Bokblogg 5

12 02 2011

Jag har kanske inte gjort mig känd som någon muntergök men går man in i en bloggutmaning får man inte fuska, och i utmaningen står det klart och tydligt:

Day 05 – A book that makes you happy

Faktum är att jag blir glad bara över att titta på våra bokhyllor. De är så ymniga. Fulla av fina böcker. Och dessutom av en försvarlig mängd som jag ännu inte har läst. Skulle jag välja ut bara en som gör mig lite gladare än de andra? Vilket fruktansvärt svek!

…skrev jag, och sen gick jag till biblioteket och plockade fram den första bok jag kom att tänka på: Erlend Loes Naiv. Super. och började skriva om den namnlösa 25-åringen som förlorar i krocket mot sin bror och går in i väggen, och om hur den på ett charmigt sätt tar upp existensialistiska frågor på ett stilistiskt naivt sätt och *wink wink* den avslöjar meningen med livet, men innan jag hann göra det kom sambon förbi och ville nojsa, och när vi gjorde det fick jag en flashback.

När jag och Messa var helt nyförälskade letade hon upp en gammal ljuvlig bok på nåt nätantikvariat som hon gav mig i fölsedagspresent. Och när vi hade flyttat ihop avslutade vi varje dag med en stunds högläsning av boken i fråga i sängen. Nej, det finns sannolikt inte någon bok som gör mig gladare än Henning & Ernst Sjöströms gudomliga Det glatta livet.

Inte till salu

Detta glatta livet, förstår ni, skrevs när Henning Sjöström stod på sin advokatkarriärs höjdpunkt och han ännu inte lagt sig till med monokel. Detta firade stjärnadvokaten med att glatt ge ut den bizarraste memoarbok som någonsin har publicerats, och då ska ni veta att jag inte är någon främling till jättebizarra memoarer utgivna på eget förlag. Bröderna Sjöström (det är fortfarande oklart hur mycket de båda bröderna bidrog med till böckerna, de lär till och med att gått till tings för att reda ut det) har givit ut en lång serie burleska skrönor om sin ungdom i västerbottniska Burträsk i den så kallade byn-serien. Jag har läst några av dem, och de är förvisso ganska underhållande och mustiga (litterärt uttryck för snuskiga), men ingen kommer ens i närheten av Det glatta livets märkligheter.

Bland annat får vi, vare sig vi vill eller inte, veta hur det gick till när den unge advokaten nästan gick miste om ett samlag på grund av en otajmad fis. Orsakad av en surmjölksbryta (som tydligen är nån sorts västerbottnisk fattigmat).
Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonationen chockade mig lika mycket som den chockade Berit. Därför att den kom lika oväntat för oss båda. Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ner Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Henning Sjöström, advokat, spjutkastare, lebeman.

Jag vill att ni visualiserar er detta genanta ögonblick nästa gång ni ser ett gammalt klipp på stjärnadvokaten i aktion. Och samtidigt lugna er med att dilemmat löste sig. Henning gör ett fejkbesök på muggen vilket, av oklara anledningar, förbättrar stämningen, och att han visst fick ligga. Ligga, kan jag meddela, är ett ganska centralt tema i Det glatta livet.  Henning och en namngiven advokatkollega åker till Paris och försöker ligga med ”ett fnask”. (Men det visar sig bli för dyrt.) Därefter har de bättre lycka med ett svenskt flickgäng:
Strax efteråt hörde jag ”slap – slap – slap”, som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. /…/ Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Smakfull sportmetafor, Henning. (Eller Ernst.) Sedan ligger Henning på Odengatan, går på maskerad i nazistuniform, ligger lite mer, hänger ut Stockholms societet med namn och allt, ligger lite, skroderar om sina framgångar som spjutkastare samt advokat, och ligger lite mer. När Henning har legat färdigt byter boken lika plötsligt som oförklarligt karaktär till en dialektal skröna om livet i Burträsk. Och fortsätter så  ända till det sista kapitlet som på ett mindre elegant sätt försker binda ihop de två delarna.

Det är faktiskt omöjligt att beskriva hur sjuk den här boken är. Den måste läsas. Helst högt. För då blir man glad. Och förundrad.

I en mörkare del av världen har Varg Vikernes a.k.a. Count Grishnakh från dödsbandet Burzum nyss släppts på fri fot efter 16 år i sinkadorum för mord och mordbrand och sånt. Detta tänker han fira genom att starta ett eget såsmärke. ”I put all my blackest hatred of humanity into a pineapple marinade that just brutalized the senses.  It is my wish to spread my hatred and deliciousness across the fetid lands of the world”, låter Varg hälsa.

Läs innehållsförteckningen noga är allt jag har att säga i frågan.


Åtgärder

Information

3 responses

15 02 2011
Thomas Eugen Gunnar Öst

Så trevligt att få reda på att det inte bara är min fru och jag som har högläsning ibland därhemma! Hittills har jag trott att vi var unika (i dagens samhälle). För närvarande håller vi på med Morgan Larssons ”Radhusdisco” – som väl också den har sina ”mustiga” sidor om än inte på bröderna Sjöströms nivå – och det var längese’n jag hade så roligt åt en bok. Den är snart utläst nu, förresten. Den första högläsningsboken var ”Hella Hells bekännelser” av Unni Drougge – och det var förvisso en liten utmaning att läsa den högt för min då nyblivna flickvän. Men rätt kul, samtidigt. Nu härnäst blir det nog Steven Trolins ”Spegelsång” som uppläses. Bekant med någon av de här nämnda titlarna, månne?

16 02 2011
Ron Obvious

Högläsning kan vara nog så trevligt – bara det är en lättläst bok av rätt karaktär. Exempelvis högläste jag ”Hans majestäts oycklige Kurt”, om Gustaf V och Haijby-affären, för min sambo under en road trip under stort nöje.
Av de där böckerna känner jag bara till ”Hella Hells bekännelser” – det är la den där pedofilboken? Den står i alla fall i vårt bibliotek. Jag laddade förvisso ner Unni Drugges senaste som ljudbok (av ideologiska skäl) men har aldrig orkat igenom den helt. Dels för att jag tröttnade på min mp3-spelares defekter och dels för att den helt enkelt inte var särskilt bra, som ju ”bekännelseromaner” sällan är.

17 10 2011
Bloggarens dilemma « En ond plats

[…] lämnat oss. Det innebär att ni faktiskt inte har något annat val än att läsa hans mästerverk Det glatta livet. Ni kommer inte att ångra er, men ni kommer ändå att ångra er. Ôm en säger. Rate this: Share […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: