Mer om blekingska sedvänjor

27 07 2011

Lördagen den 23 juli var en historisk dag, ty det var den dagen jag äntligen fick uppleva Strandvallen. När jag fortfarande var sportreporter i Örebro fanns det vissa arenor man hellre åkte till än andra. Och allra helst, det lärde jag mig snabbt, ville man åka till Strandvallen. Och med tanke på hur avskilt och bökigt svårtillgängligt där nere i Listerlandet som vallen faktiskt ligger drog jag slutsatsen att den måste vara något extra. Men faktum är att det inte riktigt var som jag förväntat mig.

Gult gemyt.

Jag hade hört rykten om hur arenan skulle ligga mer eller mindre mitt i ett villaområde, där man lämpligen promenerade längs någon liten 30-gata för att komma dit. Så var det alltså inte, även om man förvisso tvingas passera en hel del inavelsbyggd på vägen dit. Och i stället för en liten arena nedsänkt mitt bland villorna visade det sig vara en ganska stort sportkomplex med både träningsplaner, löparbanor och camping. Knepet är att parkera nära utfarten, annars lär man aldrig komma därifrån.

Svärfar tog med mig i bilen för att åse Mjällby möta Gefle. Messa var förstås orolig eftersom jag och svärfar aldrig spenderat särskilt mycket tid på tu man hand, men det hela avlöpte utan större problem. Det hjälpte förstås att hemmalaget vann med hela 5-1. Och att korven var god.

Med doft av hav.

Det är förvisso en mysig arena, med havet alldeles bakom den södra kortsidan. Vilket även betyder att det blåser något alldeles fruktansvärt när det blåser. Och trots att ynka 2300 själar hade orkat dit denna småruggiga lördagkväll kändes det inte alls ödsligt. Jag lär säkert återkomma.

Efter fotbollen mötte jag upp på det lokala nöjesetablissemanget Fox & Anchor – gud förbjude att vi skulle vara nyktra en endaste semesterkväll! Eftersom mitt sällskap redan bubblat i flera timmar bjuckade Messa på en Yamazaki, japansk single malt, så att jag skulle ”komma ikapp”.

Japaner gör var japaner kan - kopierar trevliga kulturyttringar.

Men ack – kvällen skulle inte sluta i gamman! Ty någon – av juridiska skäl har jag valt att inte nämna några namn – drabbades plötsligt och oväntat av en attackartad tonårsfylla. Någon fick letas upp, få delar av sina tillhörigheter upphämtade i baren samt långsamt baxas bort till en taxi (med en kort liggpaus i vattenpöl). Karlskronas uteliv hade skördat ett nytt offer.

Och innan denna sommar Karlskronavecka var över hann vi även besöka förfäderna. Vilket jag bara nämner eftersom Messa tycker att det är så väldigt roligt när hennes farmor, 88, pratar fejknärkingska, smädar mitt skägg, samt pillar i nämnda skägg. Men jag kan ta det.

Advertisements

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: