På låtsas och på riktigt

12 02 2011

Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att det inte är tillåtet att vara rolig i musik om man vill bli tagen på allvar. Försöker du ändå så kan du räkna med att bli förpassad i larvfacket och hamna på samlingsskivor ihop med Eilert Pilarm och Bröderna Djup – slikt har drabbat seriösa musikutövare som Torsson, Just D och till och med självaste Cornelis (även om han senare kraftigt tog avstånd från sina tidiga lustifikationer). Detta är en verklighet som till exempel Doktor Kosmos, som förklätt sin vänsterpolitiska musik med humor och självironi, har fått leva med. De skrev till och med en låt om det, På låtsas och på riktigt. (Det är alltså ingen slump att det fallit på Doktor Kosmos-gitarristen Martin Aagård att skriva en text om mockbloggar häromveckan.) Den finns inte i någon vettig version på tuben, men däremot en annan inspelning som exemplifierar varför det är så svårt att blanda humor och allvar i musik och ändå bli tagen på allvar.


Blåvita flingor – en svidande uppgörelse med en förlorad välfärdsstat, eller bara två och en halv minuter trams?

Så har det åtminstone varit förr,  men vissa tecken tyder på att en attitydförändring är på gång. På senare år har det nämligen dykt upp ett flertal artister som tar sin ”skojmusik” på allra högsta allvar och fått ett starkt publikt följe på vägen. De är dagens Spinal Tap – mockrockarna – den naturliga efterföljaren till mockumentären, fortfarande det nya svarta inom tv-underhållning. I dag tänkte jag att vi kunde snacka om det, så har ni 20 minuter över så kör vi nu.

Tack vare den ständigt lika relevante David Nessle hände det sig häromdagen att jag fick göra bekantskap med steampunkgiganten Professor Elemental (inte att förväxla med den kroatiska hiphopensemblen Elemental), och som en naturlig följd av detta började jag forska i mockrockens nutid. Paul Alborough aka Professor Elemental – tropikhattsportande upptäcksresande med perfekt diktion och ständigt sällskap av sin apbutler Geoffrey slog oväntat igenom i hemlandet 2008 med sin kärlekssång till te, Cup of Brown Joy, och under vintern har hans nya singel Fighting Trousers legat högt på YouTubes mest sedda klipp-lista. Tror jag det, professorns diss mot chaphopparen Mr B The Gentleman Rhymer, den efterapande rimmarparodikern, är onekligen så hård att den bryter mot Genévekonventionen.

”Over the last couple of years, I have hardly been able to do a gig without someone mistaking me for B or asking if I am going to battle him. People tell me he has been biting my style, ripping me off etc. Anyway, I am a hip hop emcee first and foremost and the way to settle things in hip hop is by way of a lyrical battle. Hence the song ‘Fighting Trousers’”, säger professorn själv.

Nog för att det räcker att rappa på The Queen’s English för att väcka mitt intresse, men en extra bonus är ju att det faktiskt är ganska… tja, bra. ”It’s hip hop really, just that ol’ boom bap… Served with scones and cream.” Fördjupning: Här finns en intervju med steampunkarens alter ego, och här kan man lyssna på hans båda skivor, Rebel Without Applause och The Indifference Engine.

Vem är då hans dödsfiende, mannen med farfars mustasch och banjolelen, vem är Mr B? Faktiskt en riktig yrkesman, vid namn Jim Burke, med ett förflutet i hiphopbandet Collapsed Lung, om vilka jag vet intet. Men tydligt är att Brighton inte är stort nog att härbärgera två så artiga artister samtidigt, varför vi nog har att vänta ett rapbattle to the tears chaphopparna emellan inom en snar framtid. Och det är väl inte förmätet att tro att billiga parodier i stil med denna är vad som väckt Professor Elementals vrede.

Samtidigt, i kolonin Amerika, har ett annat fiktivt band rönt stora framgångar i den verkliga världen. När de tecknade deathmetallarna i Dethklok, från tv-serien Metapocalypse, castades med riktiga människor i avsikt att släppa en skiva så klättrade den direkt in på 21:a plats på Billboards albumlista. Inte illa pinkat av ett dödsband som egentligen inte existerar. Numera turnerar de då och då precis som om de vore riktiga pojkar. Och lite stolta kan svenskar vara över leadgitarristen Skwisgaar Skwigelf, vars svenska bakgrund manifesteras av en tung accent, en bristfällig förmåga att böja verb, samt hans jättesvenska namn. (Vilket kan eller inte kan förklara varför de valt ett bandnamn som låter avgjort bulgariskt).

När musikbranschen skriker efter innovativa band är det tydligen det här de får – låtsasband som har jobbat lite extra på musiken. Och då har jag inte ens nämnt Flight of the Concords eller Tenacious D (eftersom alla redan känner till dem). Eller för den delen tubapunkarna i Ola & Potatisarna eller Sveriges egna plojdödsband Sportlov, som vi redan har avhandlat i bloggen.

Sist, men inte minst, måste vi även prata om Steel Panther. För den som är nere med genren i fråga är Steel Panther de som låter bäst, och även mest Spinal Tapiska. Och följaktligen också är störst – googlar man omnämnanden i svenska bloggar får man ett ganska imponerande antal träffar bland diverse unga och i själen unga flickors bloggar – och det förklarar också hur man lyckats få med Sarah Silverman och någon som åtminstone liknar Nicole Kidman väldigt mycket i en video.

Med oantastliga frisyrer och lyrik i stil med
She had boobs like water melons and breathe like rotten eggs
I know your hungry
I can see it in your eyes
Cause your looking at me like I’m a side of fries
I want to take your chubby ass back to my place
And squirt my baby gravy all over your face Yeaaahh!!!

Fat girl
She everything i wanted and more
Fat girl
She can’t fit through the door
woooooah woooooah
Thar she blows
– Fat Girls (Thar She Blows)

skulle de kunna vara ett helt autentiskt hair metalband från 1983. Men det är de alltså inte. De är bara på låtsas. Vilket inte hindrade dem från att spela på Sweden Rock förra året. Och deras YouTubekanal torde vara rena julafton för dem som tycker att Mötley Crüe, Van Halen och Whitesnake är det bästa sedan skivat bröd. (Jag tittar på dig nu, Sienna).

Musikens framtid?

Jag kan inte låta bli att tycka att det här är en ganska spännande utveckling. Finns det fler parodiband som jag borde känna till?

Advertisements

Åtgärder

Information

2 responses

12 02 2011
sienna

Jag känner mig väldigt utpekad här. Jag råkar veta att din flickvän (Messa du vet, hon som drog ut tänderna för din skull) också delar min förkärlek för glamrockiga pojkar i randiga tajts.

12 02 2011
Ron Obvious

Men vad nu, skäms du över din musiksmak nu? Både du och jag vet ju att du älskar Steel Panther. Precis som jag älskar de töntigt rappande farbröderna med hårväxt i ansiktet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: