En sedelärande historia om fukt

8 08 2010

Jag är inte någon vän av konsertupplevelsen. Man kan stå längst fram vid scenkanten om man vågar, men då får man räkna med att bli mosad och måste koncentrera sig på det lika mycket som på musiken. Man kan ställa sig längre bak i folkhavet, men då ser man ingenting. Eller så kan man backa ännu mer och ställa sig på betryggande avstånd och kolla på storbildsskärmarna.  Där ljudet dessutom är bättre. Men då känns det som om man lika gärna kunde se det på tv. Och som farbror vill man ju gärna skydda hörseln, så proppar är ett måste. Problemet som då uppstår är att man hör sig själv väldigt bra när man sjunger med, får för sig att alla andra också hör din kraxande stämma och att man därför måste behärska sig. Dock – ibland är banden så feta att man bara måste gå igenom skärselden ändå.

Sonispheredagen började inte bra. Så fort vi gick utanför dörren för att ta oss till Stora skuggan så började det regna. Ett obehagligt drisslande som inte var alltför störande men som levde rövare med frisyren. Väl framme vid Universitetets t-banestation skulle det visa sig att samtliga 4 rulltrappor stod stilla. Set var en sällsam syn att se ett hav av hårdrockare stånka sig upp för trapporna med manuell kraft. På väg mot själva festivalområdet började regnet tillta, och vi förstod att det skulle bli en sån dag.

Perfekt, tänkte jag, när jag hörde Anthrax sparka i gång med Caught In A Mosh. Vi kommer precis lagom! Men jag bet mig i tån. Det visade sig ta en dryg halvtimme att ta sig igenom entrén, med dubbla visiteringar och stora plakat som påpekade att det var förbjudet att ta med sig flaskor, paraply eller vapen. Det sista var ganska klokt, för det skulle visa sig bli många tillfällen under dagen då vi önskade att vi hade varsitt vapen att skipa rättvisa med. När vi hade köpt vår korv och vår folköl hade Anthrax redan gått hem, så vi letade oss fram till den scenen där Hammerfall skulle spela i stället.

Jag är inget stort fan av Hammerfall. Jag kan tycka att de är en smula bakåtsträvande i sin envishet att låta som ett tyskt power metalband från 1985. Men Messa gillar dem, och man måste ändå respektera deras principfasthet. De är ett helt OK liveband, och Jocke Cans vet hur man tar publiken. Jag måste kanske omvärdera dem. Extra plus för trummisen som lät som en hjord skenande bufflar, som vore han trummis i Manowar. Och till gitarristens stiliga Onkel Kånkel-linne (Rest in piss!)

Slayer struntar i scenshow. De bara öser på. Och efter deras inledning, med South of HeavenWar EnsembleSpirit In Black och Dead Skin Mask var kvällen redan räddad. Tom Araya, nu nyopererad och utan headbang, brydde sig inte ens om mellansnack. Han bara log sitt pillemariska Mona Lisa-leende, som var han på väg att släppa en brakare. Jag såg att någon recensent tyckte att Slayer kändes lite trötta och att Anthrax var bättre – jag har inget att jämföra med, men nog tyckte jag att Slayer var en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Iggy Pop, 63, turnerar med sitt gamla Stooges och spelade därför bara Stoogeslåtar. Inget fel i det, men efter Raw Power och Search and Destroy bestämde vi oss för att prova vår lycka i ölkön. Så vi missade när han rullade sig i leran i diket. Ville man så kunde man nämligen köa i en halvtimme för en plastmugg folköl á 50 pengar. Som hittat. Dessutom blev man inte lika blöt om man packade in sig i en kö. Vi vågade inte ockupera en baja-maja. För nu kom syndafallet.

Bild: Lina Boström Einarsson/Aftonbladet

Ända sen det gick upp för oss att det sannolikt kommer att bli regn under Sonisphere hade vi fantiserat ihop olika skräckexempel om hur jävligt det skulle kunnat bli. Det blev ännu jävligare. Det blev rena parodin. Det fullkomligen hällde ner och inte ens våra föredömliga (och jävligt hårdrockiga) regnponchos hjälpte det minsta. Vi var dränkta råttor. Vi stod tätt ihopkurade och kände hur benen och fötterna blev allt blötare, medan vi försökte skyla våra öl så att de inte skulle svämma över. Och när vi trodde att det inte kunde bli värre så började det regna ännu mer. Nu så att det verkligen gjorde fysiskt ont när regndropparna kraschlandade ner i ens huvud. Stora skuggans gräsmatta förvandlades snabbt till ett träsk och det var inte ens idé att försöka se sig för var man gick för man sjönk ner i dyn överallt. Och folk knöt plastpåsar runt fötterna eller gav helt enkelt upp, klädde av sig och kastade sig i leran. Det var helvetet!

Och i det läget skulle Alice Cooper, 62, på. Men som han gjorde det! Jag såg en liveshow med Alice på tv för ungefär 20 år sen, och den han gjorde i går var, tja, precis samma. Uppdaterad med Poison. Och även om de effekter som förmodligen var skithäftiga 1985 inte var lika häftiga i dag så var det ändå riktigt bra. Han vet att ge publiken det publiken vill ha, och därför är det kanske inte jättemärkligt att bandet både började och slutade med School’s Out. Giljotinen, tvångströjan, svärdet och babyn, allt var där, och nästan allt kastade han ut till publiken. Jag tycker inte att Alice Cooper nådde upp till Slayer och Maiden (men Messa tyckte att han var kvällens höjdpunkt) mest för att han helt enkelt har ett sämre låtmaterial att jobba med.

Gammal är äldst.

Efter Alice kom Mötley Crüe och äntligen gav regnet med sig. Många hade redan givit upp och gått hem vid det här laget, men inte vi. Vi är alldeles för mycket hårdrock för det. Mötley kändes mest trötta, och det mest minnesvärda var Tommy Lees, 48, episka mellansnack: Hallåhallåhallåhallå! [paus] I love you! [obekvämt lång paus] Motherfucker… Yeah… [Paus] Fuck! Sweden must be the best place to be horny in! [Och publiken nickade och sa ”Indeed. Indubitably!” Och sedan fyllde Vince Neil på med att proklamera att vi minsann var the ultimate metal audience [och publiken nickade och skanderade ”Indeed. Indubitably!” Jag har en teori om att musiker är precis som alla andra jobb – det är jättekul i början och man går in med all sin entusiasm, men efter ett tag blir det ändå bara ett jobb som måste göras och det som återstår är ens yrkesskicklighet. Och det är därför Mötley Crüe gjorde två bra skivor och har gått på tomgång sedan dess. Iron Maiden däremot är fortfarande världens största band.

Och som headliner kunde de kosta på sig att inte – likt kvällens övriga akter – bjuda på en hitkavalkad. I stället bestod de första 80 minuterna (med undantag för Wrathchild) på låtar från 2000-talet, Brave New World och framåt. Men inte blev det sämre för det. Brave New World är en magnifik skiva, men jag måste medge att jag inte lyssnat mycket på de två plattorna efter den. Efter gårdagens konsert känns det som om jag borde göra det. Gitarrsoundet var lika fett som vanligt, Bruce Dickinson fyllde 52 och var på ett strålande humör. Adrian Smith ser mer och mer ut som en bedagad lebeman, men kan någon förklara Steve Harris t-shirt för mig? ”Whale. Oil. Beef. Hookers. (Eller eventuellt ”Hooked”.) WTF? Mot slutet bjöds det så på lite äldre grejor och Fear of the Dark framkallade sedvanlig gåshud.

Och en varm dusch har nog aldrig känts så skön som den vi tog när vi kom hem i går natt.


Åtgärder

Information

5 responses

8 08 2010
sienna

Riktiga hårdrockare är inte gjorda av socker och smälter inte av vatten.

8 08 2010
Ron Obvious

Precis. De blir bara lite griniga vilket gör att de kan rocka ännu hårdare.

10 08 2010
maidenfan

great review! googlade lite o hittade: If you say ”whale oil beef hooked” really fast it sounds like ”well I’ll be f@#ked”.

10 08 2010
Ron Obvious

Haha, självklart. Tack! Jag lurade mig själv genom att läsa ”hookers”.

10 08 2010
maidenfan

Hehe! Jag trodde det stod ”use whale oil, not hookers” så jag verkar nog cvara snäppet snuskigare😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: