Thank you big man for da change

6 09 2010

Vår Londonresa började inte jättebra. Visst, vi hade det ganska trevligt på terminalen – ölen var god och det fanns till och med ett litet rökrum runt hörnet. Å andra sidan visade vi oss vara ganska bra på att fucka upp redan från början. Big Red upptäckte att hon saknade sin plånbok och lyckades efter en stunds panik lokalisera den till en jackficka på redaktionen. Så hon fick låna hela helgen och hålla koll på kvitton i stället för pengar. Och Nöjesreportern insåg plötsligt – när vi precis börjat borda det en timme försenade planet – att hennes jacka låg nånstans vid säkerhetskontrollen. Men hon hade i alla fall med sig pengarna. Och jackan fick hon faktiskt tillbaka när vi kom tillbaka.

Väl framme på Heathrow listade vi ut att det mest kostnadseffektiva sättet att ta sig till hotellet var via taxi. Tyvärr hade vår chaufför aldrig hört talas om vår gata. ”Oi, mate, I’ve never ‘eard of Osborn street!” Å andra sidan kände han till Brick Lane varför vi kom fram till hotellet lagom för att höra en suspekt individ upplysa Jake the Snake, vars taxi haft lite bättre koll, om att det skunk han ämnade sälja faktiskt var the finest and purest. Hotellet låg i de muslimska kvarteren och det var fullt möjligt att promenera i en kvart utan att stöta på en endaste icke-asiatisk restaurang. Hotellet var helt OK, trots att vi erbjöds en complimentary FHM (typ en engelsk Slitz) på rummet, till och med svalt och vår tv visade Englands EM-kval.

För att klara av det aptråkiga studiebesöket så fort som möjligt sov vi inte många timmar första natten. Ingen annan natt heller. Men vår utvalda tidning visade sig vara den perfekta för oss, jag tror inte att vi hade lyckats hitta en tidning mer lik våra om vi så hade letat i ett helt år. Det var alltså väldigt lyckat, även om vi anade oråd av att byggnaden pryddes av en presenning med tidningens namn, vilket inte andades professionalism. Den välhängde Geoff som plötsligt dök upp i konferensrummet, och som vi tror var nån sorts chefredaktör bläddrade igenom våra tidningar och blev svårt impad av de obetydligaste friläggningar, vilket sannolikt hade att göra med att deras tidningar var fantastiskt röriga och fula. men det är å andra sidan mer regel än undantag i England. Deras täckningsområde tillhör stans mest välbeställda – de har kändisar i stil med Ricky Gervais att göra lokala profiler på – varför en hel del papper fylls med rafflande historier om hundkidnappningar. Inte heller åt vi på Geoffs favoritställe Spaniards (eftersom vi inte kände att vi behövde få vår hund schamponerad medan vi åt). Jag är även nöjd med att jag lyckades undvika att prata fulengelska åtminstone under de timmar vi var där. We are Swedish tennis players – we NEVER pay!

I stället gjorde vi Notting Hill, shoppade, åt bangers & mash samt besökte butiker med fyrsiffriga prislappar (i pund alltså) där man kunde köpa djurkranier och som frekventerades av Yoko Ono-liknande kvinnor som talade spanska, italienska eller japanska, eller spanska, italienska och japanska. På kvällen var planerna avancerade. Först skulle vi till en klubb som låg i en gammal tunnelbanestation vid London Bridge som nån hade hört om på puben. Den var stängd för säsongen. Sen bestämde någon att vi skulle till ett ställe i Hoxton. Det spikades när vi stötte på några svenskar som också rekommenderade det.

Faktum är att det dök upp svenskar överallt, och alla rekommenderade de samma ställe. Min teori är att alla trendkänsliga (läs ängsliga) svenskar hör sig för i samma klick var man bör gå when in London, och sen går alla dit så att de kan säga att de har varit där, varför de har åkt till en ball metropol bara för att kunna säga att de varit på samma ställe som alla därhemma också varit på. Det slutade med att vi, efter ett kort pitstopp på en utomhusklubb, promenerade längs hela jävla Shoreditch innan någon räknade ut att de nog skulle stänga lagom till att vi hunnit fram och vi hamnade på en klubb driven av ett gäng läskiga ryssar i stället.

Men utan mig. Jag, Big Red och Nats, vår egen pajama girl, ty jag må vara otrendig, men ingen kan lura i mig att den byxdress hon köpte – och bar hela dagen efterinte var en pyjamas, tyckte att 3 var lite sent för att börja tokfesta och gick hem för att efterfesta på hotellet i stället. Varför inte, jag och Big Red är tydligen som ett gammalt gift par ändå. Jag antar att det är vad som händer om man sitter emot varandra och gnabbas varje dag i flera år. Det slutade med en kopp te på rummet. Vi är i sanning sorgliga.

Fredagnatten bjöd på ännu mindre sömn, och på lördagen passade jag på att smita iväg på egen hand för att få något shoppat. Säga vad man vill om mina kollegor, men jag skulle aldrig nånsin låna kläder av någon av dem. Icke anade jag att jag skulle köpa en jacka och annat smått och gott på Ben Sherman, av alla opassande märken. Jag kompenserade med ett besök på Tate Moderns gallerier samt barer på kvällen, och vi kunde konstatera att nästa gång måste vi testa barerna längs Themsen med de levande eldarna. För en nästa gång lär det bli.

Ekologiskt hampaöl från Berlin. Sött.

På kvällen hittade vi en gränd proppfull av lads och skanks, vilket visade sig vara en bar med en mycket improviserad utedel. Som alltså bestod av hela gränden. Folk var fantastiskt fulla och väldigt sugna på att sälja oss droger, men vi smet in på en pizzeria som gömde sig mitt i folkhavet. En väldigt ekologisk och kravmärkt pizzeria skulle det visa sig. Med tyskt hampaöl och designerpizza som inte gick att skära i utan att degen sprack i tusen bitar. Men helt äckligt var det inte. Och när Fotografen försökte ta en bild på det oerhört medvetna interiören i vindsstil var det nära att han hotades med stryk. Vår servitris pratade naturligtvis svenska.

Konceptpizza. Det här är den lilla varianten. Min var stor som en tårta.

Men när det började mumlas om en klubb som öppnade klockan tre kände vi oss lite gamla igen, och samma gäng som kvällen innan avvek för ett drinkrace med skvaller i hotellbaren i stället. Det verkar inte som om vi missade så mycket, förutom ytterligare sömnbrist. Och om någon undrar över rubriken så kommer den från vårt soundtrack för resan – den toastande rastamannen som dök upp för att tigga pengar av oss så fort vi visade oss på Brick Lane. Vi gillade honom såklart starkt.

Och nu är vi väldigt trötta.


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: