Kulturkväll

21 03 2011

Ska jag verkligen… föreställer jag mig att den välgroomade medelåldersmannen framför mig hade tänkt. Tills han på morgonen åsåg en pompös skådespelare i TV4:s morgonsoffa (i smyg, förstås, man skyltar icke om sådana tv-vanor) sportandes samma silkeshalsduk. Men då Sauks var vit var medelåldersmannens ystert röd. Kulturkvinnorna bakom oss hade uppenbarligen förfestat på ett lokalt vinhak, varför deras högljudda uppspelthet var tydlig för alla att se, och därför förvånade det oss inte mycket då de under pjäsens gång gärna inflikade en och annan kommentar eller förtjust tillrop när handlingen så krävde. Lille A pallades upp på en täckjacka för bättre sikt och höll sig förvånansvärt fokuserad under alla tre timmar. Men mina tankar gick ändå till tvåmetersmannen bredvid mig, tappert ihopknycklad och med förbindligt leende då han hävdade att ”Nejdå, jag sitter så bra så”, trots att min egen kropp, en bit under medellängd, hade vissa besvär med att få plats, och Messa nyttjade min alldeles vanliga halsduk i 100% akryl för att lätta trycket mot sina knän.

Alltid stilig, alltid ödmjuk.

Vi såg nämligen ”Sugar – i hetaste laget” för att fira min faders instigande i pensionsåldern, och trots en tveksam start och ett ännu tveksammare namn så visade det sig bli en positiv överraskning. Men vad är annat att vänta när två av huvudrollerna dominerades av sådana giganter som Leif Andrée och Per Eggers?

Leif - en legend, ifrån himmelen sänd!

Sambon har oroat sig ganska mycket för min familjs besök. Smygsupit lite för att lätta bördan. Lite i onödan kan jag tycka, de är ändå tämligen low maintenance. Har oftast med sig ett eget stormkök och tält i resväskan så fort de lämnar kommungränsen. Och själv har jag ju vid mer än ett tillfälle lämnats ensam i timtal med hennes familj. Helgens enda snag kom på lördagsnatten då Lille A fick för sig att plötsligt kräkas ymnigt. Det var dock snabbt övergående och än så länge har inte ett endaste fall av vinterkräksjuka rapporterats.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

21 03 2011
Medelklassman

Jag såg Leif Andrée vid Arlanda Express nyligen när jag använde det färdmedlet. Han hade en utstrålning som var väldigt…bohemisk, skulle man kunna säga. Teatralisk. Även privat således. På huvudet sportade han en rejält tilltagen pälsmössa som förstärkte intrycket. Allt enligt den gamla gängse normen att ”ju större koko, desto märkligare huvudbonad”.

Det var en fin stund.

21 03 2011
Ron Obvious

Åh! För första gången någonsin skriver jag detta på fullt allvar: Picz plz!
Jag har älskat Leif Andrée ända sen jag för första gången såg honom i ”Kaninmannen”. Jag skulle vilja hävda att han är Sveriges William H. Macy, ty ingen annan kan se så sorgsen, nedtryckt och uppgiven ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: