Football’s coming home

21 05 2011

Nu stundar ljuvliga tider för den som är lite småförtjust i fotboll, särskilt den engelska. För fotboll är, som ni vet, ingen jävla uppvisningssport utan blod, svett och tårar, och ingenting innehåller mer sånt än kval. Bara brunk, inget finlir. Kryddat med drama, orättvisa och grymhet. En hel säsong ska definieras på 90 minuter (plus eventuell förlängning.)

Ingen har väl missat Leatherhead FC:s ärorika kvalseger i Isthmian League, och i dag började den engelska kvalveckan på allvar med playoff-finalen till League 2 – The Football League. Inte vackert. Men spännande. Och underbart.

På den ena sidan, symbolen för supportermakt – AFC Wimbledon, grundade så sent som 2002 i protest mot att deras klubb, det dåvarande Wimbledon FC, flyttade till villaområdet Milton Keynes as långt borta och så småningom förvandlades till MK Dons. Stick och sprick, sa fansen och bildade sin egen klubb. Om det ”gamla” Wimbledon” gjorde sig kända som ett kometlag när de gick från Southern League på 70-talet till Division 1 och FA-cupseger på 80-talet (på den tiden fanns inte Premier League, och FA-cupen var det finaste ett engelskt fotbollslag kunde vinna) så ville inte det nya Wimbledon vara sämre. Behold:

Något inaktuell graf över AFC Wimbledons klätterskills.

Man kan också (med ett mjuggt leende, om man är lagt åt det hållet) notera att AFC Wimbledon, under sin allra första säsong i Combined Counties League, hade ett högre publiksnitt än FC Wimbledon hade i Division 1, och att de under 2003 och 2004 radade upp 78 matcher utan förlust – engelskt rekord. Överlag är det en sympatisk liten förening som är mer än bara en professionell fotbollsklubb, vi gillar den. Med tanke på lagets snabba klättring genom seriesystemet känns det som en tanke att de är sponsrade av Sports Interactive, företaget bakom Football Manager. (Totalt meningslös men ändå relaterad bonusinfo: Årets spelare i klubben 2007-08 är ingen mindre än min FM-AssMan i Leatherhead: Jason Goodliffe, och samma ära gavs 2002-03 till Lee Sidwell – som var en av mina coacher tills jag hittade en bättre!)

På andra sidan av planhalvan (och av London), en helt annan historia. Luton Town bildades 117 år före AFC Wimbledon, och har under alla de åren inte vunnit ett skit, såvida man inte anser Ligacupen vara värd något. Lustigt nog försökte man flytta laget till just Milton Keynes på 80-talet, eftersom lagets klassiska hem Kenilworth Road inte rymmer särskilt många själar, men utan framgång. Eftersom Milton Keynes ligger betydligt närmare Luton än det gör Wimbledon.

Allt gick åt helvete för gamla fina Luton 2008, då lagets kreativa ekonomi gav laget inte mindre än 30 minuspoäng i straff, vilket naturligtvis skickade ut dem ur Football League – efter 89 år. I år gör man sitt andra försök att klättra tillbaka – och de gör det med den gamla ryske stormålvakten Dimitri Tjarin som coach, och ManUres gamla bollfumlare Kevin Pilkington på bänken, bara en sån sak.

Men hur gick det då? Jodå, det var hyfsat spännande. Luton grät blod i slutminuterna. I 85:e lyckades de missa både öppet mål och en straffspark, och i 88:e minuten nickade de i insidan av stolpen när allt annat hade varit lättare. Fast det var Wimbledon som var bättre, de hade en boll inne i strid mot offsideregeln tidigt i matchen. Förlängning alltså. Där var det Wimbledon som bara behövde sätta dit en fot för att avgöra vid 3-4 tillfällen. Och det hade de lyckats med en vanlig match, men kval är kval, och Ismail Yakubu lär aldrig glömma den där eftermiddagen då han hade kunnat bli hjälte.

I stället blev det Seb Brown. Med en enhandsparad – en jugoslavisk släparmsräddning if you will – fixade han ligafotboll till fansens klubb. När kommer AFC Wimbledon vara bättre än MK Dons?

Nästa helg fortsätter festligheterna på Wembley. Lördag, kval till League 1: Stevenage FC (ännu ett kometlag från Londonförort som tidigare svängde sig med suffixet Borough, kvalar uppåt efter sin första säsong i Football League) mot Torquay United (kan flyttas upp för andra säsongen i rad efter sitt skamår i Conferencen).

Söndag, kval till League Championship: Huddersfield Town (mästare tre år i rad på 20-talet) mot Peterborough United (kallas för ”The Posh”, men är det inte – vinner de klättrar de till en nivå de aldrig varit på förut).

Måndag, kval till Premier League: Swansea City (kommer inte ens från England! Löjligt, ju!) mot Reading (som nyss var i PL – och som slog ut Cardiff i sin semifinal och därmed lurade oss på en episk helwalesisk final, tråkigt). Missa festen på egen risk.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: