Den efterlängtade bajsanekdoten!

1 08 2011

I nådens år 1992 (eller däromkring) jobbade jag tillfälligt som någon sorts assistent till en skoladministratör som hette Susanne. Det var ett ganska meningslöst jobb, men jag var ung och glad åt att ha en inkomst. Men några dagar före jul började jag må, som man säger, tjuvtjockt. Något med magen. Marinerad som jag är i Luther skämdes jag en smula över att behöva ta sjukledigt den näst sista dagen före jullovet, men nöden hade ingen lag. Min mor, som är undersköterska, lyssnade på mina symtom och drog slutsatsen att det nog kunde röra sig om en urinvägsinfektion. Vilket hon också nämnde till personen på Vårdcentralen som svarade när hon ringde å mina vägnar. Det visade sig vara en smula otaktiskt, ty på Vårdcentralen ansåg de att det var en korrekt diagnos innan de skickade hem mig igen.

Väl hemma fortsatte det att göra väldigt ont. Faktum är att det kan ha varit den längsta dagen i mitt liv, lindrat endast av den kopia av Groundhog Day – ett komiskt mästerverk med Bill Murray och murmeldjuret Punxatawney Phil i ledande roller – som jag hyrt på vägen från Vårdcentralen. (Internet fanns inte på den tiden!) Framåt kvällen tyckte min mor att det var märkligt att jag fortfarande hade så ont och ringde någon kollega på sjukhuset. Sen bar det av dit. För det var ju ingen urinvägsinfektion, det var en sprucken blindtarm.

Detta var den 23 december så det blev en rätt trist jul för mig. Julafton på sjukhuset, ingen Sälenresa i mellandagarna och en vit nyårsafton. Men den delen kan vi skippa. Jag fick ligga på sjukhuset i några dagar, under vilka jag lärde mig att uppskatta morfinets inverkan (även om det också fick mig att missa slutet på den spökhistoria som gått som följetång i dåtidens radioprogram Somna, med Anders Lundin och Hans Rosenfelt, som jag fram till dess följt slaviskt), hata min griniga rumskamrat, samt förbryllat åse hur min syster svimmat vid åsynen av min droppnål. Äta kunde jag inte. Jag försökte, men det ledde ofelbart till ett blixtsnabbt besök på toaletten som jag, lyckligtvis, hade alldeles bredvid min säng. Allt rann rakt igenom mig, skulle man kunna säga.

Det här berättar jag eftersom det är viktigt för själva bajsanekdoten. Vi kommer till den nu. När några dagar passerat och jag bedömdes vara utom fara för eventuella infektioner gjordes jag redo för att skickas hem igen. Men innan det kunde bli aktuellt skulle en doktor säkerställa att så var fallet, bara för säkerhets skull, på väg därifrån. Den läkaren kan vi för enkelhets skull kalla Doktor Röv.

Skändare.

Doktor Rövs undersökning bestod i att ställa några frågor om mitt allmänna hälsotillstånd samt att trä på sig en gummihandske. Gummihandsken, förstår ni säkert, skulle in i min rumpa. I sig en förnedrande aktion, men nödvändig vid den här typen av undersökningar. Till saken hör att jag, som nämnt ovan, haft lite problem med matsmältningen alltsedan min akutoperation. Det torde Doktor Röv rimligtvis känna till, men om han gjorde det så brydde han sig inte särskilt mycket.

Vad som händer är alltså följande: Doktor Röv trycker in ett finger i min stjärt, rotar runt lite och, när han anser sig ha hittat de svar han sökt där inne i brunheten, drar ut fingret igen. Problemet är att det inte är helt riskfritt att gräva runt i en röv under de förutsättningarna. Följaktligen har Doktor Rövs finger fått med sig en liten klick bajs ut. Av ganska tveksam konsistens. Jag känner förstås detta. Anar att något inte står rätt till, känner en lätt panik välla fram, men kan inte gärna göra något åt saken där jag ligger skändad på ett bord med arslet blottat. Ty Doktor Röv skiter i skiten. Han har grävt fram en klick bajs ur min röv och låter nu lakoniskt denna klick avföring stanna kvar där gravitationen placerat den, en liten bit till vänster om rectum, på den vänstra stjärthalvan. Sen ber han mig att klä på mig.

Vad gör man i detta läge? Ber man läkaren att ”Ursäkta, men jag tror att du spillde något, skulle du kunna torka mig i röven?”? Blir man förbannad och skriker åt doktorn (med brallorna runt knäna)? Eller accepterar man läget, drar upp brallorna och gör sig redo att genomlida en bilfärd hem med en klick bajs i kalsongen och skammens rodnad på kinderna?

Jag valde det sistnämnda.


Åtgärder

Information

3 responses

1 08 2011
sienna

Hur stavas symptom? Och följetong?

Tack annars för ett gott skratt. Jag är en sucker för bajshumor.

1 08 2011
Messa

Haha! Och jag fick ett gott skratt också. Fast jag hatar bajshumor.

1 08 2011
Ron Obvious

Jag har aldrig kunnat stava till följetong. Symtom däremot, kan jag stava till. Symptomen är väl en gammal tecknad superhjälte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: