag kom iväg till Daniel Johnston-konserten till sist, trots att jag blev kraftigt motarbetad av den otäcka vikarien som alls inte kunde tänka sig att låsa lokalerna efter sig. Till sist lovade Chefredaktören att svänga förbi och ordna allt som hade med lås och larm att göra. På något sätt känns det ändå fint att jobba på ett ställe där ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta det rimliga i att ta ledigt från jobbet vid ett väldigt opassande tillfälle för att se en konsert med en nästan helt okänd artist.

Att gå på en Daniel Johnston-konsert är förstås inte som att gå på vilken konsert som helst. Ty Daniel Johnston är en outsider artist. Och som sådan har man många fans som även de mest rör sig i samhällets periferi. Man kan med andra ord ägna hela kvällen åt att studera människor och spekulera i hur deras vardag ser ut. Mest fascinerade var vi av den fetlagde mannen med flätor, nosring (ej att förväxla med näsring) och en magväska käckt på svaj, som elegant framhävde hans stadiga ölrygg. Messa å sin sida noterade en hög frekvens av senapsgult på flickorna i lokalen, varför hon detaljerat gissade hur jag hade gått till väga för att få ligga med dem om hon inte varit med. Och även att medellängden i lokalen var förbluffande låg.

(Foto: Steve Gullick)

Man vill såklart också att ens outsider artist ska ha en bra dag (alternativt en tokusel, om man är lagd åt det hållet) på det att  man faktiskt får det man betalat för. Daniel Johnston hade – gissar jag, då jag inte har några tidigare DJ-konserter att jämföra med – en ganska medelmåttig kväll. Med hans scenskräck, medikament och mångåriga psykiska besvär är det sådant man får räkna med. Det började med ett spontant förband – eller förartist om man ska vara noga. En snubbe, som senare skulle visa sig ingå i huvudaktens band, sjöng fem låtar om att dricka öl, till publikens uttråkade miner. Själv köpte jag en Hi How Are You-tischa som vi eventuellt kan återkomma till någon söndag framöver.

När Daniel Johnston äntligen vågade sig ut på scen så lämnade han den igen efter bara tre låtar. Det var då han skulle hämta bandet. Händerna darrade lika mycket som rösten och vid ett tillfälle blev det uppehåll i flera minuter på grund av att han inte kunde läsa i sitt texthäfte. Jag har även vissa invändningar på låtvalet, men i övrigt inga. Det var naket, vackert och stundtals väldigt känslosamt.

Elin Unnes har skrivit en fin recension här. Och här recenserar DN.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: