Pragvår

22 04 2011

För att bättre studera tjeckerna i allmänhet och Pragborna i synnerhet har undertecknad tagit det på sitt ansvar att kosta på sig en studieresa till den centraleuropeiska metropolen för att bättre kunna bedriva fältstudier. Detta är vad jag har kommit fram till.

Prag - himla tjeckt!

Det tycks finnas två typer av tjecker. Den ena, kanske mer traditionella fördomstjecken, är den sjavige, ovårdade typen, som gärna släntrar runt på stan okammad i bylsiga arbetarbyxor samt stor mage. (Detta kan förklara det höga anseende den s k ”Foppatoffeln” tycks ha i Tjeckiens huvudstad.) Den andra typen har givit upphov till otaliga fotomodeller-och-sen-halvtaskiga-skådespelerskor-i-lättklädda-filmer. Den unga tjecken har inte växt upp bakom en järnridå och har därför tagit till sig västs utseendefixering. Den här typen är smärt, välklädd och lite dryg. Och med välklädd menas i typfallet tajt eller knappt alls klätt. Jag bedömer ration skabbon/heton vara 80-20 för de tjeckiska männen och 20-80 för tjekiskorna. Med reservation för en högre andel skabbon längre ut på landsbygden.

Vad gäller den så omsusade ishockeyfrisyren så tycks det ha skett en smärre mutation. Den lever alltjämt i välmåga, men har blivit glesare och, ja – mer udda på senare år. Det är inte tal om att göra kopplingar till det sena 00-talets obehagliga trendhockeyepidemi som grasserade i svenska städer. Nej, vad vi har att göra med här för snarare tankarna till synskadade frisörer. Redan på flygplatsen kunde jag och mitt resesällskap skåda ett exemplar som var extremt mycket business in front, men när vi förväntansfullt avvaktade för den svallande partyryggen möttes vi istället av vad som snarast kan artbestämmas som en väldigt fullvuxen synthtofs. (Ni som var barn på 80-talet vet vad jag pratar om. Ni andra är bara att gratulera.) Min självbevarelsedrift höll mig från att föreviga något av underverken – vi uppmärksammade nämligen också den böhmiska utlöpan av Hell’s Angels på en irländsk pub.

Så sant som det är sagt: !

Trots att även många tjeckiska män tagit till sig en urban självmedvetenhet är det fortfarande en upplevelse att besöka en urinoar på någon avPrags många ölhallar eller tavernor (där en Krusovice kan kosta så lite som 10 svenska kronor – en Pilsner Urquell, nationens stolthet, några kronor mer). Pragmannen skäms nämligen inte för sig. Han passar på att släppa väder för president och fosterland utan att försöka dämpa eventuella ljudkaskader. Och ingen verkar tycka illa vara om det. Ja, ibland kan man få uppleva sådana veritabla fiskonserter att man vill spontanapplådera.

Tjecken fiser gärna och högljutt.

Ölen finns i tre varianter. 0,3 liter, en halvliter – typ en pint, och i vissa fall enliters. Öl på flaska får man bara om man beställer en utländsk öl eller den mystiska alkoholfria ölen som fanns överallt – för öl dricker man i Prag oavsett om man vill bli full eller inte. På medelölhallen kostar pinten mellan 23 och 40 korunas, vilket motsvarar ungefär 10-16 spänn. Men på finare kaféer kan de gå loss på så mycket som 90 Kč. En Guinness får man för runt 75 Kč/flaskan och – märkligt nog – den mexikanska tjejölen Corona är det dyraste du kan få tag på i ölväg. På restaurangkedjan Svejk kostar en flaska 90 Kč. Det är inte OK att beställa i baren. I stället sätter man sig vid ett bord och hivar fram ett ölunderlägg så kommer kyparen snabb som en vessla och frågar om vi vill ha Pilsner Urquell, Staropramen, Krusovice eller Gambrinus. Sen drar han ett streck för varje öl på ett papper som lämnas kvar på bordet tills det är dags att betala den löjligt låga notan.

I Prag kan det bli väldigt varmt. Stadens centrum ligger nämligen nersänkt i en stor gryta, omgiven av kullar, slingrande sig runt Vltavas s-formade lopp. Så det är inte ovanligt att se extremt korta kjolar ovanför de höga klackar som vinglar fram längs stadens kullerstenar. Om tjecken inte hymlar med sina kroppsljud så gäller samma sak för tjeckiskan när det kommer till de mer kroppsliga företrädena. Er utsände noterade, medan han väntade på sin klädprovande sambo, att tjeckiskan inte är så noga med att skyla sig i provrum. Vad har väl de att dölja, resonerar de kanske. Överlag har man en ganska odramatisk inställning till tuttar, vilket även kan förklara de oerhörda framsteg den tjeckiska amatörporren gjort på senare år. Erotic City Superstores fanns lite här och var och hade generösa öppettider varje dag. Riktigt vilket utbud de har vet jag dock inte, eftersom vi avstod från besök.

Utsikt från Pragborgen. Minuspoäng för smogen.

Jag vet inte om detta har något samband med den artikel jag läste i en engelskspråkig veckotidning på flyget, där det påstods att tjeckerna idag är världens kanske minst religiösa folk. Hur det nu är med det så sprang vi raskt på ett flertal affärer med religiös betoning – Christian Goods Store och slikt. Dessutom hade var och varannan Skoda en liten jesusfisk på bakluckan. Som om det inte räckte att staden är full av kyrkor, katedraler och synagogor. Nästan inga hundar bär koppel, men är i gengäld väluppfostrade.

Slutligen maten. Tjecken gillar, förutom öl, kött och korv. Korv heter klobasa på tjeckiska, vilket ju är vansinnigt roligt. Dessa grillas på torgen och sprider väldoft. Mitt resesällskap hade dock svårt med den klimp av okänt ursprung som dök upp inuti korven. Hon tyckte bättre om klobasans storlek som förvisso var väldigt imponerande. Köttet får man i rejält tilltagna portioner. Rökt revbensspjäll, grillat fläsklägg, skinka, eller varför inte en mixed grill – lite av alla köttsorter plus korv. Till det får man, om man speciellt ber om det, några frittar eller 7-8 knödelskivor. Tjecken är dock fortfarande ganska svag på engelska så artikulera noga eljest du kan få en skål rice när du bett om fries. På vissa ställen gick köttvurmen kanske till överdrift. En krog lovade gratismiddg om man bara åt deras enkilosstek ”enligt deras regler”. Vi avstod. Vi vill inte rekommendera det tjeckiska köket, hur god revbensspjällen än var.

Klobasa. Smaka på ordet.

När köttet är förtärt måste man klossa och då bör man vara förberedd på att det tjeckiska toalettpappret är annorlunda jämfört med det svenska. Det är tunnare och mjukare och saknar stuns. Jag får medge att jag inte hann få riktigt kläm på hur det skulle nyttjas. Jag utvecklade ett system som i korthet gick ut på att jag skrynklade och försökte rugga upp torkytan. Detta gav ett mer tillfredsställande resultat men var långt från idealiskt.

Så, kära läsare, då hoppas jag att ni känner er lite mer upplysta vad gäller det mystiska centraleuropeiska folket. Jag får be att återkomma med nägra mer personliga betraktelser en annan dag.

Advertisements

Åtgärder

Information

2 responses

24 04 2011
B

Lysande inlägg!

24 04 2011
Ron Obvious

Det var ju en lysande resa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: