Tessans tårar

18 01 2011

Jag kan knappast ha varit ensam om att sätta tandborsten i halsen och mumla vaihelvete och undrat om jag missat nån sorts omfattande röstkampanj igår kväll när årets Jerringpris helt otippat gavs till Therese Alshammar. Ty det lär vara en av de allra största skrällarna i den utmärkelsens historia.

Först och främst kanske vi kan enas om att Jerringpriset är ett popularitetspris. Den idrottsliga bedriften är mindre viktig. Den sista förhoppningen därom dog när Magdalena Forsberg, ur svenska folkets djup älskad solstråle men medioker idrottare, fick priset för andra gången (av FYRA för helvete!!!). För faktum är att jag inte ens var medveten om att Alshammar – stöddig, tatuerad och självsäker – var så populär. Däremot är hon en värdig vinnare, det säger jag inte emot. Hon är en ständig världsstjärna i en stor sport, trots att hon är 10-15 år äldre än många av sina konkurrenter. Förr eller senare skulle hon ha fått ett fint pris, men att hon fick det i år – ett vinter-OS-år – efter en med sina mått mätt ganska normal säsong (som i hennes fall innebär två EM-guld och det var säkert nåt litet världsrekord där också) känns en smula surrealistiskt. För den som i det längsta har betvivlat att det har förekommit ett paradigmskifte i Sverige torde detta vara det slutgiltiga beviset.

Skräll. (Foto: Aftonbladet)

För ärligt talat – har det nånsin hänt förut att någon lyckats bli populärare än det allra folkkäraste vi har, ett skidstafettlandslag, de tystlåtna kämparna från skogen, som vunnit ett efterlängtat – men överraskande – OS-guld? Knappast, va? Lägg därtill att laget innehöll den genuint sympatiske men ständigt otursförföljde Anders Södergren och det blir ännu mer obegripligt. Jag menar, killen har för böfvelen kommit tillbaka från pungcancer! Hur kan man slå en skidhjälte med pungcancer?! Men sen slog det mig. Det måste vara den spruckna dräkten i Peking. Mitt på startlinjen i den största tävlingen av alla stod plötsligt Alshammar med rumpan bar. Och då kom tårarna. Och där kom också förklaringen. Ja, det var visserligen två år sedan, men vad annat än tårar hade kunnat slå Kalla och pungcancer (eller för den delen hånglande curlingtjejer), jag bara frågar?

Och, apropå gårdagens galor, hade jag varit en sån som brytt mig om Grammisgalan hade jag kanske uttryckt mig förbryllat om att man valde att ge årets hårdrockspris till Watain, ett år då precis alla talat om Ghosts Opus Eponymous. Men vad vet jag, de kanske inte hittade dem.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: