Ett söndagsmysterium

13 03 2011

”Resten av finalen, det hysteriska pladdret och tramset mellan bidragen och den alltid lika spännande röstsammanräkningen alltså, är egentligen inget att ödsla tid och trycksvärta på.”

Ända sedan jag flyttade till Stockholm och skaffade Svenska Dagbladet som min morgontidning, alltså sedan sommaren 2005 då jag flyttade för att börja jobba på Svenska Dagbladet, har jag fascinerats över att Dan Backman fått fortsätta att skriva om Melodifestivalen, trots att det är uppenbart att han hatar och föraktar den. Finns det verkligen ingen annan som vill eller kan, eller är det hela någon sorts komplott för att medelst utnötningstekniken göra sig av med den gode Backman? Eller är det bara ett bevis på tidningens ointresse för Melodifestivalen.

Dan Bäck... - felåt, Backman. Foto från SvD

Jag kan ha förståelse för det senare, en morgontidning har egentligen ingen redovisningsplikt när det kommer till tv-underhållning, men med tanke på att man varje år ändå ägnar det ganska stort utrymme är det rätt märkligt att de fortsätter att låta Backman tvångsmässigt skriva sina syrligheter, helt utan kärlek eller engagemang. Jag menar, vad är det för poäng med att låta någon med apart musiksmak betygsätta alla bidrag om han ändå aldrig någonsin skulle få för sig att ge ett högre betyg än 3 (av sex möjliga). Är det inte jättemärkligt?


Åtgärder

Information

4 responses

13 03 2011
Hannes

Haha, jag håller verkligen med dig!
Riktigt bitter kille. Å andra sidan är årets festival ett skämt, Saade borde vunnit förra året!

Jag bloggar om att han är som en oxfilé…
http://hanneshervieu.se/erik-ar-oxfile/#comments

13 03 2011
Ron Obvious

Jo, men det fascinerande är ju att alla måste förstå att han hatar sitt jobb de där melloveckorna men ändå låter honom fortsätta.
För övrigt finner jag det ofattbart att inte Salem Al-Fakir vann förra året. Den var ju bra på riktigt. I år var det lite för svagt startfält för att jag skull orka engagera mig.

15 03 2011
Thomas Eugen Gunnar Öst

Det här är egentligen en ren motsvarighet till hurusom den gode Per Bjurman på Aftonbladet stundom fick uppdraget att recensera prog- och symfonirockframträdanden trots att den genren representerar vad som för Bjurman var ”fiendens musik”. Inte desto mindre kunde jag själv finna det ganska så underhållande att ta del av Bjurmans på förhand självskrivna sågningar av t.ex. Jethro Tull och Yes, för den här sortens recensioner syftar ju sist och slutligen enbart till just detta: underhållning. Det är min övertygelse att så också är fallet med Dan Backmans återkommande Melodifestivalssågningar; för somliga SvD-läsare är det trivsamt att riktigt få frossa i Backmans ondgörelser över den ”massornas musik” (eller nå’t ditåt) som för dessa är alltför folklig och trivial för att förtjäna att tas på någon sorts allvar.

Om detta underhållningsvärde hos musikrecensioner sedan är vad sådana BORDE syfta till är förstås en annan fråga. Någon objektiv sanning om värdet hos konst och musik brukar väl hursomhelst nuförtiden betraktas som obefintlig; om värdet lik förbannat ligger i betraktarens/åhörarens öga/öra, så framstår ju någon egentlig ”rapportering” i sådana här sammanhang som tämligen förfelad eller åtminstone meningslös. Lika bra då att helt överge dylik rapportering av hur det verkligen är och i stället hänge sig åt att tillhandahålla lite ”ögongodis” åt läsarna; något annat än subjektiva bedömningar – helt beroende av ifrågavarande recensents personliga tycke och smak – kommer det ju ändå aldrig att kunna bli fråga om. Nej, den postmoderne kultursidesläsaren får nog vänja sig vid att varje förväntan om en ”rättvis” skildring av t.ex. musik förblir oinfriad.

Men själv är jag inte precis postmodernist. Förstår också din reaktion på Backmans lite snobbiga cynismer, fastän jag inte kan tycka att det skulle vara mer upprörande än Bjurmans kompletta oförståelse för musikaliska eskapader bortom den mest förutsägbara 3-ackordslunken. Är det kanske så att Backmans elitism sticker mer i ögonen än Bjurmans (förmenta) folklighet? Kanske kritik mot radioskvalet kommer ”von oben”, medan kritik mot musikaliska/konstnärliga pretentioner är förenligt med ett underdog-perspektiv? Frågan är nog ändå vem som egentligen är underdog i det här avseendet, med tanke på dagens kulturklimat. Hur ofta får Dan Backman sitt lystmäte när han rattar in en slumpmässigt vald frekvens på radioapparaten, månntro?

Jo, jag håller med: Det var MYCKET bättre förra året!

15 03 2011
Ron Obvious

Apropå Bjurman blev det ju nästan en sport ett tag i kvällstidningarna att såga skivor så elakt som bara var möjligt. Jag har exempelvis hört det påstås att Måns Ivarsson ska ha recenserat en skiva med bara ett ord: bajs. Jag vet inte om det stämmer, eller vilken skiva det handlade om men däremot ska han ha varit nästan lika koncis om Bon Jovis album ”Crush” vilket Ivarsson avfärdade med ett simpelt ”Usch.” Och sånt blir ju lätt gammalt. Det hade ju varit fyndigare om det åtminstone hade rimmat på riktigt.
Betydligt roligare är Dorothy Parkers sammanfattning av Ayn Rands ”Och världen skälvde”: ”This is not a novel to be tossed aside lightly. It should be thrown with great force.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: