Filmbloggen: Divergerande åsikter om tråkighet

23 08 2010

Jag vill inte gå så långt som att påstå att jag känner mig lurad på något sätt, men vill ändå anföra en viss besvikelse över att min sambos högt stående litteratursmak inte återkommer på det mer audiovisuella fältet. Ja, hon är förvisso betydligt mer beläst än jag (vilket inte förvånar om man vet att hon genom någon märklig biologisk nyck ledigt kan plöja Ulysses på ett par eftermiddagar), och våra gemensamma bokhyllor är mig en ständig glädje.

DVD-hyllan är en annan historia. Jag har försökt övertyga henne om storheten i Buffy the Vampire Slayer och till och med börjat introducera henne till De Nio Klassiska avsnitten, men – även om hon snällt tittar – jag märker ju att det inte tar. Det enda jag får igen är sarkastiska kommentarer rörande ostiga specialeffekter, samt överflödiga påpekanden om huvudpersonens frisyrs beteende. Inte heller Arrested Development har varit någon stormande succé, trots förekomsten av två av världshistoriens bästa fiktiva karaktärer nånsin. Men i övrigt, det får jag dock medge, kan vi enas om vilken situationskomedi som är rimlig och vilken som inte är det. Exempelvis har aldrig ett Will & Grace utspelats i detta hemmet, och Messa brukar faktiskt snällt zappa bort Alla älskar Raymond om jag kommer in i vardagsrummet. Medan Klovn och How I Met Your Mother varit självklara inslag i vår vardag.

Men med film är det värre. Jag är kanske inte den mest normale filmvurmaren, det får jag erkänna. Inte ens som barn förstod jag poängen med hjärndöd äction, men tittade ändå snällt ihop men kompisarna i tron att det var något fel på mig och att slöjorna nog skulle falla om jag bara hade tålamod. Lite anade jag att den genren faktiskt är riktad till dumhuvuden. Messa, däremot, hon gillar sånt. Helt utan ironi. Allra helst om det mellan explosionerna förekommer antika gudomar. Många är de gånger då jag känt mig tvungen att undra ifall hon skojat när vi försökt enas om biounderhållning.

Så i dag, sjuk och eländig, hemma från jobbet, tar jag igen allt. I dag zappar jag hänsynslöst förbi alla hurtiga globetrotterkockar och fackprogram i vilka gamla skinntorra engelsmän pratar om hur eländigt det var att leva förr i tiden. Idag tittar jag på det jag vill se. Subversiv iransk film är redan avbockat och nu har jag letat fram min Haneke-box. Först ut blir Dolt hot, vilken jag aldrig fick se klart när den visades på tv, då Messa hotade med att gå och lägga sig halv nio om tv-kanalen inte byttes, eftersom hon – inte helt orimligt – ansåg den vara ”sjukt långtråkig”.

Som gjord för en sjuk hemmaeftermiddag alltså.

Hej, Mickie, ge mig lite helt OK feelbad-film!


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: