Minnen

12 07 2010

Jag såg VM-finalen 2010 på en soffa i Backabo med sambon, ett ansikte svettigare än Torgnys och en snarkande Pappa Messa i soffan mittemot. Det skriver jag inte som en minnesanteckning, för fotbolls-VM är bra minneshjälp i det att man alltid minns vad man gjorde när de pågick. Från midsommarafton 1994 där jag såg Sverige slå Ryssland i en stuga på Öland bland fulla och sovande kompisar, eller midsommar 2006 då jag och murvlorna såg Tyskland förnedra Sverige på första parket på Harrys i Varberg, trots att stället egentligen varit fullbokat i månader. En lista på VM-somrar skulle funka bra som grunden i en självbiografi. Det var meningen att jag skulle skriva ett inlägg om dessa, men det hanns inte med och nu är VM slut. Holland och Brasilien hade blivit gamla och fula, givit upp den vackra fotbollen för en ”vinnande” och då vann Spanien, med den vackraste fotbollen. We likes it.

Så vad minns jag från detta VM? Av själva spelet? Jo, massor. Däribland:
Tshabalala. Vilket mål. Vilken start på VM.
Afrikanska straffnerver. Först var det Yakubu. Hans miss mot Sydkorea kan vara den grövsta nånsin i ett VM-slutspel. Ett par minuter senare vinner Nigeria en straff (det är synd att skriva att de får en straff, för det låter som om en gåva. Det var det inte.) och rop av fruktan kunde höras från vår TV-soffa när… Yakubu kliver fram. Och sätter den iskallt vid ena stolpen. Sen var det Gyan mot Uruguay. Det är förlängningens sista minut i en VM-kvartsfinal, och Asamoah Gyan och hans Ghana som legat på för ett segermål en längre tid kan skriva afrikansk fotbollshistoria. Han slår den förstås i ribban. Bara för att mågra minuter senare även han gå fram och sätta en iskall straff i mål. Nu hjälpte det inte, men Gyan fick en plats i många hjärtan.
Afrikanska mänskliga rättigheter: När de vakter som skulle visa att Sydafrika minsann kunde arrangera världens största evenemang utan problem strejkade över sin ynkliga lön… så svarade myndigheterna med att skjuta på dem. Snygg PR, verkligen.
Den galna minuten: Spanien mötte Paraguay och vid ställningen 0-0 i andra halvlek exploderar matchen i en våldsam strafforgie. Tre på raken. Ingen gick i mål, och efter den tredje kunde domaren mycket väl – nej, borde ha – blåst för en fjärde.
Undermåliga domare: Jag ska inte lista alla tveksamma domarinsatser, men en bit in i tredje gruppspelsomgångenåttondelsfinalerna räknade jag till inte mindre än nio matchavgörande missar. Det är inte OK.
Hårda mittbackar. Bäst beskriven av den uruguayan som låg medvetslös i några sekunder i kvartsfinalen mot Ghana. Byta fick han inte, och bara några minuter senare vann han en nickduell. Starkt, men kanske inte så smart.
Genombrotten. Vi hade en kickad tredjemålvakt med förflutet i Bajen, Richard Kingson, som chockade alla med sitt inspirerade målvaktsspel. Vi hade 20-årige Thomas Müller, med minimal internationell erfarenhet, som klev in som vore det en träningsturnering och blev skyttekung med sina fem mål och tre assists. Och Mesut Özil, som inte var jättedominant i U21-EM för ett år sen, var det nu, på världens största scen.
Skrällarna. Holland till final, Uruguay till semi, och Frankrike och Italien fick åka hem direkt. Schweiz slog oslagbara Spanien
Jongs tårar. Ingen förstod riktigt varför, men där stod Jong Tae-Se och grät till den nordkoreanska hymnen. Och det var märkligt. Nu blir han proffs i Bundesliga. Kom ihåg var ni läste det först.
Censuren. En välkänd gatecrasher försöker sätta en mössa på bucklan minuterna före VM-finalen. Och TV-tittarna får inte se något. Stört. Men det finns förstås redan på YouTube. Och här.

8 rätt är också respekt.

Bläckfisken Paul. VM:s stora snackis var en bläckfisk som kunde tippa. Rätt till 100 procent. Som tack blir han förmodligen lunchmat.
Vuvuzelorna. Det tog bara ett par matcher innan jag kopplade bort ljudet, men jag hoppas ändå att jag aldrig behöver höra dem igen. De små plasttutorna dränker alla försök till läktarsång och förvandlar det böljande publikljudet till en enda monoton ljudmatta. Vem fan vill ha det så? Celtic?
Kampvilja. Medan ”klassiska” nationer som Frankrike och England stillsamt sjönk ner i dyn fanns det de som vägrade astt erkänna sig förlorade. Allra bäst på att återuppstå var USA, men det räckte ändå inte längre än till en åttondelsfinal. vi gillade det i alla fall. Och notera gärna att VM:s enda obesegrade lag var detsamma som vi antog var dess allra sämsta – Nya Zeeland.

Och i övrigt? Bara två straffavgöranden. Det är bra. Straffar är bara kul när man skiter i vem som vinner. Klose tangerade Gert Müllers 14 VM-mål, men var skadad när han hade chansen att ta Ronaldo också. Och en Evertonspelare blev utvisad i finalen. It figures. Ännu mer finns att säga, men nån ska ju orka läsa också. vi ses om fyra år.

Advertisements

Åtgärder

Information

2 responses

12 07 2010
30+

Det här var 75 gånger bättre än Laul och Ekwall tillsammans. Vad är dom för ena klåpare?

12 07 2010
Ron Obvious

Ekwall vet jag inget om, men Laul är något av kuf. Han är bäst på svensk klubbfotboll, men det behöver jag kanske inte säga.
(Och även om gruppspelsomgångenåttondelsfinalerna är ett ganska maffigt ord, som jag gärna skulle sätta i en rubrik nån gång, kan man med fördel strunta i första halvan. Jag hade lite bråttom.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: